Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Anders - 8 februari 2009 23:53

I en blandning av frejdigt familjemys och paniskt klamrande vid Trollet inför hans första riktiga vecka på dagis bestämde vi oss idag för att plocka upp den tråd som klipptes när dom stängde simhallen i Aspudden och babysimmet drog hela vägen till Solna. Eller kortare sagt: idag skulle vi gå och bada.


Det var vi inte ensamma om, precis. Byst med folk. En ström av ungar, penschisar, högljudda kids i spastiska flockar och trötta morsor som desperat försökte låtsas som att simhallen i Västertorp är ett spa åtminstone litegrann. En trio slickade tjugoåringar i kassan. Trollet gick gratis, men vi hade å andra sidan som alltid glömt att ta med några jävla hänglås. Två nya måste inköpas (att addera till drivan i städskåpet) och notan stannade på hundra buck.


Ombytta och duschade sammanstrålade makarna och gossen i själva simhallen, och hörde i öronvrån att i stora bassängen var det "extra kallt" idag. Det var väl en lustig policy, log vi, men är det miljötider så är det och lite kallbad piggar väl upp, och oss berör det såviså inte. Nej vi ska plaska och sprattla och reperera dykteknik i ljumma barnbassängen vi!


I barnbassängen möttes vi av håglösa ungar som satt på kanten och sparkade, förutom några blåläppade fakirbattingar som skuttade runt en luftmadrass med klapprande tänder. Alla vuxna med någonsånär självbevarelsedrift stod på behörigt avstånd, beredda med gigantiska badlakan. Någon upplyste oss om att hallen haft strömavbrott igår, och att bassängerna inte hunnit värmas upp riktigt. No shit.


Vi gjorde ett tappert försök att kliva i trots allt. Varken Loppan eller jag kände minsta lust att doppa oss ens för att föregå med gott exempel, och Trollet sa Nähä med Nu skojar ni väl för fan i alla fall??-tonfallet och drog upp benen så att tårna dinglade strax över ögonbrynen på honom. Till och med lilla plaskpoolen (där några håglösa battingar under ledning av en storasyster tränade bröstsim i teorin) var kall så tårna krullade sig. Alltihopa kändes mera psykvård på artonhundratalet än familjeutflykt. Vi gav upp tämligen omgående.


Trollet och jag busade i duschen så gott det gick, för att försöka skapa nåt slags mervärde. Och det var ju kul att skvätta vatten och gå i och ur en varm stråle - men känslan av antiklimax var svår att skaka av sig. Jaa, Trollet då var vi badhuset i tio minuter då. Var det roligt? Då ska vi ta och klä på dig igen.


Och sen var det två djupa andetag och stolpa fram till kassan och kräva pengarna tillbaka. Och det fick vi, utan bekymmer eller diskussion. Dom såg lite pressade ut, tjugoåringarna. Vi var väl inte dom första.


Och jag kan inte låta bli att undra om det inte hade varit väldigt mycket enklare att säga nåt till oss innan vi gick in istället? Öhm, ni där med den sjuttonmånaders knatten. Som läget är just idag kan han nog inte vara i mer än...tja, nån minut eller så. Ville bara kolla så ni är okej med det. Eller vänta - här är en vild idé! En skylt i dörren kanske? FÖR KÄNNEDOM: DET ÄR HJÄRTSNÖRP-ANDNÖD-PUNGEN-KRYPER-UPP-I-BÄCKENET-KALLT IDAG.


(Fast dom där outgrundliga tanterna i valrossklass med den rynkade badmössan käckt på svaj, dom som alltid ligger och simmar behagfullt bröstsim längs nån kant - dom tyckte säkert bara det var härligt.)



ANNONS
Av Anders - 4 februari 2009 13:35

Jag är så trött att jag håller på att börja lipa. Det var en närmast heroisk insats att jag inte somnade medan jag tappert försökte få Trollet att gå med på sovstundskonceptet under inskolningen idag. Han var klarvaken, såklart. Vadå, i grupp? Och vad är det här för konstiga filtar? Nämen jag tar och går omkring lite här i rummet istället, det är väl okej eller?


Vi måste måste måste börja lägga om våra vanor här hemma. Det håller inte att gå och lägga sig vid framåt ett längre. (Det har det inte gjort på väldigt länge om man ska vara petig. Men nu är det fan allvar). Jag ska i jösse namn gå upp vid sex på morgnarna från och med nästa vecka. Det är ju för fan Bonde-Sverige!

ANNONS
Av Anders - 3 februari 2009 21:53

Hej jag heter Anders, och jag är en shopaholic.


Jag har aldrig formulerat det förut, ens för mig själv, men det är bara att konstatera. Jag blir tillfredsställd av att köpa grejer. Värre, att komma hem med någonting nyinköpt i en liten påse ger den dagen en känsla av syfte och mening. Att ta sig någonstans för att köpa nånting aldrig så onödigt är en utflykt, och det är med lätta steg jag trampar iväg - även dom regniga skitdagar då en "vanlig" promenad (med vagnen till exempel) hade känts halvt oöverstiglig. Hej jag heter Anders, och jag är kapitalismens våta dröm.


Fast kanske inte ändå, för mitt beroende låter sig stillas med närmast patetiskt små medel.


Böcker är mitt största gift, som alla som känner mig vet. Och visserligen älskar jag att skamlöst köpa nyutgivna, doftande, inbundna böcker till fullpris. Men jag får nästan samma kick av en pocket. Myrorna i Skärholmen är min oas. Dom har en grym bokavdelning med massor av olästa och nyutkomna böcker till spottstyverpriser. (Varför? Ingen aning. Får folk i Skärholmen osedvanligt mycket böcker dom inte gillar i julklapp? Bor det ett kluster osentimentala litteraturkritiker i grannskapet? Plundrar dom Akademibokhandelns centrallager på nätterna? Hästar som jag får slängt efter mig tittar jag inte i munnen.) Tre böcker för en spänn styck på en biblioteksgallring duger fint det också.


Jag är således shopaholismens motsvarighet till en (hypotetisk) alkis som blir precis lagom tankad på lättöl. Billig i drift, snygg och proper, levern i trim som på en tolvåring. Och visst kan han ta en grisbläcka på bänken på torget nån gång ibland (hej iPod, hej DVD-boxar), men på det stora hela sippar han nöjt och städat på sin kylskåpssvala Pripps blå två komma tjufem. Men ta den ifrån honom - då blir det inte snyggt.



Det här är min senaste fix. Gogo's Crazy Bones. Jag köpte första påsen i frustration under en av mina många misslyckade expeditioner i jakt på en märkesbultbräda åt Trollet. Klassisk framme-vid-kassan-produkt och egentligen förmodligen inriktad på tjatstarka tioåringar (Man ska visst kunna spela med dom på nåt vis). Men bara jag såg paketet kände jag pötsligt att jag måste ta en provsipp. Och när jag öppnade och höll min första trio små plastgubbar i handen så insåg jag ju hur rätt jag hade. Jamen, kolla på dom! Dom är ju knäckande coola för fan! Tre stycken (slumpvis mixade i ogenomskinlig påse, det finns fem jätteovanliga, you know the drill) kostar tjugofem buck. Och kom nu inte dragande med nåt jävla jidder om tillverkningskostnad. Det här är livskvalitet.


Jag har inte samlat på nånting sen jag var...tja, typ målgruppen för sånt här. Men herregud, ni fattar väl att jag måste ha alla åttio?


Av Anders - 1 februari 2009 14:04

"Hur fan kommer man på att ett Troll behöver en bultbräda?" undrade Brallan stillsamt i samband med den allra första blaikun. Och det enklaste svaret på det är: "För att han älskar den han redan har". Eh, va, utbrister den ekologiske läsaren, Vad är det här för tom jävla skitkonsumism? Är det inte du som alltid håller på och gapar om att-


Såhär är det. Trollet fick en billig bultbräda i ettårspresent i höstas. Den var IKEA och kom från hans morfars kusin med fru i Trosa (som inte är riktigt så obskyra som dom framstår här). Ingen märkvärdig present, men Trollet har älskat den högt sedan dag ett. Just den billiga bultbrädan från IKEA har dock vissa egenheter. Vissa är att betrakta som positiva, andra som negativa. Såhär:


Positivt är att plastblupparna som ska bankas ner är olika färger. Trollet har lärt sig rött, blått, gult och grönt med hjälp av den här bultbrädan. Inga dåliga grejer.


Negativt är att sagda plastbluppar sitter så inihelvete hårt att det krävs en vuxen person som tar i för att kunna banka ner dom.

Negativt är att bultbrädans klubba är helt i trä, vilket i kombination med hårt fastkilade bluppar gör att det för ett jävla liv när man bankar.


Och eftersom Trollets kärlek till bultbrädan är stor, så har det ofta varit vad han har sprungit och hämtat som första leksak på morgonen - vid sisådär halv åtta. Och eftersom det är stört omöjligt för honom att rubba plastblupparna en millimeter, så har han (efter att ha insett att han inte förvandlats till Hulken över natt idag heller) kommit luggande på brädan och velat att mamma eller pappa ska banka. Hans självpåtagna roll blir då att peka på den blupp som ska slås ner och säga dess färg med myndig stämma. Att leka med bultbrädan har blivit att leka arbetsledare.


Dessutom: oavsett om Trollet eller nån av oss bankar, så låter det alltså som om vi utför omfattande snickeriarbete i lägenheten. Ofta vid åttasnåret på helgmorgnar. Känns inte helt bra, särskilt inte med tanke på att det under oss bor en liten nyfödd knatte med säkerligen trött-trötta föräldrar. Och jag är tillräckligt empatisk för att inte vilja att nån ska stirra upp mot taket och tänka Men hur många jävla bokhyllor till ska ni bygga däruppe???


Efter att ha jagat flera helger i rad har vi nu hittat vad vi letat efter. Vi snackar märkesbultbräda här, den vi alla minns från dom lyckligaste delarna av våra barndomar. Rätt mycket dyrare, fett mycket bättre. Gummiklubban möter blupparna med ett stillsamt pock pock som ett ljuvt vårregn mot plåttak. Och Trollet kan själv utan problem driva ner dom ända i bott. Vilket han gör. Igen och igen och igen. Ingen annan leksak (utom bilderböcker) har hållit honom sysselsatt halvtimmesvis. Och Loppan och jag slipper bli kommenderade av en liten enveten byggplats-Mussolini, medan vi tappert försöker hitta det ljudlösaste sättet att banka på. Tvåhundra buck well spent.





Av Anders - 31 januari 2009 17:33

"Och i svenskundervisningen fokuserar vi inom Nackademin särskilt på att lära eleverna väldigt många ljusrelaterade förstärkningsord."


Skylten kan tyckas övertydlig, men är i själva verket gravt missvisande. Det finns ingen telefonautomat i hytten.


"Jag tror jag ska ta och unna mig en runsten" sa Anund. "Det tycker jag att jag är värd, faktiskt."


För kännedom, typ?

Av Anders - 30 januari 2009 22:58

Pingpingping.


Tack till mitt jobb för vänligheten, anständigheten och förståelsen. För att ni lät föräldraledighet (i stort sett) få vara föräldraledighet. För flexibilitet och total brist på käppar i hjulet. För snyggpolicyn att i början räkna upp föräldrapenningen till 90% av SGI.


Tack till Öppna Förskolan Svanen för en fast punkt i tillvaron. För vuxensamvaro och nybakta bullar. För Trollets erfarenheter av stimmig barngrupp. Och för hans första femton förkylningar och därmed grunden till ett immunförsvar.


Tack till Rum för Barn på Kulturhuset för möjligheten att låta åka in till stan bli nånting mer än ett utdraget vagnfjättrat tristesshelvete för en liten byting.


Tack till alla som i offentlig miljö låtit sig betagas av Trollet. Alla som lett, flirtat, konverserat och busat, och som visat honom att världen är en i det stora hela trevlig plats (Han blir varse molltonerna i den truddelutten tids nog).


Tack till alla vänner för att ni gått med på att ständigt träffas på gående fot. För tålamod med splittrat pappafokus, uppmärksamhetsmagneten Trollet och (är jag övertygad om) emellanåt tröttsamt föräldrapladder. Jag kan dessvärre meddela att er prövning inte är över.


Tack till min och Loppans familjer, för att ni, fast ni alla bor långt bort, verkligen ansträngt er för att börja bygga en bra relation med Trollet. Bättre farföräldrar, morföräldrar och gudfar kunde han inte ha önskat sig.


Tack till alla er som läser och kommenterar bloggen. Alltså seriöst. Jag tror på riktigt att det här lilla opretentiösa projektet räddade mitt förstånd under höstens jag får ju förihelvete inte plats nånstaaaaans-frustrationsperiod. Och jag kan hålla på och hävda skriva för skrivandets egen skull hur jävla mycket jag vill - sanningen är att om det inte hade funnits folk som hade läst och brytt sig hade jag lagt av i november. Och börjat fräsa åt folk på Konsum istället.


Tack till min älskade Loppan. För att du gick till jobbet och för att du kom hem varje dag. För att du fattade att ett par försvunna vantar ibland var viktigt nog för att ringa och störa om. För att vår dag alltid fick vara lika viktig som din. För dom sena samtalen. För kramarna i förbifarten. För att jag inte kan tänka mig nån jag skulle vilja gjort det här med utom dig.


Tack till Trollet. Att få vara din pappa, att se dig ta världen i besittning, att få ta del av din livshunger och klokhet och humor och styrka och kärlek varje dag är så jävla stort. Jag saknar ord. (Och det är ju tur, för nu håller det på att bli sådär långt igen).


Jag har en bottenskyla Famous Grouse kvar. Skål. Såhär pjunkigt ska det inte bli på ett tag igen.


 April i fjol, nån vecka innan pappaledigheten började. Trollet har amningsfläsket kvar. Jag är stjärnögd och oluttrad.


Av Anders - 30 januari 2009 22:25

Narnigrin skriver på sin blogg om hur hon blir obegripligt emotionell när hon ska ta avsked, även om hon inte ens känner eller bryr sig om dom hon skiljs från. Värre: i det sista fallet accentuerar det faktum att hon INTE känner dom hon delat korridor med i ett år nånting hos henne själv - exakt hur avskärmad och socialt skygg hon varit.


Jag är lite likadan. Jag var på vippen att börja snörvla när jag kramade om Fröken Grekland och Fröken Spanien och rufsade den andre åldermannen Theo i håret på Trollets sista Öppna förskolan-besök i onsdags. Och idag har jag gått omkring med en högtidlighet i kroppen och en tom känsla i magen. Som egentligen har väldigt lite med sakernas egentliga tillstånd att göra. Ingen ska försvinna. Ingen ska byta roller radikalt. Ingenting ska i grunden förändras. Jag ska inte ens ta avsked av en enda jäkel, utan bara nåt så abstrakt som en period.


Men ändå. Idag var min sista dag på den här niomånaders pappaledigheten med min älskade son. På måndag går jag till jobbet. Och tisdag och onsdag är jag visserligen på dagis och skolar in, men nånting är annorlunda. Sviten är liksom bruten.


Den där tomma känslan i magen har förstås att göra med att han, lillkillen, Trollungen, ska börja fixa det utan oss föräldrar. Att det inte är jag som kommer att trösta honom om han är ledsen. Men också att det inte är jag som kommer att få höra hans kvillriga skratt eller se hur det glittrar i hans ögon eller höra honom besegra ett motspänstigt nytt ord - i alla fall inte förrän efter klockan tre på eftermiddagarna.


Den tomma känslan har att göra med att jag vet att jag kommer att längta efter honom och efter våra vardagar tillsammans.


Och den tomma känslan har att göra med att jag (precis som Narnigrin) är hård mot mig själv när jag tänker tillbaka på den här tiden. För visst skulle man kunnat göra mer, utnyttjat tiden bättre. Herregud, det har funnits tillfällen när han stått och dragit mig i byxbenet och jag suckat Men kan inte pappa bara få blogga färdigt då!? Samtidigt, nåt rätt måste jag ha gjort, för det kärleksband jag har med min son är starkt och självklart och ömsesidigt. Pappor som inte tar/kräver halva ledigheten sjabblar bort nåt fantastiskt.


Jag är och förblir en ältare, men i det stora hela går jag ur den här otroliga perioden i Trollets och mitt liv rak i ryggen och full av tacksamhet. Och nu, mina vänner, blir det lite smetigt härovan...

Av Anders - 28 januari 2009 22:56

Allvarligt talat, mina inlägg brukade ha rätt så intressanta rubriker. Dom brukade heta sånt som I'll go with the fat nerd there, Jeff, Något om att gå i läroverk under senmedeltiden och Doktorn, det svider när jag mailar.


Ta nu en titt till höger: Blaiku No. 4, Vardagspremiärer 26:e januari 09, 575-blogg, Kniven goes inredningsblogg del 2... Jävlar i skogen vad roligt det låter. Verkligen sånt som får en att haja till och klicka på en länk bara man ser det. Tendens, vecka 5? Nämen ojojoj, vad kan det vara för tendens!? Egentligen borde jag ju gå och lägga mig nu, men nu är jag så nyfiken att jag HELT ENKELT BARA MÅSTE! Ingen vettig jävel går igång på en rubrik som Tendens, vecka 5. Så vad håller jag på med?


Jag är ingen pedantisk person, verkligen inte. Strumpor på golvet? Fine by me. Morgontidningen strödd över lägenheten i lite olika delar här och där och där och där? Stör inte så särskilt. Däremot är jag, som jag redan har varit inne på, tämligen anal. Jag gillar listor. Jag gillar bokstavsordning. Jag gillar Odnande System Som Syftar Mot Oändligheten.


Jag har alltid skrivit (sa han lojt och lutade sig tillbaka i den knarrande läderfåtöljen, gemytligt puffande på sin pipa), men när jag var liten hade jag ofta förtvivlat svårt att avsluta nånting. Det berodde nästan alltid på att jag spände bågen för högt. En berättelse fick aldrig bara vara en liten berättelse, utan föstes ut i världen som början på nåt gigantiskt epos. Jag vet inte hur många noggrannt plitade försättsblad av den här typen jag har skrivit:


DUALISTICA

Första boken om Vadmal Vandrare

(Handritad karta över kontinenten Schassmath)

(Lista i bokstavsordning över De Viktigaste Personerna. Dom är i runda tal trettio stycken)

DEL 1 - Skapelseberättelsen

Kapitel 1


Och sen följer fem sidor som slutar i ingenting eller i att nån Bom! Vaknar på golvet bredvid sin säng. Tro fan det. Det är svårt att skriva en berättelse man inte vet ett skit om utom att den ska bli sjuttonhundra sidor.


Att bygga stora strukturer är ett sätt att fånga tiden, tror jag. Jag har redan nämnt min sedan tolv år noggrannt förda läsdagbok, som förstås delvis är ett tappert försök att hålla kvar nåt så flyktigt som läsning och läsupplevelser. Men i djupet av mitt svarta ego är det inte bara det. Jag höll länge på och sparade samtliga versioner av mina pjäser, från skiss till förlagsversion, in nån slags vag idé om att det kan väl vara roligt att i efterhand se hur min skrivandeprocess har förändrats. Tills jag insåg att det knappast är intressant för mig själv att läsa en massa proto-försök med barnsjukdomar. Så för vem menade jag att det väl kan vara roligt? Djupt andetag: Jag har ofta nån slags vag idé om att det jag gör är intressant i ett längre perspektiv. För nån annan.


Så när det gäller numrerade blogginlägg handlar det naturligtvis om min hybris och ingenting annat. Ventilen 5: Doing the täskig service låter inte så mäktigt. Enda anledningen till att sätta en sån rubrik är att jag för min allra mest egocentriska inre syn ser hur folk om femtio år loggar in för att läsa Ventilen 2672: Ska det vara så jävla omöjligt att få ett bäcken i tid?



Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4 5 6
7
8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20
21
22
23 24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2009
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Med en kniv! med Blogkeen
Följ Med en kniv! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se