Sen ett drygt år tillbaks så källsorterar vi inte bara glas och tidningar, utan även metall, hårdplast och pappersförpackningar. Så duktiga är vi. Fast när man väl kommit igång med det är det inte så bökigt. Däremot har vi lagt ner att försöka ha olika kärl för olika material - det ledde bara till att balkongen blev helt omöjlig att ta sig ut på över huvud taget. Jag sorterar vid återvinningsstationen istället.

Vi bor tre trappor upp utan hiss, och det är alltid ett mindre äventyr att ta sig ut på promenad. Trollet på ena armen, ryggsäcken på ena axeln, skötväskan över andra axeln, nycklarna (som Trollet drar i för allt vad han är värd) i munnen, Trollets vantar under hakan... Ska man dessutom ha med sig två pappkassar med skräp blir det riktigt svettigt. Men det går, för att man på nåt jävla vis lyckats utveckla extra armar och ett balanssinne helt frikopplat från gravitationen sen man fick barn.

Sen luggar man vagnen cirka fyra hundra meter med två proppfulla kassar skräp klonkande mot benet till återvinningsstationen. Där borde man bli stolt, för hela Västertorp tycks ha blivit grymma på att sortera. Fast det blir man inte, för anledningen till att man faktiskt MÄRKER att Västertorp sorterar hjärtat ur kroppen på sig är att stationen är fullständigt överfull. Det sticker ut flaskor och burkar överallt, och rätt många före mig har helt enkelt fått ställa sina kassar på backen. Där dom har vält. Där soporna är på väg ut i vägbanan.

Jamen det var väl en JÄVLA bra signal, Renova! Vad sägs om att följa upp era egna kampanjer och se till att kolla om behoven av återvinningsstationer eller tömningsfrekvens har ökat? För man behöver ju inte vara ett geni för att fatta att om man gör stationerna till ett irritationsmoment så kommer dom som försöker att ge upp (och dessutom säkert ha lite dåligt samvete). Och dom som inte gör det kan gå där och himla och skaka på huvet och mysa och säga jojo där ser man.

Och vad gör jag? Jag andas ut tungt, och sätter ner kassarna på marken HÅRT. Och sen börjar jag sortera, för i ofärgat glas och metall får saker fortfarande plats. I botten upptäcker jag att en massa burkar såklart har gått sönder, men jag biter ihop och stoppar även flisorna i igloon.

Hoppas nån jävel skär sig.

En riktigt rolig grej med att vara ute i offentligen med Trollet är hur mycket kontakter han skapar. Man pratar med folk på tunnelbanan som tycker han är söt, han flirtar, leker tittut, pekar och drar i jackor högt och lågt, man trängs i hissar, man ber om hjälp nerför trappor och upp på bussar.

För det mesta är det trevligt. Men en kategori, som jag inbillar mig att man oftare träffar på som pappa än som mamma, är något äldre damer som är ohyggligt bekymrade över hur han har det, utlämnad åt sin säkert totalt puckade farsa.

Är han inte lite tunt klädd?

Blir han inte varm med mössa på sig?

Ska pappa åka hem med dig till mamma nu?

Och så gärna försöka etablera nåt slags bekymrat samförstånd med Trollet. JAG ser dig stackars liten. Jag blir fan helt vansinnig, men välmenande tanter kan man ju inte gå loss på. Värst av alla var kärringen som gjorde sig till tolk för Trollet. Vi var på hemväg, tråkigt att sitta när man vill stå upp, hunger på väg, lite gnälligt. Inte ledsen, men gnällig. Jag pratar, klappar, snart är vi hemma. Då hör jag hur nån med ledsen röst på barnspråk säger: Jag vill inte sitta i vangen för jag vill sitta i knät hos min pappa. Föståj inte han det? Nej det vill han inte. Det vill han aldrig. Han vill stå upp i vagnen. Kärringjävel. Sa jag då alltså inte. Utan ler lite sammanbitet som den ynkliga tönt jag är. Då tar hon hans hand och håller den. Jag är på din sida, och om bara din dumma pappa tillät så skulle du minsann få sitta i MITT knä. Hon håller Trollet i handen i typ fem stationer, härligt trygg och ömsint, medan han tittar förvirrat på henne. Och vad gör jag? Sparkar in löständerna på henne och skriker att hon ska ge faan i att kladda på mitt barn? Nix. Jag skriver ett blogginlägg.

Ventilen finns alltså för att hindra mitt huvud från att explodera. Med en kniv.