Det går inte att blogga med en övertrött femtonmånaders unge i knäet, som sträcker sig efter numlock-knapparna och helst verkar vilja skriva nåt slags mysko-kabbalistiskt inlägg.

Sorry.

Hej mitt vinterland, vart fan tog du vägen? Vet inte hur ni haft det, men i Stockholm har det idag varit grisnovembers själva idé (fast vi är inne i december). Sånt där lätt, suddigt regn som kommer från alla håll samtidigt, geggamoja, fickor av snöslask och inte ett picogram julstämning nånstans.

Trollet har idag haft en av sina förmiddagsluren är ett skändligt imperialistiskt påfund-dagar. Trött så han bokstavligen vinglade, lunchen världens sämsta idé böhöböbö, men varje försök att stoppa honom i säng ledde obönhörligen till The return of the creature from the black lagoon. Mönstret såg ut sålunda: jag sjöng nåt fint, stoppade honom i säng, han bökade ner huvudet i kudden, jag tassade ut. Två minuter senare hördes det rytmiska dunkandet mot golvet av en stackars tomte som han lyckats nå genom spjälorna, och när jag tittade in i hans rum möttes jag av en knatte som stod och gungade i sängen, förståndigt skakande på huvudet (inte trött alls!) med ögonen i kors av trötthet. Efter fyra eller fem försök var det förstås bara att ge upp, och stoppa honom i overallen för att ta sig iväg till Öppna Förskolan istället.

Föga förvånande slocknar ungen fjorton sekunder efter att vi kommit utanför dörrn.

Och utanför Öppna är det dessvärre inte bra att lämna honom sovande i vagnen - man ser honom inte riktigt genom fönstret och det finns alltså risk att han hinner bli ledsen och rädd när han vaknar och ingen kommer. Och sin sömn behöver han ju. Följaktligen får hans käcke far förlänga den kvartslånga promenaden till Öppna med en timme i grisvädret. Regndimman letar sig innanför halslinningen, skorna kippar och glasögonen immar igen. Trollet sover den oskyldiges lyckliga sömn under regnskyddet. Tack som fan.

Har precis skrivit två lååååånga inlägg om ett band du möjligen troligen aldrig hört talas om. Flåt. Det ska inte hända igen. Men vi är alla nördar vad gäller nånting (sa han gällt), och det här råkar vara min kanske allra långrandigaste av långrandiga entusiasmer.

Jag är dessutom ganska lång. Samt snäll. Vilket för med sig att jag har ont som satan i ryggen igen idag. Jag är nämligen den där långa killen som tycker det är skitjobbigt när jag genom min blotta uppenbarelse spärrar hela sikten för tre normallånga personer bakom mig. Herregud dom har ju betalat lika mycket som jag för det här och är säkert lika stora fans och... tänker jag, och medan jag gör det så börjar jag omedvetet att knäa och luta huvudet. Minimera mig själv, liksom. Vilket såklart inte räcker. Dom bakom går med all sannorlikhet fortfarande hem och muttrar såg fan inte ett SKIT (och inte, som man hade kunnat hoppas, nåt i stil med såg lite halvkasst, men oj vad snäll han verkade ,den långe killen framför!). Det enda som hänt är att jag dessutom fått spänningshuvudvärk, med en kniv.

Bio och teater är likadant. Det är bara om jag sitter längst bak jag kan slappna av och sitta som jag vill. Annars är jag hela tiden smärtsamt medveten om hur halsen på dom bakom går som en metronom för att se till höger och vänster om mitt upptornande kranium. Med följden att jag hasar ner så långt jag bara kan, med en knäskål uppstoppad i vardera näsborren. Gamla hovteatrar, med stolsrader anpassade för sjuttonhundratalspygméer, ska vi inte prata om. Då kan jag inte ens hasa ner nämligen och känner mig därmed dålig för det. Försökte inte ens bli lite mindre, tsk tsk, föreställer jag mig hur dom säger i pausen. Såna där borde inte få gå lösa!

Loppan tycker det är bra att jag är lång. Blott en och sextitvå över havet har hon nytta av min räckvidd när det ska hämtas burkar på höga hyllor och bytas glödlampor och sånt. Själv har jag, som sagt, ont i ryggen igen, och fantiserar just idag om att vara behändig. Kanske till och med få plats i ett bussäte utan att behöva sitta som ett zäta!

Å andra sidan såg jag ju jävligt bra igår. Det gör jag alltid.

Här följer en snabb genomgång av ett av världshistoriens mest fanstastiska och underliga och kompromisslösa band och min relation till dom. Igår såg jag dom live för andra gången i mitt liv, på Kägelbanan i Stockholm.  Det här inlägget är alltså en slags bakgrundsinfo till min rapport från sagda spelning.

(Fattade du att inläggsrubriken är en blinkning till biografin Uncle Willies highly opinionated guide to the Residents har du inget nytt att hämta här, jag lovar).

The Residents är alltså ett band (oftast en kvartett, men det har varierat) som har funnits sedan det sena sextiotalet. Dom har under hela den tiden hållit sina identiteter hemliga, uppträder alltid som ett kollektiv och är alltid maskerade på foton och konserter. Det har att göra med bandets filosofi The theory of absolute obscurity, som menar att en artist som ser sin publik i ögonen förr eller senare kommer att börja anpassa sig till sin publik. För the Residents har anonymiteten alltså varit ett sätt att få experimentera och urforska fritt. Och det har dom verkligen gjort. Deras diskografi innehåller över fyrtio skivor, bland mycket annat:

En skiva som utforskar 60-talspopens förhållande till nazismens estetik (med Hitler i aftonklänning på omlsaget)

En skiva med engelska barnkammarrim

En skiva som Residents fick sitt skivbolag att lova att inte släppa förrän samtliga medlemmar glömt att den existerade (vilket bolaget bröt)

En skiva med musik influerad av inuitisk mytologi

En skiva med Elvis-covers

En trilogi om rasism som skildrar ett kulturellt krig mellan mullvadar och människor

En skiva med fyrtio enminuters låtar i jingle-format

Ett skiva som är ett tappert försök till introduktion till dom lättillgängligaste delarna av bandets musik, med titeln The Residents' petting zoo

Und so weiter.

Musikaliskt låter dom inte som nånting annat än sig själva. Det är huvudsakligen elektronisk musik som, fast dom arbetar med så många stilar, ändå är lätt igenkännbar. Det är svårt att sätta fingret på varför, men genomgående är att musiken varvar harmoni och skärande dissonans, att man hela tiden blandar vackert och fult, och att det ständigt finns något lite hemmasnickrat, överskruvat och febrigt över den.

The Residents har för att skydda sina identiteter byggt en hel mytologi av disinformation, anekdoter och lögner. På många sätt är det ett band som är lika roligt att sätta sig in i som att faktiskt lyssna på. Dom har dessutom ständigt legat i framkant med att utforska ny teknik och nya medium. Dom ses som några av musikvideons allra tidigaste pionjärer. På senare år har dom varit enormt tidiga med att göra dataspel, musik DVD-er och att använda YouTube.

Jag upptäckte dom när jag var sexton, och efter först ha avskytt deras musik men inte kunnat låta bli att återvända till den, och efter att sen ha hållit på nåt halvår med att försöka reda ut vad jag egentligen tyckte, så har The Residents varit mina husgudar. Dom har betytt fantastiskt mycket för mig konstnärligt, men också personligt. Jag tenderar att ha Residents-skov när jag (i något år sådär) bestämmer mig för att dom är det enda band jag behöver. Sen tar jag en paus på något eller några år. Men jag återvänder alltid alltid.

För att summera: Jag har en Residents-tatuering. På den nivån är det.

Loppan? Hon gillar dom i teorin, kan man väl säga. The Residents avnjuts i allmänhet i hörlurar här hemma.

Mitt i all mailkollaps-vrede som inte riktigt vet vart den ska ta vägen, så måste det, som sagt, tilläggas att dom sista dagarna varit ett riktigt delikat socialt smörgåsbord.

I torsdags rullade jag vagn och hängde på Rum för barn (stans högsta koncentration av snoriga barnnäsor och ett elddop för vilket immunförsvar som helst, men mysigt ändå!) med fina kollegan och vännen Anna. Ännu en sån där person som man känner att samtal kan vara som en dans med.

I fredags tog sig hela familjen till Tanto för att för första gången säga hej till Siri, Lindas och Henriks nykomna under. En sån liten fin tjej! Och bisarrt förstås att påminnas om att Trollet också var sådär liten alldeles nyss, och man tyckte att det var tungt att gå och vyssja fyra kilo. Nu framstod hans tassar som rena smedlabbarna jämfört med Siris pyttesmå. Och fast Trollet var lite förvirrat bekymrad över att koncepten mamma och pappa sträckte sig bortom hans egen sfär (han pekade lite oroligt på Henrik och sa pappa? med en blick som skvallrade om att han tänkte nu har det hänt nåt som kommer förändra hela skiten här) så var han så fin och försiktig med lill-tösen. Klappade snällt snällt, pekade och log och var sitt allra charmigaste.

Och igår träffade vi pappa och faster och Broppan och grannarna på landet, först över en fika och sen på resturang. Och ikväll är det Residents-konsert med Ulf och Helen och framåt aftonen kommer världens bästa lillebror och bor över (hurra!)  och sen är Gianina, en dramatiker från Rumänien som jag känner, på Stockholmsbesök i veckan, liksom Leif från likaledes exotiska Malmö, och Jakob, som jag inte sett sen i somras vill gärna komma och hälsa på före jul och...

Har tidigare pratat om att det ibland känns hopplöst att få till nånting utan fem veckors varsel i den här stan. Sen kommer en sån här period när det är ett snärj att få ihop allting, och jag inser att jag nog mitt i all min sociala undernäring är lite av en soffpotatis också. För lite lite ser jag redan fram emot att lunken bara ska bli lunkig igen...

Fast om två veckor sitter jag väl igen och lipar om att vi inte har nån som kan komma över på glögg fast jag minsann sms:at tio minuter innan jag satte glöggen på spisen och allt. Hå hå jaja.

Här tvättades mörkt fyrtio grader igår. Det var ett tag sen. Den maskinen innehåller i runda slängar 95% av alla mina underkläder. Och fast tvättstället dignar av vackra, strama kalsipper så är dom fortfarande lite fuktiga. Dags alltså för min garberobs ekvivalent till sista hundvalpen i affärn, ett av dom übersladdriga, urtvättade, hängiga katastrof-briefsen längst in. Dom där kalsongerna som man efter varje gång man tvingats bära dom lovar sig själva dyrt och heligt att kasta, men som på nåt jävla vis lyckas hamna i tvättkorgen ändå.

Jag bär idag ett par kornblå Y-front fast utan gylf-kalsonger som hålls uppe inte av sin egen resår, utan av det faktum att dom befinner sig inuti ett par jeans. På egen hand hade dom inte haft en chans. Ädlare delar är ständigt på rymmen åt höger eller vänster. Jag har butt-cleavage när jag står upp (fast innanför byxorna, tack och lov).

Såna här dagar är jag glad att jag inte längre besjälar föremål som jag gjorde när jag var liten, när jag tyckte synd om julgranar och trasiga nallar. Om dom här kalsongerna hade haft ett känsloliv, så hade dom levt i en hård och kall högstadievärld där dom ständigt blev valda sist i fotboll. Och som alla sist valda begär dom inte mer än att få skrota runt i bakgrunden, längst in i kalsonglådan, långt ifrån händelsernas centrum. Dom är lika förtvivlade som jag över att plötsligt behöva spela centertank.

Ikväll ska jag befria dom från deras elände och faktiskt slänga dom.

Kan meddela att Trollet tittade på bilden i föregående inlägg, pekade med ett salivkladdigt finger och tjöt Mamma!

Det är med andra ord i alla fall inte hon som ska vara tomte i år.

Jag är en tämligen måttlig julälskare. Jag gillar maten i några dagar, jag gillar det lugn som i bästa fall sänker sig framåt juldagen. Jag kan drabbas av ett väldans mysigt mys, men i så fall först runt den 23:e på kvällen, när granen väl är klädd.

Loppan älskar jul. Med en kniv. Vilket inte är samma sak som att hon skulle vilja fira jul varenda dag året om. Tvärtom, Loppan vårdar sin julstämning, suger på den, pysslar med den som en ömtålig planta. Till exempel har hon talrika skivor och band med julmusik (högstämda munkar, Elvis, Anders F Rönnblom och Jag såg mamma kyssa tomten - hela linjen) som hon strängt förbjudit sig själv att lyssna på före första advent. Eller 1:e december, vilket som inträffar först. Och vid nyår går en sträng bortre gräns - slut utan prut! Det hinner dock bli några varv ändå, kan jag meddela.

För mig har före jul dessutom oftast varit en deadline, så december har tenderat att vara en stressig månad, med julstöket som en enerverande summerton ovanpå. Åh, nu är det bara tre veckor kvar, tindrar Loppan. Ugh, säg inte så, jag har fan en miljon grejer som...stånkar jag. Det är lite underligt att en månad om året vara så totalt ur fas med den man älskar.

Fast jag tycker Loppan sköter sitt beroende snyggt för det mesta. Hon tassar ut i köket, varifrån jag bara nätt och jämt kan urskilja Bing Crosbys pinglande bjällror och kärnfamiljshyllande smetstråkar. Hon pyntar i småportioner, så att jag får konfronteras med och vänja mig vid en tomte i taget. Och hon köper papper, band och etiketter som hon gömmer längst upp i städskåpet tills det är dags. Ibland liksom skuttar hon med ett hemlighetsfullt leende, men oftast ser hon bara lite extra glittrig ut i ögonen.

Trollet kommer att bli en julälskare, nåt annat kan jag inte tänka mig. Då får hans mamma stå för entusiasmen och pirret och förväntan. Medan jag får vara lektionen i tålamod och styrsel och sans och det är ju faktiskt inte riktigt jul ännu. Surarslet som ,försöker jag intala mig, behövs för att själva julen ska bli det där myset. Som den ju i slutändan oftast blir.