Det här är Elis. Han är ett och ett halvt år. Det här är hans magnetbokstäver.

Sen gick han och pusslade istället.

Jag och Trollet njöt en solig eftermiddag i parkleken igår. Trollet grävde sand med spadar i olika storlekar, åkte rutschkana helt själv och ritade med  pinnar i gruset. Min uppgift var framför allt att nån anstaka gång ta ett tag med spaden (innan han prompt ville ha den tillbaks) och säga ojojoj vad fint du gör. Samt njuta av sol på min ansenliga näsa.

Strax intill utspelade sig en rätt rolig episod med hög igenkänning. Bredvid småbarnsinhägnaden står nämligen en rätt avancerad slänggunga. Den består av två armar som bildar som ett uppochnervänt V på en central pelare, och är fäst så att den kan både snurra och röra sig i höjdled. Man måste vara två för att åka på den, på samma sätt som ett gungbräde, men får man spinn på det hela kan man lätt segla upp två och en halv meter i luften. Den verkar helt livsfarlig. Den är rätt poppis också bland kids som vuxit från sjävla lekplatsen.

Två tjejer i trettonårsåldern tog plats på slänggungan och började (med en hyggligt blasé air, men ändå med enstaka tjoanden) snurra runt. Dom småpratade samtidigt, och verkade ha kul. Tills en flock med killar anlände. Dom verkade vara något år yngre, vilket förmodligen väl innebär att dom var jämnåriga. Dom ställde sig och hängde mot staketet runt slänggungan och började ropa lättare (kontaktsökande) hånfullheter som Weee men shit vad det går då och Är det kul eller?

Vilket förstås satte tjejerna i en social rävsax. Dom kunde ju inte kliva av och gå därifrån och på så sätt erkänna att deras beteende faktiskt var barnsligt och pinsamt och låta killarna vinna. Men dom kunde förstås inte heller sitta kvar och ha kul, för lite tveksam var ju hela grejen trots allt.

Lösningen? Båda plockade prompt fram sina mobiltelefoner och låtsades att dom egentligen höll på med nåt heeeelt annat. Den ena ringde. Den andra sms:ade mycket koncentrerat. Och båda betedde sig som om det var en fullständig slump att dom råkade befinna sig på en stor snurrande träkonstruktion. Det såg helt jävla bisarrt ut.

Mobilen som social nödutgång förresten! Det är intressant. Vafan gjorde vi  innan möjligheten fanns att börja fippla med mobilen för att dölja att vi är socialt jätteobekväma? Är det nån som minns?

Se här ett inlägg i värsta hakke-stil!

I det här inlägget sitter jag nöjt och dricker ur en Världens bästa pappa-mugg. Tant Grön frågar om muggen är på riktigt eller en symbol, och vad den i så fall kallas om den liksom bara är en bild av min nöjdhet över mig själv som förälder i det ögonblicket. Metafor försöker jag, men Tant Grön är inte nöjd. Och det fattar jag. För den bild hon får av en mugg som liksom materialiserar sig i mina pappanöjda händer är ju mera visuell än språklig.

Jag kommer att tänka på grepp ur tecknade serier och filmer. Ängeln och djävulen på axeln. Det dåliga samvetet som lämnar kroppen som en vikt med vingar. Åskmolnet som blixtrar över ens huvud. Glorian som markerar skenhelighet eller oskuld. Und so weiter.

Vad heter sånt? Som fenomen? Måste vi hitta på ett ord nu igen eller?

Vi hann precis få Trollet i säng innan vi släckte allting. Var rätt skönt att slippa göra sista blöjbytet och tandborstningen i stearinljussken. (Trollets lilla nattlampa fick förresten vara tänd, så det inte skulle vara kolsvart i hans rum.)

Som vanligt när det gäller såna här manifestationer är det lite för många som ger fan i hela grejen för att det ska kännas sådär supermäktigt att titta ut. Att Stockholms Stad bestämt sig för att inte släcka alls spelade också roll. Åt andra hållet syntes det således ingen skillnad alls över huvud taget med lampraden över gångbron och ljuset över motorvägen.

Och sen blev det, föga överraskande för dom som känner oss, te och bokläsning. Skönt, tyst och svårt mysigt. Hade det inte varit match ikväll så hade vi nog låtit lampor, TV och dator fortsatt vara släckta. Nu besegrade dock fotbollsvurmen läs - och myslusten. Loppan sitter i soffan och ger ifrån sig sammanbitna "oofff!" as we speak. Låter som portugiserna trycker på. Således: hej så länge.

Har åkt fram och tillbaks till Göteborg för en föreställningsanalys idag. Det är vår därborta på framsidan, kan jag meddela my fellow östkustråttor. Men nu var det inte det jag skulle prata om. Utan:

Strax före nio imorse glömde jag mina vantar och mössa på en bänk i stora hallen på Stockholms central. Jag upptäckte det först på tåget, och då var det ju så dags. Mössan är min tredje för i år, men vantarna var fina - ordentliga, stickade, fodrade tumvarianter som jag faktiskt lyckats behålla i flera år.

Tolv timmar senare återvände jag till Stockholms central, och tog mest för formens skull omvägen om stora hallen. Mössan var borta. Vantarna låg kvar! Tittade fram under rumpan på en turist med fint leende. Jag undrar hur många tusen människor som idag har suttit på eller passerat den där bänken.

Det här bevisar en av två saker. Antingen är Stockholm en redigt rejäl stad full av hederliga människor. Eller så är mina vantar betydligt ruttnare än jag vill inbilla mig.

Jag väljer å det bestämdaste att gå på den första linjen. Men så har jag ju sett krokus idag också. Sånt skänker som bekant hopp om livet i allmänhet.

Det börjar bli några gånger vid det här laget, som jag betalat med kort i en läsare med knappsats. Jag vet hur det funkar, jag lovar. Ändå förekommer det faktiskt emellanåt att jag står med nåt tomt i blicken och väntar på kvitto när kassörskan försynt säger Och så får du trycka på godkänn. Det är lätt pinsamt, särskilt när det är lång kö. Ett betalningsförfarande med kort ska gå så fort som det överhuvudtaget är möjligt, det är jag helt med på, och jag hummar nåt ursäktande och självironiskt och trycker på grön knapp fort som fan.

Å andra sidan tycker jag mig uppleva ett närliggande scenario betydligt oftare. Nämligen att jag drar kortet, knappar in min kod, stoppar tillbaka kortet i plånboken, för handen tydligt tillbaka mot knappsatsen för att trycka OK - och då får ett Och så får du trycka på godkänn slängt i ansiktet.

Eh, ja. Jag vet. Jag är på väg, ser du väl? Eller begär du att jag ska stå med kortet mellan tänderna och pekfingret hoovrande en millimeter över godkänn-knappen för att hamra till i samma nanosekund som beloppet syns på skärmen? Spelar vi whack-a-mole här?

Detta är således lite knivigt, med en kniv. Samtidigt som det finns en uppenbar samsyn kring att en snabb transaktion är en bra transaktion, och samtidigt som fågelholksögonblick med missade såväl kortdragningar som knappfipplingar bevisligen förekommer, så upplever i alla fall jag ett Och så får du trycka på godkänn i fel läge som en falskanklagelse och lite av en omyndigförklaring.

Känns lite som om all världens kortbetalare och all världens kassapersonal befinner sig i en ömtålig balans. Vi snackar yin och yang här, big time. Slår det över för mycket åt en utsaga i onödan förvandlar det kassapersonalen till en flock otrevliga jävlar. Slår det över för mycket åt andra hållet så förvandlar det en massa kunder till lallande idioter som inte borde betros med nåt mera avancerat än femtiöringar. Och det är som om konsensus ännu inte riktigt hunnit nås. Det finns ingen säker stipulering av hur lång den lilla pausen innan det är berättigat att säga Och så får du trycka på godkänn är. Det är inte som Hur långt efter ska en person gå för att jag ska förväntas hålla en dörr eller Hur länge ska det vara tyst i telefonen innan man försynt frågar Hallå, är du kvar?

Jag tror att beteendet runt en kortläsare med knappsats är en av etikettens frontlinjer just nu. Våra barn kommer att ha en stensäker ryggmärgskänsla.

Imorgon kommer vår nya tvättmaskin. Den är toppmatad och har inbyggd tumlarfunktion. Dom installerar den. Dom tar med sig den gamla. Vi pyntar kontant.

Eeeeep!

Det går fan undan i 838-sidors-klossen nu. Snart börjar det bli jobbigt att hålla den med en hand igen. Början och slutet på väldigt tjocka romaner ställer ju som bekant till det. Kramp i underarmarna och dumma vinklar. Ack ja.

I och med att vi (högst medvetet) alltid har mycket oläst i hyllorna, så hamnar jag lätt i ett ystert och njutningsfullt planerande. Samtidigt som jag tuggar i mig slukiga och märkliga Darkmans låter jag blicken svepa över hemmabiblioteket, funderar på vad jag ska läsa sen, och efter det, och efter det...Snart sitter jag där med en överambitiös, turordnad lista som räcker en bra bit in på 2011. (Som tack och lov inte håller.)

Däremot så brukar jag nästan alltid ha full koll på vad jag ska läsa härnäst. Loppan kan bli stående framför hyllorna i en halvtimme när hon ska börja på nåt nytt, väljer, bläddrar, läser baksidor, prövar, förkastar. Inte jag. Jag har bestämt mig för flera dagar sen. Tjoff, in med den gamla boken, tjoff, ut med den nya. En ständigt pågående stafett, utan minsta tvekan.

I alla fall så länge jag har flyt i mitt läsande. Tappar jag rytmen av nån anledning, som nu under den månad då jag försökte läsa på kvällarna och bara tvärslocknade - då blir det en helt annan femma. Det bär emot, det blir trögt, det är som att jag glömmer bort hur man gör. Jag börjar på böcker som jag steker efter en halv sida, jag kämpar med börjor, jag läser gamla seriealbum på muggen, jag spelar spel på mobilen i sängen, jag läser jävla Metro på tunnelbanan till jobbet. Känns nästan som om läsning är nåt överspelat, nånting som jag aldrig kommer att hitta tillbaks till. Nåt avigt och obekvämt. Tills jag tar mig tiden att komma in i det igen. Tills det får fäste i mig igen. Tills det återigen framstår som helt obegripligt att jag inte var helt inne i en bok för bara några dagar sen.

Att hålla på med en roman är mitt normaltillstånd. Det har jag gjort i stort sett oavbrutet sedan tioårsåldern. Men dom där perioderna när läsning är nåt motigt och trögt är ändå lätt oroväckande. För att det trots allt går så fort att hamna där. Nån vecka med lite eller ingen lästid räcker, sen är bokrackaren redan lite tyngre att plocka upp. Det känns skört, liksom. Som om läslust är en haj, nåt som måste befinna sig i konstant rörelse för att inte dö.