I över fyra år har jag hållit min senaste mailadress helt spam-fri. Som ett fält av kritvit snö har den varit, ren och vacker.

Sen skickade en bekant i USA ett mail om att hennes son inte kan vara med på fotbollsträningen till fel mailinglista, och nån skrev att det var väl synd och hoppas han kryar på sig och tryckte på svara alla. 

Igår hade jag plötsligt vunnit 700000 euro, en nigeriansk prins behövde min hjälp och nån undrade om jag, handen på hjärtat, inte tycker min kuk är lite för liten?

Jag blir faktiskt ledsen på riktigt.

Jag misstänker att jag inte är ensam om att misstänka att min unge är Ovanligt Begåvad. Skillnaden är att min misstanke faktiskt är befogad. Rent objektivt. Helt ofärgad av eventuella emotioner. Japp.

Men allvarligt talat så svindlar det ibland. Som dom sista dagarna, när Trollet med hjälp av Vertigo-planschen i köket börjat intressera sig för bokstäver. Bokstäver. Ungen är fjorton månader. "I" kan han redan, pekar och ljudar. Dom andra pekar han på och tittar uppfordrande på mig. Som lydigt och imponerat ljudar med.

Jag var tidig med läsandet (om jag inte tar upp det själv här, så kommer min mamma att göra det i en pösstolt kommentar. Jag känner dig, morsan!). Satt tydligen på pottan och läste is och ros och far som treåring, och den troligen aningen friserade sanningen är att jag knäckte läskoden HELT SJÄLV UTAN NÅN HJÄLP. Och mamma fick sura miner på BVC och kommentarer om att man ska inte pressa små barn.

Som det känns just nu kommer även Trollet att läsa på pottan, fast ord som kondensationspolymerisation och könsmaktsordningsproblematiserande. Jag ser det framför mig medan han på allt stadigare ben stolpar in till sitt rum.

Sen fastnar han med fingret i ryggen på en pekbok och ylar förorättat i högan sky, utan att fatta att det är det faktum att han försöker stänga boken som är problemet. Som en ren reality-check.

Kan man inte bygga uppvärmda gångtunnlar överallt i hela världen? Kanske redan nu i vinter? Om man är orolig för klotter och rån så kan man ha dörrar med en speciell kod som bara barnvagnsrullare får tillgång till.

Det blir rena Everest-expeditionen att ta sig till Öppna Förskolan idag.

Jag är en sån där som alltid har klocka på mig. Jag kollar klockan till och med under en skitbra film på bio eller en strålande teaterföreställning (i förhoppningen att hon ska vara så lite som möjligt). Nu har jag varit utan i över en månad. Den ligger på köksbänken och glor på mig. Nej, vilken fin bild av föräldraledighetens totala kravlöshet säger du. Nåja säger jag.

Det är ingen märkvärdig klocka, men jag gillar den. Jag har haft den i ett par tre år. Jag har av naturliga orsaker behövt byta armband på den en gång tidigare. Men dom verkliga problemen började i samband med att Trollet tuggade det andra armbandet till slemmigt klister med sina första små gaddar. Till sist var den inte okej att ha på sig längre, och vi for till Skärholmen för att byta band. Jag hittade ett jag gillade någorlunda (även om det, precis som med skosnören aldrig finns nåt som en liknar det man hade från början. Varför??), det monterades...och SEN upptäckte jag att det var för kort. Mitt fel, jag skulle ha kollat, bara att betala 140 spänn, klippa upp och välja ett nytt. Vid det här laget har Trollet fått nog av varma kläder inomhus, gny och sprattel, så valet av nytt nytt band går väldigt fort. Det monteras, jag går ut, tittar närmre på det och avskyr det. Det är tantigt och plastigt och för smalt.

Samma dag lossnar plötsligt siffran åtta på urtavlan, och ligger och skvalpar därinne. Så kan jag ju inte ha det, så nästa dag går jag till min lokala urmakare. Hundra spänn ska det kosta att limma fast den lilla jävla siffran, och i samma veva måste jag bara köpa ett nytt armband, för jag står inte ut. Och det blir gjort och det blir snyggt och det kostar sammanlagt nästan trehundra spänn.

Två dagar senare tappar Trollet klockan i golvet när han leker med den. Fyran lossnar. OCH kilar fast sig på sekundvisaren. Nu står klockjäveln alltså dessutom still.

Jag har lagt i runda slängar sexhundra spänn på den här klockan dom sista veckorna, klart mer än den kostade från början. Hur ska jag göra nu? Löpa linan ut, spendera en hundring till på att limma fast den förrymda fyran? Eller köpa en ny?

Och för att det här inte ska framstå som det trivialaste inlägget någonsin tänker jag sluta med en vag parallell: Och sådär är det ju med så mycket i livet. Ska man pumpa in lite mer energi och kraft i till exempel ett jobb man satsat på som kanske inte funkar sådär jättebra, eller ska man bryta ny mark? Titta vad allmängiltigt och klokt det blev!

Ålrajt, nördigare än så här blir inte Med en kniv! Det är ett löfte.

Jag har redan i ett tidigare inlägg pratat om att jag skriver läsdagbok, och hotat med att presentera en slags statistisk genomgång av senaste sexårscykeln. Och herregud, här är den! Jag vet ärligt talat inte varför det här ska stå på min blogg, men det ska det tydligen. Kanske ska man se det som en manifestation av kul att ni kom, men det här är mitt ställe och här gör jag som jag vill. Alltså ekvivalenten till att spela typ Einstürzende Neubauten hela julfesten, för ni spelar ju alltid er musik när vi är hos er. (Man kan också se det som utslag av obehagligt intellektuellt skryt, men det vill jag väl inte tro.)

Jag gör alltså ett slags bokslut (bok-slut! Get it, ha ha haaa?) vart sjätte år, där jag kollar av vad jag läser, när jag läser, hur jag läser. Det är kul både för att det pekar å mönster och för att det gör det möjligt att utmana mig själv (Nästa år, Anders, då måste det fanimig bli flera albaner. Du kan inte gömma dig bakom Kadaré i all evighet). Såhär ser mitt andra bokslut ut:

Jag har läst 343 böcker (alltså 4,8 i månaden) av 237 författare.

De sista fyra åren har jag ålagt mig att läsa jämställt. Japp, kvoterat, åhusåhemskt! Varannan damernas har pushat mig att upptäcka massor av grymma författarskap jag kanske inte hade hittat annars, och jag kan varmt rekommendera det. Numera går det av sig självt. Jaha men spelar det nån roll då? Det tror jag faktiskt att det gör. Jag skriver som yrke, och att se till att få så bred inspiration som möjligt tror jag hjälper mig att vara medveten som författare. Dom första två åren i cykeln drar ner snittet något, men det känns ändå rätt bra att jag landar på 46% böcker skrivna av kvinnliga författare.

Mest lästa författare under dom här åren är Iain Banks (8 böcker), Caryl Churchill (7 böcker) och Barbro Lindgren (6 böcker).

Dom här 343 böckerna kommer från 26 olika länder. Tyvärr är bara 6% av böckerna skrivna av författare som inte är européer eller amerikaner. Det vill jag bli bättre på!

Jag läser föga överraskande mest i juli (7 böcker i snitt), men underligt nog minst i maj (3,3 böcker i snitt). Mycket att stå i på jobbet innan semestern kanske?

Och avslutningsvis, här är några av mina mest minnesvärda läsupplevelser från dom sista sex åren:

Sara Lidman: Jernbane-eposet

Magnus Mills: Stängslet, På Orientexpressen intet nytt och Three to see the king

Caryl Churchill: Far away

China Miéville: Perdido Street Station

Stefan Mendel-Enk: Med uppenbar känsla för stil

Amelie Nothomb: Anti-Christa och Underkastelsens sötma

Muriel Spark: Förarsätet

Audrey Niffenegger: The time-traveller's wife

Iain Banks: The Algebraist

Nu är jag klar. Förlåt.

Det blev scenario 3 - också det typiskt.

Bra inom ramen för fyratimmarsfönstret, cirka halv nio, kommer två gravallvarliga herrar (ingen av dom fastighetskötar-Jarmo by the way! Killen fortsätter att vara en ren trosfråga) i blåställ. Dom hälsar knappt innan dom börjar stolpa runt i lägenheten och ropa saker som Toalett, elva och Rum mot vägen, förskruvat till varann. Och jag förvandlas till den där töntige, oinsatte, inställsamme skrivbordsnisse från medelklassen-killen som svansar efter och försöker ha koll: Nämen dom där har vi inte ens rört sen vi flyttade hit, fastskruvade alltså tsk tsk.

Eller: Vi försöker ju göra rent i vädringsluckorna med jämna mellanrum. Kommer ju mycket skit och baggel från vägen.

Eller ett ängsligt: Men allt ser okej ut eller? som inte får nåt svar.

När den mest allvarlige (kanske ventilationskonsulten) rapporterar Badrum sjutton, kägla saknas ser mig föranledd att säga att den har jag skruvat ur och diskat av. Då får jag en är du helt dum i huvet-blick och en snabblektion i att dom där, dom är kalibrerade och om jag inte noterar exakt hur långt iskruvade dom är så gör jag bäst i att ta ur hela ventilenheten. Vilket jag såklart aldrig har vetat att man kan ens.

Att ta upp att vi nån gång har tyckt att det känts lite fuktigt i ett av rummen, det törs jag inte. Istället säger jag tack så mycket men dom är redan på väg ut, medan dom fyller i listor med rynkade pannor. Jag antar att det väl kommer nåt papper i brevlådan om hur det gick.

Jag fattar ärligt talat inte riktigt varför det behövdes en förkortning över huvud taget. Framför allt inte som rubrik. Men på pappret som kom i brevlådan för ett par veckor sedan stod det

OVK

överst i gigantiska krigsbokstäver. Och därunder, inom parentes, ett särskrivet

(Obligatorisk Ventilations Kontroll)

Imorgon kommer dom, med vår närmast mytiske fastighetsskötare Jarmo i spetsen (Ska bli så spännande att se om han finns i verkligheten! Jag har aldrig ens lyckats få tag på honom på telefon.), nån gång mellan 07.30 och 11.30 "Om du inte kan vara hemma är det bra om du ger nyckeln till nån granne". Och nu är jag ju visserligen hemma, men sånt där förundrar mig alltid ändå. Hur man liksom bara förutsätter att folk kan vara på plats en förmiddag en vardag. Har folk i allmänhet jobb där man kan stega upp till chefen och säga Tjena. OVK hos mig på måndag va, så jag får ta förmiddan ledigt. Okej? Och chefen: Åfan OVK säger du, det är ju viktiga grejer. Ta du hela dan. Kan ju lätt spricka, såna där tidsscheman. Jag sätter Lotten på att ta dina patienter.

Och så tidsangivelsen: "någon gång mellan 07.30 och 11.30" Vad är det som gör att hantverkare och deras gelikar är helt oförmögna att dela in ett dygn i flera bitar än tre (förmiddag, eftermiddag samt jourtid)? Är det olagligt för dom att inneha kalendrar? Vi håller här alltså ett fyratimmarsfönster öppet för att dom ska kunna komma in och kolla min köksfläkt. Kom IGEN! Och trots detta fyratimarsfönster är jag beredd att satsa mina pengar på att ett av följande inträffar:

1: Det ringer på dörren klockan sex. Ja tjena det var OVK då. Inte ett ord om att dom kommer tidigt. Jag känner mig som en slö jävla idiot där jag står och blinkar i morgonrocken. Loppan försöker klä sig i räserfart inne på sovrummet.

2: Jag möter dom i dörren klockan tolv när jag och Trollet måste gå för att hinna till baby-simmet. Den är obligatorisk, ventilationskontrollen hära. Vi har flaggat för att vi skulle komma. Nä tyvärr, vi kan inte återkomma.

Rapport följer.

Personalen på Burger King-delen av Rastpunkten i Laxå består av en flock tonårstjejer. Dom är skitsnygga, blonderade, valpigt kaxiga under ett tunt lager av serviceminded-het. Dom har roligt därbakom, fast dom jobbar helgpass. Förmodligen är dom nåt eller några år äldre än grabbgänget som sitter och smygdricker medhavd öl och underligt blek cola i egna glas till sina Angus-burgare. Och kastar blickar under kepsskärmarna bortåt kassorna.

Rastpunkten ligger nån knapp mil utanför själva samhället. Grabbarna har inte gått hit. Och även om det här kanske är det enda multis-burgarhaket i Laxå så måste det finnas enklare sätt att få en hamburgare om det är det man är ute efter. Klart det inte är det dom är ute efter.

Och så är det nån av dom som flaggar lite för tydligt med prippsen. Och en av tjejerna, platinablond under Hej och välkommen vad kan jag göra för dig- mössan går lugnt bort till deras bord och ber dom gå. Och det gör dom, utan protester och utan brådska, ler snett rätt ut i luften när dom lämnar lokalen med ölen och den där misstänkt blaskiga colan i tydligt högsta hugg. Tjejen ler också, skakar på huvet åt dom andra bakom kassan, himlar litegrann.

Och jag har halvt väntat mig att få se grabbarna knö in sig i framsätet på en EPA, men åtminstone nån av dom är uppenbarligen arton och (får man hoppas) nykter, för dom glider iväg i en bil. Och pratar förmodligen om att det finns fan inget och göra och märker knappt att dom faktiskt har skitkul under tiden.

Det där, ungefär, var väl vi för femton år sen, fast vår stad inte ens var stor nog för ett Vägkrogs-BK. Och vi längtade bort och jag flyttade och skämdes och var så jävla urban ett tag. Och sen slöts cirkeln och här sitter jag och romantiserar.

Oh, to be young and drinking moonshine just to show off for some girl that probably won't ever kiss you anyway. In Laxå, no less.

Loppan och jag pratar om att flytta härifrån snart. Lämna Stockholm, bo i småstad igen. Men Trollet då? Vill jag verkligen att han ska få en hänga på Rastpunkten-uppväxt? Just idag svarar jag: Kan du ge dig fan på att jag vill. Med en kniv!