Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Anders - 14 mars 2009 22:14

Broppan mellanlandade här på väg till fjällen igår. Trollet var salig. Han har inte sett sin farbror sen i julas, men att den mannen har en särskild plats i knattens hjärta, det är ställt bortom allt tvivel. Inte ett spår av blygsel, inte skuggan av startsträcka - han tog emot alldeles själv ute på trappavsatsen med det bredaste leendet. Göjan! (Och min bror konstaterade belåtet att Trollet faktiskt behärskar hans namn bättre än hela jävla engelska folket.)


Loppan och jag var faktiskt rörda på riktigt över att se Trollets gränslösa beundran för sin farbror. Vi stod och snyftade fånigt i köket medan dom kaosade runt med bollar i Trollets rum. Och Trollet mindes lekar som Broppan hittade på i julas och som han inte lekt sen dess, visade alla sina konster, showade, charmade, sprallig i hela kroppen, bubblig av skratt. Det var En Gosse Och Hans Idol, inget snack. Världens coolaste person forskar om ansvar och retributivism utanför Birmingham och spelar i ett brögäng till skitbasketlag, ifall ni undrade.



Jag undrar vem som var min idol när jag var sådär liten. För jag misstänker att jag hade någon som jag tittade på som Trollet kollar på sin farbror. Nån som stod för nånting annat än föräldratryggheten, den där som man liksom tar för självklart. 


Och jag kommer på mig själv med att undra när jag slutade ha idoler på det där distanslösa kan inte göra fel-sättet. När börjar man betrakta sina hjältar med lite överseende och bjussighet? När slutar man ha nacken böjd i vinkel för att dom tornar upp sig så högt över en (bildligt talat menar jag nu)? När börjar man tänka på dom som en slags jämlikar fast som råkar vara bättre på just det där?


Fast inte alltid. Jag minns fjortisfnisset som drabbade mig när jag fick fota mig med Die Hacke från Einstürzende Neubauten i Arvika 1993. Jag har möjligen aldrig lett så brett som på den bilden där han står och drar i mitt ena Che Guevara-hängsle. Ser ut som om mitt huvud är på väg att delas på mitten. Jag minns muntorrheten och pulsen som bankade när The Residents äntrade scenen i Oslo och jag äntligen skulle få se dom live. Jag minns den stammande jakten på nåt intressant att säga när jag presenterades för min favoritdramatiker Caryl Churchill (det är till hennes pjäser jag återvänder när jag glömmer varför jag vill skriva dramatik. Sen minns jag) i Royal Court Theatres lunchrestaurang.


Och jag minns hur jag fick en liten, gråhårig kvinna utpekad för mig i det opretentiösa premiärminglet efter en liten barnmusikal baserad på en bilderbok. Och hur det liksom brusade i huvudet. Där är hon. Eva Lindström. Som med sin milt vansinniga understatement-humor följt mig genom nästan hela mitt liv. Som genom sina serier i KP och Galago myntat uttryck som är helt inkorporerade i min och Broppans jargong, såväl som i min och Loppans. Det ser fint ut moset, ta lite till hörru. Detta är meningsfullt. Det är tammefan vår, jag såg en stor jävla tussilago vid avfarten i Rotebro. Extra-pextra-bonus-ponus. Och som jag nu i vuxen ålder återupptäckt ännu en gång, som bilderboksförfattare.


Jag fick framstammat nånting som nog lät lätt hjärndött. I bästa fall, i värsta fall lät jag kanske fixerad på ett osunt vis. Men hon blev glad, tror jag. Hade jag varit Trollet hade jag ogenerat sprungit och hämtat en boll och propsat på full uppmärksamhet. Jag undrar när man tappar det modet?


Har ni idoler?

ANNONS
Av Anders - 11 mars 2009 21:54

På sista bilden i den fina bilderboken där man räknar djur i polartrakterna finns en igloo. Man kan dra i en flik, och då tittar en liten inuitpojke fram och säger Hej! Eller Tittut! lite beroende på dagsform. Idag pratar vi dock om själva igloon. Den pedagogiskt käcke fadern frågar:


-Och titta på det här huset då! Vad är det byggt av, tror du?


Trollet tittar koncentrerat på dom bleka fyrkanterna som utgör byggstenar. Tills han plötsligt känner igen dom.


-Melon!

ANNONS
Av Anders - 8 mars 2009 13:38

Jag valde bort bloggen högst medvetet i fredags, för att istället ligga med huvudet på Loppans höft och kolla på film. Som alla småbarnsföräldrar vet är det ett smärre helvete att jonglera jag-tid och vi-tid när battingen väl somnat. Alltför mycket ska hinnas med på några få korta timmar. Och i aggressiv och lätt läppdarrande självbevarelsedrift är det lätt att alltid prioritera jag. Skönt därför att se varandra i ögonen och säga Hej. Ikväll vill jag vara VI med dig. Aktivt, tydligt, nära. Ända fram till läggdags and beyond. Bra grejer, let me tell you.


Igår däremot hade jag inlägg att haspla ur mig i såväl parti som minut. Men något alldeles oväntat, närmast osannolikt inträffade istället. Vi satt vid frukost och pratade om Fan vad länge sen det var vi såg Linda och Henrik och lilla Siri nu och längtade lite efter att göra just det. Och slängde iväg ett sms med en middagsinbjudan till samma kväll. Va? Nej nej NEJ inte på fullt allvar naturligtvis, herregud, för sånt förekommer ju inte i Ståkkålm. Men som ett sätt att säga Hej vi tänker på er. En aldrig så liten möjlighet att få napp fanns ju naturligtvis, men den var närmast teoretisk.


Sen fick vi ett sms som sa Fan vad kul. Hur dags?


Jag vet inte hur det är i era liv, men här styrs inte upp några spontana middagar på sju timmars varsel. Det förekommer helt enkelt inte. Middagsplaner är nåt som smids för nästnästa helg. Eller nästnästnästa. Eller midsommar eller så. Så det här var närmast chockartat. Och underbart. Som nåt från en helt annan tid.


Vi svängde ihop laxknyten med parmesangratinerade svartrötter. Fort och enkelt (och det säger jag inte för att kokettera. Går att preppa och är färdiglagat på tjugofem) och vi hann till och med baka en kaka och göra en gungutflykt till parkleken innan gästerna kom. Siri hade blivit jättestor sen vi såg henne sist, pigg och vaken och klok. Trollet körde blygrejset första tio, men räknade sen glatt in alla i hemmalaget, sprang omkring med bollar och bilderböcker och hade det underbart. Och vi åt och drack och barnen somnade och vi pratade och drack lite till. Jäveltrevligt med en kniv. Precis lika trevligt som om det hade varit en middag som bokats för en månad sen.


Om jag finge önska en sak i mitt liv så är det lite mera sånt här. Goda vänner med snabba puckar ibland. Noll-varsel. Vi tänkte göra lite pasta bara, har ni lust att komma över? För nu hade Linda och Henrik egentligen andra planer igår, som hade fallit igenom. Det var ett fall av sällsynt god tajming som gjorde att detta märkvärdiga faktiskt blev av. Men det visar också att det är möjligt. Och rätta mig om jag har fel, men visst är det väl så att vi allihopa oftast sitter och hänger framför TV:n på helgkvällarna?


Det var så snabbt och spontant igår att ingen ens kom på att plocka fram nån kamera. Istället bjussar vi idag på en göölig bild av Trollet i pappas brillor.



Av Anders - 8 mars 2009 13:10

Jag såg det inte själv, men hos Skavlan senast satt visst den amerikanske psykoterapeuten Brad Blanton och pratade om sin Radical Honesty Theory. Den går i korthet ut på att total ärlighet är medicinen för att skapa fungerande relationer. Och då räcker det inte att svara ärligt på frågor ens partner kan tänkas vilja ställa. Nä, för Tystnaden är den värsta sortens lögn enligt Blanton. Man ska således volontera svaren själv. Allt ska upp på bordet. Öhm, älskling, det är en grej, jag har gått och tittat på en tjej på jobbet som jag verkligen är jättetänd på, till exempel.


Elin, med bloggen Saker under huden, (som jag hämtat ovanstående sammanfattning hos, i det här inlägget. Felaktigheter och missuppfattningar får stå för mig) applåderar. "Jag har börjat praktisera ärlighet och rakhet istället för att ligga vaken på nätterna och grubbla över mina relationer. Det har lett till en jävla massa jobbigheter och krashade kärleksrelationer. Men fan vad jag i alla fall har sovit gott." skriver hon.


Jag tycker att hon och Blanton är ute och cyklar, och skrev en lång kommentar på inlägget jag länkar till ovan. Och precis som Huskorset fick jag sen känslan att kommentaren faktiskt var ett inlägg i sig. Så efter denna jävlellånga ingress:


Jag tycker i stort sett precis tvärtom. Jag skulle vilja hävda att ärlighet är världens absolut mest överskattade egenskap, ett ihjälkramat begrepp som helt saknar värde i sig. För mig ligger ärligheten väldigt ofta snubblande nära egoismen och hänsynslösheten. Jag tycker till att börja med att det finns en social relevans i att ljuga i många vardagssituationer. Personen som frågar vad jag tycker om hans tröja kan vilja ha ett ärligt svar av mig, men kan precis lika gärna vara i behov av en enkel bekräftelse. Som vän är det, som jag ser det, min uppgift att förstå den skillnaden. Men vad Elin och Blanton verkar hävda är emellertid inte bara att jag ska tala om för min vän att hans tröja är ful som svar på en fråga – jag ska dessutom kasta fram den åsikten så fort jag ser honom, vare sig han vill eller ej. Och den typen av egoism upphöjd till moral gör mig uppriktigt sagt vansinnig.

 

För det är en egoism det handlar om. Det handlar om min bild av mig själv och vem jag är. I fallet där jag talar om för min vän att hans tröja är ful utan att han bett mig om det så har jag helt enkelt beslutat att min bild av mig själv som en ärlig person är viktigare än vår relation. Jag tycker det är värt att min vän känner sig sårad och ful för att kunna se mig själv i spegeln och vara nöjd med min högstående moral. Jag har bestämt mig för att mitt sätt att se på saken är det allenarådande, utan att upprätta ett socialt kontrakt rörande det med min vän. Eftersom ärlighet ju är något så förbannat vackert.

 

Tröjexemplet är givetvis väldigt oskyldigt, men detsamma gäller vid till exempel otroheten som Elin tar upp. Ponera att jag hoppar över skaklarna i min relation och hamnar i säng med någon. Ponera vidare att det är en engångshändelse som inte har någon betydelse bortom sig själv. (Till skillnad från Huskorset, med vilken jag är överens i stort sett allting annat, tror jag inte att det i sig behöver tyda på att nåt är dåligt i min relation. Om jag däremot upprepade gånger prasslar med personen och otroheten börjar få en betydelse som förhållande för mig, så är det förstås en helt annan sak) Och ponera att jag mår dåligt över det. Om jag då frivilligt och oombett berättar det här för min partner så hamnar hon i ett läge där hon plötsligt mår dåligt över nånting som egentligen inte hade förändrat hennes situation om det hade förblivit en hemlighet. Medan jag självgott kan gömma mig bakom att jag i alla fall har tagit ansvar för det jag har gjort. Let the healing begin – för mig vill säga. För min partner börjar istället ett fullständigt onödigt ältande och en massa onödig smärta, eftersom hon hamnat i en position väldigt mycket deppigare än där hon befann sig från början. För att jag har bedömt att det var viktigt och för att jag mår bättre av det.

 

Jag säger inte att total ärlighet är en oframkomlig väg att gå. Men det är bara ett av alla tänkbara sociala kontrakt som kan upprättas i relationer. Kom för fan inte och hävda att det skulle vara extra bra bara för att det är ärligt. Och kom framför allt inte och påstå att ärlighet är så tjusigt att det automatiskt annullerar alla andra typer av överenskommelser bara därför. Har du inte bett om min ärlighet har jag ingen som helst rätt att hänsynslöst förutsätta att den är efterfrågad. Oavsett hur gott jag sover på nätterna.

 

”Dom vi älskar förtjänar våra vackraste lögner” skrev Djuna Barnes. Jag tror att hon har rätt.


Av Anders - 5 mars 2009 21:54

OJ, vad Trollet tycker han är frän när han dricker ur sin mugg utan att spilla en droppe! Vi snackar belåtet leende med en inte så liten dos av självgodhet. Mallig med en kniv, knatten.


Ikväll fick vi dock anledning att rannsaka oss lite kring hur vi berömmer honom. Både Loppan och jag har länge utan att närmare tänka på det använt utropet Vilken kille! när han gjort nåt bra. Kille har då förstås utgjort en neutral del av utsagan, på samma sätt som unge i Vilken unge! eller en i Vilken en! Det är ju snarare vilken som är det positivt laddade ordet här, det som signalerar att här pratar vi om nån som är speciell inom sin kategori!


Fast när Trollet ikväll plötsligt själv tar sig an uttrycket, sätter ner muggen med ett flin och belåtet suckar Kille! så uppstår en betydelseförskjutning. Eller, inte än så länge. Än så länge är det ju mest sjukt gulligt, för i hans värld betecknar kille förmodligen någon som är en jävel på att dricka ur muggar. Men när kille i en framtid får nån betydelse ur en ren könsaspekt för knodden, så kan det förstås inte användas i ett uttryck där det kan uppfattas som ett entydigt positivt berömord i sig självt. Det vore en rätt dålig start. Vi biter oss således lite i tungan.


Detta med uppfostran och värdegrund - det är en del att tänka på, folkens.

Av Anders - 2 mars 2009 23:27

Igår formulerade jag för mig själv nåt som jag faktiskt tror är ett genuint attitydproblem, eller nån slags störning: Jag tycker sömn är slöseri med tid. Alltså inte som en pose, nämen jag behöver nästan ingen sömn faktiskt, par timmar och en kopp kaffe och jag är good to go bah, utan på ett mycket djupare plan. Innerst inne ser jag sömn bara som ett nödvändigt ont.


Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att få lätt ångest av att sova för länge på morgonen. Även under mina allra partajigaste tidiga tjugoår gick en gräns vid tolv. Vaknade jag senare än så kändes det som att dagen hade glidit mig ur händerna, omöjlig att komma ikapp, vilket gjorde mig sjukt stressad. Enda undantaget var om jag verkligen, uttalat hade gett mig själv tillåtelse att sova längre än till tolv. Och då menar jag verkligen ha stirrat mig själv i batikögonen i badrumsspegeln vid halv sju på morgonen och högt sagt: Imorgon, eller ja, idag om man ska vara ärlig, då är det okej om du sover lite längre än till tolv, grabben. Då blev det uthärdligt, även om det inte kändes helt bra. (Numera är sovmorgnar på det sättet nånting helt teoretiskt, naturligtvis.)


Skräcken för den bortsovna morgonen har förstås också en hel del med Luthersk arbetsmoral och Bondesverige och grejer att göra. Men min sömnaversion gäller i precis lika hög grad i andra änden. Jag får nämligen också dåligt samvete om jag går och lägger mig tidigt. Alltid, men särskilt om Loppan sitter uppe. Förlåt älskling, men jag tror jag måste gå och lägga mig. Som om jag sviker både henne och mig själv genom att inte vara vaken lika länge som hon. Som om jag inte tar tillvara på dom rika möjligheter småtimmarna innebär. Så jag sitter nästan alltid uppe längre än jag egentligen orkar istället, bloggar eller läser eller mailar eller ser på TV, väl medveten om att jag kommer att vara så sjukt jävla trött imorgon.


 

Trött? Jag!? AB-SO-LUT inte! Pigg piggelin pigg pigg! Festen är inte över!



När jag nån gång ändå pratar om att krypa till kojs tidigt, så är det aldrig sömnen jag menar. Jag ser istället framför mig hur jag ska ligga och läsa i flera timmar. Och jag blir sjukt besviken och arg på mig själv när jag somnat från boken när jag nu hade tid att läsa för en gångs skull. Detsamma gäller också till exempel tupplurar på tåg (när det är så mysigt att läsa eller lösa ett korsord!) eller eftermiddagslurar i soffan (det blir man bara tröttare av ändå).


När jag tänker närmare på saken så är nog ett av huvudskälen till att jag förde noggrann drömbok under många år just att kunna känna att den där tiden då jag måste sova ändå togs tillvara på nåt sätt. Att det fanns nåt kvar, att den inte bara var förslösad.


Jag har inget emot sömnen som sådan. Jag sover oftast gott, har lätt att både somna och somna om. Det är skönt att vara utsövd. Jag önskar bara att det var nåt jag kunde njuta av utan dåligt samvete och som jag kunde unna mig i den utsträckning jag faktiskt behöver det. För nu är det som att jag har bestämt att det där, det är inte så jävla noga, det tar vi i sista hand. Och ärligt talat, det kan väl inte vara riktigt normalt eller? Finns det nåt namn för sånt här? Är jag narkorektiker?

Av Anders - 2 mars 2009 21:40

Loppan: Trollet, vad är det du tuggar på nu?

Trollet (lyckligt): Skräp!

Av Anders - 2 mars 2009 07:59

Vi har verkligen börjat komma nån vart med ätandet nu. Vi hittar nya knep, lekar, bilderböcker, avledande manövrar. Får pappa se på ett MACKAMONSTER? och En sked för morfar och Här kommer det en groda! Smält glass och smält smör och efterrätten först om det behövs. Och pepp på varann, Vi ger inte upp nu älskling, kom igen, fem skedar till. Inte vet jag om det är inbillning att ungen börjar bli lite rundare igen. Men det känns så.


Baksidan är att vi har tappat varann under middagen. Ett av dom där givna tillfällena för att sitta ner och prata, berätta om min dag och höra om Loppans, är försvunnen. Nu är allt ljus på Trollet och hans ätande. Lustfyllt och roligt och busigt, men det lämnar inte mycket plats över för vuxenprat. Och just den biten tror jag även Trollet saknar. Att sitta och lyssna på mamma och pappa som pratar med varann, att vara inkluderad men inte i fokus. Som känslan jag minns av att somna när det var fest hemma, kanske. När jag hörde hur det sorlade från vardagsrummet, skratt ibland, klirr av glas. Prat som inte hade med mig att göra, men som liksom puttrade av trygghet.


Vi har förlorat ett av våra se varann i ögonen-tillfällen. Och det gör att ett litet stråk av tomhet finns också i den positiva skjuts som det innebär att Trollet börjar äta som han ska. För ibland vill man åka karusell, oavsett hur bra gungorna går.

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4 5 6
7
8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20
21
22
23 24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2009
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Med en kniv! med Blogkeen
Följ Med en kniv! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se