Trollet fortsätter att äta bra. Positionerna är framflyttade. Ganska hyfsat betyder nåt annat än för ett par veckor sen. Och med smörklick i vällingen och en kaka i farten då och då ovanpå det vore det väl fan om han inte ska ha lagt på sig lite tills den där artonmånaderskontrollen nästnästa vecka.

På vardagspremiärsidan haglar det av nya ord (bara språkcentrum måste bränna en tredjedel av vad kantten får i sig, för helvete vad det går undan. Fortfarande!). Nytillskott dom sista dagarna är bland annat tjock, smal, ensam, spola (om toaletten, nytt favortipyssel), svart, randig och mycket. Men sånt där är vi så blasé med nu, så det blir inga inlägg i sig inte. Idag knäckte han däremot hur han skulle dricka ur en mugg (alltså en med dubbla öron, men utan pip) utan att spilla. Och det var inget snack om att det var en milstolpe i hans värld (våra förtjusta hejarop hjälpte säkert till en del också). Mejja, mejja och dricka upp under stor koncentration och sen mejja igen. Hävdar jag att han balade i sig en liter till middagen så överdriver jag, men beydligt mindre än man kan tro...

Jag har spenderat dagen sittande på kuddar på golvet i en lokal kallad Infernot och diskuterat hur projekt- och effektmålen i en förstudie av ett projekt syftande till att på lång sikt underlätta för volontärarbete inom vår teater kan presenteras i form av ett visusaliserat arbetsstrukturschema. Jorå, jag går mitt livs första projektutbildning. Och det är faktiskt helt okej, inte minst när jag inser att jag faktiskt sitter på överraskande bra kunskaper och överblick om hur den här stora kolossen till teater faktiskt fungerar och vart den är på väg. Jag är nog rentav Nån Man Kan Vända Sig Till, fan. Vem hade trott det?

Trollet har skrivit sin första sång! Det är en tämligen tonlös historia, som börjar med en hög ton och sen liksom ligger kvar en på annan lite lägre (nä, jag är ingen Bloggblad direkt...) så länge man orkar. Texten lyder i sin helhet "Mii ma mi ma mi ma mi ma mi ma..." Fatta så jävla genialt. Här hemma har den förstås skåpat ut hela Melodifestivalspektaklet fullständigt, och hummas till såväl disk som matlagning som bara för sällskaps skull. Trollet är löjligt stolt över sin skapelse och ler malligt när Loppan eller jag tar upp den - men bangar inte heller för att med rynkad panna komma med korrigeranden om  vi frestas börja lägga på onödigheter som melodi eller så.

Don't mess with perfection göbbe! Såhär: Mii ma mi ma mi ma...

Jag har till min egen oförställda förvåning kommit på mig med att börja använda ordet liggbar. Det hade jag väl aldrig trott. Men ska man blogga om sin kliniskt hångelfria högstadietid, tja, då behöver man helt enkelt komplettera vokabulären. Kan väl inte säga att jag är sådär helbekväm, men uttrycket sitter där det sitter i skallbasen. Lär poppa upp när jag minst anar det.

Jag misstänker dessutom att jag, om snörvlet och gnyendet i rummet intill inte ger mer sig, imorgon kommer att plocka ut mitt livs första VAB-dag.

Trollet har egenhändigt dekorerat sin första bilderbok. Det är baksidan på fina pop-up-boken med polarmotiv som med emfas attackerats med vaxkritor i grönt, rött och rosa. Attentatet var, som skräckfilmerna om kvävning på BVC brukar säga, ett ögonblicks verk. Jag satt i telefon med gossens farmor, Loppan dukade undan frukost. Trollet handlade. När han någon minut sedan upptäcktes stod han för övrigt och måttade för sin första muralmålning. Den kulturkonservativa censuren hann dock slå till innan.

Jag sitter för första gången och lite halvångrar ett inlägg. Det är gnällinlägget om mail på jobbet strax härnedan det rör sig om. För visserligen är det en slags parodi, och visserligen hänger jag inte verkligen ut någon faktisk teatergrupp. Men det är ändå ett inlägg som helt klart sparkar nedåt, och det känns inte riktigt okej. Det är frustrerande att gång på gång behöva bemöta amatörer med storhetsvansinne och förfrågningar från folk som inte tagit sig tiden att sätta sig in i hur Riksteatern fungerar ens litegrann. Men samtidigt vill jag absolut inte raljera över ideellt arbete, engagemang, ambition och att med minimala resurser försöka berätta nåt man uppfattar som viktigt. Jag sitter på en del makt, och det har jag lätt att glömma. Det är en såpass ny position för mig.

Så. Vad tycker ni? Övertramp eller rått men hjärtligt?

Vårt dagis kör med den där nya snabba inskolningen. Istället för en två- eller treveckors process där föräldrar och barn tränar på längre och längre bortavaro, så är den här fem dagar lång. Vi är gradvis med under längre och längre del av dagisdagen, så att allt ska vara bekant. Och fokus ligger på att göra barnet hemma och bekvämt med personal och barngrupp (och vice versa). Som förälder är det ens uppgift att finnas med, men hålla sig i bakgrunden. Att vara en grundtrygghet, men att låta personalen sköta saker och ting om läget inte är alldeles förtvivlat.

Så idag har Trollet och jag övat på att ta ett par stora kliv ifrån varandra. Det är en märklig känsla att inte vara den som omedelbart stegar fram när han trillar på rumpan och inte tar sig upp i storstövlarna. Eller att stå kvar och vinka lite på håll när han kollar sig omkring och säger: "Pappa? Pappa?". Hej hej, jag är härborta. Gå och lek med dom andra barnen.  

Men Trollet har funnit sig väl tillrätta. Inga tårar alls so far. Han och "hans" fröken har klickat, det finns redan ett förtroende där. Och när han under samlingen reste sig, gick fram på stadiga ben och satte sitt foto på vilka är här idag-tavlan, då var jag larvigt stolt och rörd.

Jag gör mig inga illusioner om att det kommer att bli lätt nästa vecka, när vi ska lämna honom på riktigt. Men hittills är det här väldigt mycket lättare än jag hade befarat. Peppar peppar und so weiter.

Det är inte ens en vecka kvar tills Trollet börjar skola in på förskolan. Helt galet. Och konstigt nog är det nästan som att han förbereder sig aktivt nu. Nya ord rasar på plats varenda dag (bara idag och igår till exempel måne, dagis, diska, kiwi, svamp och stövel) och det är nu nästan så man studsar när man hör honom chansa på gamla hederliga ba-ba! Vi fattar det mesta han säger, men ibland brister kommunikationen. Det tar Trollet än så länge med stoiskt tålamod. Han pekar och upprepar och pekar medan hans mor eller far trampar vatten med ansiktena förvridna av menlösa försök till uppmuntrande leenden. Oftast kommer vi på det. Än så länge har ingen tydlig frustration av typen Jag säger ju "Titta där är en häst". Hör upp, för faan! Är jag omgiven av idioter här eller? synts till.

Ännu häftigare är att han har börjat leka lite smått med pluralformer. Det är skillnad på bil och bila, kokke (kotte) och kokka. Det rör sig än så länge om några få begrepp han prövar det här med. Men det är enormt coolt att se honom peka bil i en pekbok, för att senare dra fram soffbordet till fönstret, klättra upp, iaktta rusningstrafiken och lojt konstatera bila.

En annan språklig grej som dykt upp från ingenstans igår och idag är begreppen den, dit och där. Där det tidigare kommit en pekning och ett bestämt hm! eller bara ett föremål i högsta hugg, kommer nu bestämda kommandon. -Var ska lådan stå, Trollet? - Där! Och när ungen kommer släpande på en bilderbok och med djupaste eftertryck säger Den! som om det vore det bästa som någonsin presenterats för en annan levande varelse i inbunden form, då pallar man faktiskt att traggla djuren i skogen ett varv till.

Under världens blötaste och halkigaste promenad idag anammade Trollet dessutom glatt den trötta klichébilden av Barnet, i det att han upptäckte att vattenpölar är kul som faan. Han nöjde sig dock med att plaska stillsamt fram och tillbaka (och fram och tillbaka och fram, snälla Trollet KOM NU, vi har varit ute i en halvtimme och fan inte kommit tjugo meter...), huka och spegla sig och - trots upprepade försök till pedagogiska förklaringar om sambandet mellan väta och kyla - klappa lite i pölen med vantarna. Något sånt där treårigt hoppande a la vettvilling blev det inte idag. Det kommer väl. Dessutom: overallen stod pall, stövlarna stod pall och Hestra-vantarna (tack Brallan!) släppte bara igenom litegrann längst ut. Ett gott betyg.

Jag släppte loss Blaikun i världen, och det återstår väl att se hur mycket till milstolpe det visar sig vara. Hittills vore det ju synd att prata om farsot... Dessutom slog jag besöksrekord på bloggen, med en kniv! 145 i skrivande stund!

En väldigt händelserik dag för Trollet! Han har:

-Besökt den dagisavdelning som han alldeles strax ska börja på. Fann sig väl tillrätta, upptäckte, åt ett päron och körde klokt nog stora charmoffensiven och lindade fröknarna runt lillfingret. Han är enda ungen som ska skolas in i en, vad det verkar, väl fungerande växa-upp-grupp (se nedan) som i och med detta blir full. Känns ju bra.

-Läst sönder sitt livs första bok. Den högt älskade (av föräldrarna dock tämligen...tja, lågt älskade. Den handlar om däckdjup och höbalar i jösse namn!) Tuffa traktorer som han fick i julklapp av farfar (tillsammans med flera andra, mindre testosteronstinna böcker, ska tilläggas!) tackade idag för sig. En bilderbokens motsvarighet till ett rock'n'roll-liv.

-Behållit en hemlis. Under kvällens lek och stoj låg jag och tryckte under ett bord. Och arslet stack visserligen ut på andra sidan, men i teorin var jag gömd. Och när Loppan frågade Men Elis, var är pappa nånstans? gjorde jag hysch hysch under bordet. Elis tittade från Loppan till mig tillbaka till Loppan, men pekade ickot!

-Skrämts! Tamefan det sötaste man sett, ungen smyger över köksgolvet (och syns såklart hur väl som helst, men det hör inte hit) med pekfingret på läpparna schhhhh och bryter så ut i ett Waaaahhh! Skrattar ihjäl sig när mamma blir hemskt rädd. Igen och igen.

-Uppfunnit leken Jag bär två bollar på en gång, som utfördes under en hel halvtimme under enorm koncentration. Balansakt i den högre skolan, försök själv med armar på typ trettifem centimeter!

Jag har också haft en händelserik dag, minsann! Jag har:

-Blivit irriterad på min sons barnomsorg för första gången, i samband med att jag idag fick besked om att inskolning senarelagts en vecka, hoppsan Kerstin. På goda skäl, men är det inte lite väl sent att komma stickande med det två veckor innan? Som tur är gick det smidigt att lösa. Loppan tar ut ett par föräldradagar, jag trixar med lite innestående komp. Tur att vi har flexibla och kloka arbetsgivare. Känns lite som en initiationsrit, dessutom. Först när man muttrat över dagis är man förälder på riktigt, typ.

-Lärt mig ordet växa upp-grupp (förskolegrupp som hålls ihop ända till dom börjar sexårs, och alltså inte efter hand flyttar upp i storbarnsavdelning, eftersom jag vet att ni brinner att få veta).

-Loppan tog min igårkväll luftade längtan efter nåt annat att glida i framåt aftonen än dagens slim-fittade, styva jeans på allvar. Idag presangterade hon mig med mitt vuxna livs första utpräglade mysbyxor! Ni anar inte vad skönt och luftigt dom smeker mina bloggande lår!

(Så! Jävla! Modeblogg!)

Det går så fruktansvärt fort för Trollet nu. Nu prövar han nya ord så fort han hör dom, och hamnar oftast ganska nära. Dom sista dagarna har han, med hjälp av Duplo-klossarna och den bultbräda med vilken han glatt väcker alla med sovmorgon i hyresfastigheten vid åttasnåret, börjat lära sig färger. Dagens nytillskott är orange, uttalat med ett orch-iskt framfräst ranSCH!

Flaggor han han gillat i nån månad nu. Hittar dom längst ner i hörnet på DVD:erna och visar allvarligt: Fag-ga. Och där det inte finns några flaggor har han pekat på streckkoden som sitter i det hörnet istället, stackarn. Och Loppan och jag har pedagogiskt och kärleksfullt sagt att Jaa gubben, det ser NÄSTAN ut som en flagga där. Idag upptäckte vi att det fan finns en yttepytteliten flagge nere i hörnet på dom där filmerna också, så liten att den dolts under hans finger när han pekat. Där fick vi för vårat förnumstiga stöttande. Trollet missar inte ett skit.

Pussla går som en dans numera, även om jag som så ofta med Trollet aldrig fattade när fan han lärde sig. Plötsligt en dag petade han nonchigt dit såväl papegojorna och svåra apan liksom i förbifarten och gick och gjorde nåt annat istället. Men fortfarande tappar han sugen om det inte går på en gång (om vinkeln på själva brickan är fel till exempel) och tycker då att pappa kan pussla själv istället om han så himla gärna vill - Här! Ta apjäveln då! Den verkar ju vara hemskt viktig för dig.

Mina framsteg är som vanligt inte riktigt lika cutting edge. Jag har, tvåtusensäker som en kvastfening, precis börjat nyttja iTunes. Laglig och principfast pyntar jag nio buppar per låt och tycker det känns helt okej. Överväldigande majoriteten av mina knappa 3 Gig intankad musik i pådden kommer dock från hushållets stabila samling av snurrande diskar. Då kan det vara värt att spetsa anrättningen med lite hittiga löshästar, såna där enstakingar där man kanske inte är supersugen på fullängdaren. Envar sin egen Mister Music, som fakiren skulle ha sagt.

Oj vad länge sen jag skrev en Vardagspremiär nu! Det beror inte på att Trollet stannat i utvecklingen, om nu nån trodde det. Eller på att hans ömme fader inte hittat nåt nytt att äta eller motsvarande patetisk ursäkt för framsteg. Nej, fattar ni väl, det är för att det inte har varit nån vardag på ganska länge nu. Och att starta en Helgdagspremiärer-kategori kändes för rörigt. Så är det. Med flera försök till bortförklaringar. Hoo-hum. Alltnog:

Trollet fortsätter med sitt utforskande av bokstävernas värld. Det är faktiskt helt sjukt (fast egentligen inte konstigare än att han kopplar ihop djur han aldrig har sett med läten). Och lämpligt nog är både R, E och A bokstäver som både sitter som berget och är stora favoriter. Således har mellandagarnas utflykter i Rea-träsket varit glada upptäcktsfärder med inriga utrop och pekningar. Herregud, det finns ju bokstäver ÖVERALLT! Den nya favoritsysselsättningen är annars att vara på rymmen - litegrann i allafall. Det bästa som finns är att springa omkring planlöst på stora ytor i offentlig miljö så fort dom små benen bär. Det är bara att inse, dagarna då han snällt och stilla nöjer sig med att sitta i vagnen är över. Dessutom kommer flera nya ord varje dag nu, gärna såna som han haft i sitt passiva ordförråd länge länge som han nu plötsligt också uttalar. Öra, öga, bil, Tittut!, Titta (som väl fan normalt brukar vara typ ord nummer tre, väl? Ett märkligt häng!), Kråka (som i Prästens lilla) och korv ingår i den senaste veckans skörd.

Jag har firat mitt första helt nykta nyår nånsin. Eller inte nånsin såklart, men på väldigt länge. Dessutom med den übermogna anledningen att jag var familjens chaufför! Det gick fint, tackar som frågar, förutom en lättare sockerbeläggning på tänderna efter att genomgående ha druckit Dryck av ciderkaraktär. Ludet.