Trollet har uppenbarligen bestämt sig för att kolla så pappa är på tårna dom sista dagarna. I förrgår fastnade för första gången ett oönskat föremål på tvären i munnen på honom. Det rörde sig om ett skruvlock i plast som lyckats hamna i återvinningskassen på golvet (åh, heliga enfald) och som knatten såklart lyckats få tassarna på. Krävdes två fingrar för att gräva ut stoppet ur hans lilla mun, medan hans ögon skärrat for hit och dit. En snabbkoll i sväljcylindern gjorde mig till en lite mindre rutten farsa - det fanns ingen risk att han skulle få den i halsen trots allt. Men att vara ofrivillig bredkäftad groda är ju inte skitkul det heller.

Igår passade han på, medan jag hade rest mig från bordet för att hämta hushållspapper, att dra till sig vattenbadet som värmde hans middagsmat och välta det i knäet på sig. Då blev jag rädd på riktigt, faktiskt. Trollet illhojtade såklart och var lessen en lång stund på skötbordet medan jag baddade febrilt med blöta trasor på hans rodnade mage och lår. Fast sen visade det sig att det var upp i famnen för det där var fan läskigt-yl snarare än smärtskrik. Och när jag kände på vattnet var det hett, men inte längre skållhett. Ännu en gång har jag underskattat hans räckvidd, fast jag vet att den motsvarar en medelstor grävskopas. Skärpning.

På plussidan slog Trollet idag igen nytt rekord i klosstapling. Åtta stycken! Imponerande inte minst med tanke på att han faktiskt bara äger sex klossar. Inspirerad av sin far klämde han dit ett par duplo-bitar på högkant också. Säker som berget.

Jag har ju köpt mitt livs första väggalmanacka, samt haft mitt livs första vinterkräksjuka. Stora och viktiga saker i en 2000-talsmänniskas liv förstås. Men jag väljer ändå att lyfta fram det faktum att jag  härom dagen utförde den tveksamma bragden att (med Trollet) åka till Kungens jä-hävla Kurva och komma hem fullständigt tomhänt! En nästan tvåtimmars expedition till dustert dustra Toys R Us resulterade i platt intet. Zilch. Nada. Det ni! Det är slöseri med liv på allvarligaste allvar!

Lite halvläskig vardagspremiär idag. Trollet trillade från soffbordet - igen - i förmiddags. Jag var inte i samma rum (titta inte på mig sådär, knatten bor fan på det där soffbordet) och när jag hörde dunsen och rusade in låg han på rygg på golvet och illvrålade. Så långt allt som vanligt, men när jag lyfte upp honom i min famn så hände nåt läskigt. Han blev alldeles slapp och tyst och krampig i typ fem sekunder, medvetslös gissar jag, innan vrålet tog fart igen. Och Trollet, som alltid brukar skaka av sig sina törnar så fort, grät nu mycket längre än vanligt och kändes skärrad.

Sen lugnade han sig och var som vanligt och jag parkerade honom framför Teletubbies (ja fortfarande samma film, den enda vi har. Dipsys hatt är borta, brödrosten löper amok, det dyker upp en vattenkanna och tack och jävla lov så får han ett par nya episoder i julklapp) medan jag ringde till sjukvårdsrådgivningen. Och här måste det sägas: FAAAN vad jag faktiskt älskar sjukvårdsrådgivningen. En instans som finns bara för att lugna ner och lyssna och komma med hypoteser, vilken fantastisk uppfinning! Slängkyssar till alla er stadiga distriktor som sitter där och är fina!

Dagens stadiga distrikta tyckte att det lät som om han nog trots allt skulle åka in, eftersom han (kanske) varit medvetslös. Så det blev att hälla honom i overallen, packa provisorisk lunch och åka kommunalt genom hela stan till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Trollet vid god vigör somnade såsmåningom när han brukar sova förmiddag och vaknade lagom till vi kom fram till inte så jätteakut-akuten.

Där nån undersökning inte gick att genomföra. Trollet, som tagit sprutor med ett leende, som dyker flera meter under vatten, som tultar fram till stormskällande hundar utan att blinka, tyckte nämligen att det att ta blodtryck var det lätt värsta som nånsin hänt. Han började (på oklara grunder) gallskrika så fort han såg manschetten och fäktade som en Don Quijote på ont knark när sköterskan satte på den. Lögn i helvete att få nåt värde där. Till slut nöjde dom sig med att bara låta oss sitta där nån halvtimme och kolla så han fortsatte kännas pigg och vaken. Och det gjorde han ju. Sen åkte vi hem. Inte mycket till erfarenhet att vara rikare, men det känns ändå bra att ha prövat på. Och såklart: otroligt skönt att han inte hade slagit sig allvarligt.

Ett par mindre premiärer som också inträffat idag: Trollet har för första gången uppskattat att dricka (ko)mjölk och således petat i sig lite troligen välbehövlig kalcium. Han har dessutom försökt sig på att upprepa sin faders tramsuttryck jajjebox och landat på den tämligen goda approximationen hajlebo. Jag har för första gången mejlat min bostadsrättsförening, med såväl ett konstruktivt förslag rörande smalning av barnvagnsramp i källaren som bekymrade frågor om föreningens långsiktiga ekonomi med tanke på dom ständiga avgiftshöjningarna. Är det nån som vill sätta en hundring på att jag (till min egen fasa ) sitter i styrelsen nästa år, trots att jag lovat mig själv att inte ta på mig en massa ansvar som jag inte vill ta på mig och bla bla bla?

Trollet har börjat intressera sig för berättelser litegrann. Förut har han flaxat hit och dit i bilderböckerna som värsta dadaisten, men nu börjar han tänka i orsak och konsekvens och händelser som följer på varann. Han ligger steget före - och skit vore det ju annars, så många gånger som vi tragglat dom här böckerna.. När vovven dyker upp i kamp-eposet Max Napp skakar han på huvudet och säger sitt nonchiga Äj (Och på nästa uppslag får vovven mycket riktigt inte ta Max napp). När ankan kommer vaggande sticker han ut undre tandraden och väser Arg (Och på nästa uppslag får ankan en smäll och blir förbannad efter sitt misslyckade stöldförsök av nappen). Det är väldigt gulligt, och gör att Max-böckerna som (i all sin briljans) lite börjat kännas som nån tidig krets i Dantes inferno, plötsligt får en ny lyster igen.

Ännu häftigare är att han igår för första gången "berättade" nåt han varit med om en lång stund efter att det hänt. Vi var på Magasin 3 med Gianina, en rumänsk dramatiker jag känner, och såg två utställningar. Jättebläckfisken i tyg var det ballaste i Trollets bok, ungen hängde som en mask i min famn och sträckte sig efter den som en drunknande. Medan jag försökte förklara hur konsten liksom förändrar föremål och att detta, även om det kanske såg ut som ett stort gosedjur, inte var något gosedjur. Vilket han såklart sket högaktningsfullt i.

Näst ballast var dock en video om hur en konstnär patinerade en dörr, som innehöll en lång sekvens när hon hamrade. Hammare är bra grejer om man heter Trollet. Hamrande och hammare, det får man liksom aldrig riktigt nog av. Och så, när Loppan på kvällen frågade om hur det hade varit på konstutställningen, så tittade han upp på henne och sa just hammare. Med en air av seriös analys.

Själv donerade jag vid samma tillfälle ljudet av mina (och Trollets) hjärtslag till konstnären Christian Boltanski. Hoppas han tar väl hand om dom.

Okej, så vi var på restaurang igår, kvarterskrog på Östermalm. Traditionsenligt bjuder farsan och min faster grannarna på landet på en helg i Stockholm för att dom ser efter pörtet när schläkta inte är där. Grannas som dom kallas (lite rustikt sådära), är lantbrukare, äldre, och världens rejälaste människor, verkligen.

Dom har inte sett Trollet sen förra året, när han ännu var ett litet knyte som gick på kropssvarm flytande föda. Således ack och oj och putt och vad stor och present (en spelande giraff som kommer driva oss till vansinne, men som Trollet såklart älskar)! Och vi då, dom stolta föräldrarna, som under eftermiddagen sett Trollet bete sig på sitt allra charmigaste hemma hos faster. Vi sitter där och myser över vårt fina barn.

Som tämligen omedelbart börjar bete sig som faan. Gnölar, vill inte sitta, vill dra ner grejer från bordet, ska gå omkring i den trånga lokalen, vill inte äta nånting alls över huvud taget, fäktar och slåss, djupt och innerligt missnöjd vad vi än gör. Hade vi plockat ner månen hade han tyckt att den var fel färg. Jag är FAN inte er cirkusapa-jävlig, totalt och i grunden hopplös. Och så runtomkring högborgerliga ekipage som snörper och skakar på huvet, sura servitriser och INGEN plats att ta vägen nånstans. Och där stod man med en sprattlande unge och kände för att skrika Men okej, tycker ni det verkar som att jag är glatt omedveten om att vi stör eller???

Japp, sunt och mänskligt och det där har alla föräldrar varit med om och hej och hå. Men igår var alltså Trollets första riktiga party-crashing. Och för mig och Loppan var det första kvällen vi skämdes för vårt barn offentligt. Inte den roligaste av oskulder att bli av med, men nu är det gjort.

Och överlevde gjorde vi ju allihop.

Innan gårdagen övergick till en sliten och duster afton full av tvivel, var det också dagen då Trollet sa tappa för första gången. Detta ord är redan intimt förknippat med en riktig klassiker till lek som går ut på att man sitter på en hög plats, gärna en gunga eller ett skötbord, och håller nånting i händerna. Detta något  släpper man hela tiden i golvet, marken eller badkaret, varpå man tittar upp med en troskyldig min där ögonen glittrar av jävulskap och säger tappa med sin klaraste goss-sopran. Om pappan eller mamman tjåstar och pustar och morrar och kallar en för skurk är det ännu roligare.

Jag, som ju var ute i Hallunda i måndags, upptäckte ännu en gång hur mycket roligare grönsaksavdelningar det är på mataffärerna i stadsdelar där det florerar många matkulturer. Vilket ledde till att jag för första gången själv tillredde okra. Alltid lite knepigt med grönt man inte lagat förut, man vet inte hur länge den behöver tillagas, och var gränsen går innan den faller sönder. Men okran höll spänsten och blev huvudbeståndsdel i en stuvning tillsammans med turkisk paprika och vitlök, ett schysst tillbehör till rök- och citronmarinerade kycklingklubbor och cous-cous. Slabang bah (och så fick jag leka matblogg också)!

Vi har besök av vännen Sanna från Malmö. Och Trollet är troligen kär för första gången, för han tycker hon är det bästa som har hänt sen leverpastejmackan. Han slog på stora charmtrumman omdelbart igår kväll när hon kom, den där inledningsvis lite reserverade ungen vi brukar ha var som bortblåst. Han pratade och log och förevisade sitt rum in i minsta detalj, legobit för legobit och bilderbok för bilderbok. Väldigt gulligt, och aningen fööör mycket.

Jag visade inte upp mitt rum. Däremot skivade jag närmast heroiskt ost med hjälp av en potatisskalare. Hemköps diskmedel tycker nämligen det är fiffigare att liksom lägga sig i klumpar ovanpå allting snarare än att lösas upp och göra rent, och därför får man numera i det här huset köra allting i diskmaskinen två gånger. Således stod alla osthyvlar bakom en stängd dörr och jag var tvungen att improvisera. Potatisskalare är en framkomlig väg, men det blir väldigt flisigt och osten blir sig aldrig riktigt lik. Jag rekommenderar det endast i extrema nödfall.

Jag har sagt Den finns ju kvar imorgon också (om Buffy-boxen, när Loppan och jag kom fram till att vi nog var för trötta för att se ett avsnitt ikväll). Trollet har sagt bajs.

Vi är alltså ganska lika, min son och jag.

Trollet har för övrigt också sagt kom och galge dom sista dagarna, samt forcerat sista möbelhindret i och med att han knäckt hur man tar sig upp på köksstolarna. Nu är det i stort sett bara ovanpå taklamporna som är utom hans räckvidd.

Beklagar, mormor, morfar och farfar! Det blev farmor som lyckades tajma in ett möte med Trollet i precis rättan tid för att få äran att bli den första att namnges i föräldrarnas föräldrageneration. Att hon spenderade hela helgen krypande på golvet med knatten spelade väl också roll. Han testade med ett försiktigt Baboo redan i fredags kväll, men hade redan till frukosten dagen därpå finslipat uttalet och landade nånstans i närheten av  farr-Mo med skorrande tungrots-r. Även morsans man fick nöjet att bli uttalad, men eftersom han heter Anker och Trollet har anka i vokabulären sen läääänge, så får man väl se det som halvfusk. Stor jävla anka dessutom.

Morsans hundar utsattes för en aldrig sinande entusiasm, med vilda utrop och pekningar så fort dom kom i närheten (Alltså kolla, det är ju hundar här! Har ni sett! Men ÖH, kollar ni eller?). Förra gången var det dom som hängde efter honom, nu letade dom förgäves efter nån vrå där dom fick vara ifred några minuter. Hundrädd är han inte, Trollet, och det känns ju bra.

För övrigt har vokabulären idag och igår berikats med arg (med tillhörande min, som han dessvärre måste slipa på om han väntar sig att nån ska ta den på allvar) och äta. Hammare förblir hans version av "Min röst ska nu komma från en annan plats i rummet." Ska det prövas nya ord testar han gärna några hammare först. För att kolla så systemet funkar, liksom.

Jag letade, för vad jag tror var första gången i mitt liv, efter en kommersiell radiostation i bilen. P1 körde nåt jävligt pretto och P3 nåt skrikigt och dumt (Vilket kändes som ett genomgående problem den här resan. Jag menar, Idag ska vi diskutera dagens dilemma. Några ungdomar längst bak i bussen tänder eld i en papperskorg. Vad gör du? Säger till? Gör ingenting? Går av? Ring in och berätta! Vad fan?)

Mix Megapol fanns förinställt på hyrbilens stereo, men frekvensen var för Stockholmsområdet. Det blev alltså brus istället, och kort därefter välsignad tystnad.