Jag behövde bara få det ur mig. Nån dag ska jag skriva nåt ordentligt på temat.

(Nä, jag är verkligen ingen älskare av IPRED. Men kom inte dragande med att den bästa konsten skapas för sin egen skull av folk som skiter i om dom får nån cred för det. För det är djupt och innerligt trams.)

I år ligger publikbeläggningen på Stockholms Stadsteater på whooping 95,1 procent trots finanskrisen, enligt den här artikeln i DN. Presschef Lotta Fristorp är förstås med all rätt glädjestrålande. "Vi har haft lika utsålt på smala föreställningar som Påsk och Tre systrar, men också på lättillgängligare uppsättningar som De tre musketörerna", säger hon.

Nu räknas alltså stora scenen-uppsättningar av Strindberg och Tjechov som smala. (Vilket i så fall skulle innebära att exempelvis mina pjäser akut bör spärras in på en anorexiklinik nånstans.)

Håll i er kära teatervänner. Jag är rädd för att positionerna kommer att flyttas bakåt så det fladdrar i öronen dom närmaste åren. Han den här Shakespeare är ju inte känd för nåt annat än teater egentligen va? Har han inte vart på TV ALLS? Det blir fan svårkommunicerat.

Det är trångt på Bruket. Huvudanledningen till att vi leker Hela Havet Stormar och byter kontor med varann sisådär en gång om året är för att se om det är möjligt att knö ihop oss liiiite till.

Dramaturgiatet består numera av två angränsande rum med en jobbig glasdörr (som alltid är öppen) emellan. Där sitter förutom Eder Farbro Kniven också Kollegiatet Gustav och Anna K samt korsningen mellan en spindel i ett nät, en klippa och en terrier: Mådan. Dessutom sedan nån månad tillbaka konstnärliga utvecklingsresurserna (japp, sådär pratar vi numera) Cecilia och Ulricha. Samt ett antal bastanta och välmatade bokhyllor fulla med Lars Noréns kvarlämnade bråte.

Vi är inflyttade i omgångar lite hipp som happ. Och eftersom arbetsbelastningen är hög så finns det ett tydligt element av vad jag skulle vilja kalla grundsunk i rummen som vi aldrig hinner göra nåt åt. Skit i hörnen. Osorterade bråtar. Överfyllda anslagstavlor. Samt pissgula gardiner och en estetisk nollvision till bredbandslösning med nätverkssladdarna hängande ner genom ett hål i en bullerplatta i taket. Det ska dock tas ett grepp på eländet nu. Vi behöver en soffa. Vi behöver vettiga skrivplatser åt nykomlingarna. Vi behöver ett draperi att kunna dra för när glasdörrjäveln äntligen försvinner. Och vi behöver täcka den hidösa strukturvita väggen bakom Mådan med nåt vafan som helst.

Min giraff. Mitt vikingaskepp. Min patetiska personliga touch på skrivbordet.

Vi är ett bra gäng, som sagt. Vi tar snabba och kloka beslut på daglig basis. Vi bollar idéer, ventilerar åsikter, motiverar refuseringar, bygger broar och är verserat konstruktiva utav helvete.

I alla fall så länge det handlar om teater. För när den tjusiga (i ålder fullständigt obestämbara! Trettiofem? Femti? Vem vet?) kvinnan från kontorinredningsfirman kommer, då förvandlas vi omedelbart till en flock tioåringar på disko. Vi står och hummar och pekar på tygprover och säger sånt som den här tycker jag är fin i alla fall, men alltså jag är inte beredd att dö för den om nån annan tycker nåt annat och Det är såklart skitviktigt att alla känner sig okej med vad vi nu beslutar. Och så backar vi och backar och backar tills vi ändå slutligen (fan vet hur) har bestämt oss för ett sofftyg och en matta och en placering av skrivplatser. Sen kommer dom två som inte var med på förra mötet med den tjusiga kvinnan frånkontorinredningsfirman och säger att jaha, fast jag hade nog inte tänkt mig ett riktigt så litet skrivbord och jaha men ska det inte vara lite färg på soffan i alla fall. Och vi andra backar och säger jo det förstås och när den tjusiga kvinnan från kontorinredningsfirman kommer tillbaka för att visa draperityger så är plötsligt ALLT som bestämdes förra gången upprivet och vi kanske skulle titta på det här med skrivborden en gång till. Hon ler tålmodigt och tillkämpat entusiastiskt och plockar fram tumstocken.

Allvarligt talat, vad är det som gör att det är så förbannat svårt att våga ta för sig när det gäller gruppbeslut i smakfrågor? Vilse i skogen? Inga problem, nån steppar upp och tar en ledarroll, greppar kartan och kompassen och pekar ut en riktning med hela handen. Det brinner? Nån kommer att ta tag i att fixa en preussisk kö vid nödutgången. Hela avstämningen med arrangörerna i fara i vårens förstudier? Dramaturgiatet tar på sig en överblickande funktion, sammanfattar alla projekt och skriver frågor för fokusgruppsarbete. Lugna puckar.

Men sätt en grupp på att planera en trerätters middag eller välja inredning till ett kontor och du kommer att hitta en flock människor som nervöst tassar runt allt som skulle kunna uppfattas som minsta avvisande av nån annans förslag. Det är uppenbarligen betydligt känsligare att ifrågasätta någons smak vad gäller mattmönster än deras professionella urskiljningsförmåga. Det säger, om inte annat, en del om hur nära en människas smak för inredning ligger hennes innersta jag.

(Sista gången den tjusiga kvinnan kom fick hon emellertid träffa dramaturgiatets No nonsense-trojka med blickarna fulla av Det här får fanimig få ett slut nu. Vi bestämde rubb och stubb på tjugo minuter. Det blir ett vinrött tema med femtiotals-stuk. Soffan i mullvad. Motställda skrivbord och hejdå Noréns hyllor. Skitsnyggt. Funktionellt. Slabang.)

Hade idag för första gången sen jag kom tillbaks efter pappaledigheten en dag delad mellan Brukets två kontor. På morgonen en idépresentation inne på Södra teatern, på eftermiddagen en reading med efterföljande konstnärlig och rafflande nog etisk diskussion ute i Hallundahuset. (Det slår mig plötsligt som underligt att vi inte har nåt vedertaget namn för såna här dagar på Bruket, för dom är inte helt ovanliga. Rikshoppning? Pingisdag? Internpendling?)

Vad det här innebär rent praktiskt är att jag får en drygt fyrtio minuter lång tunnelbaneresa från Slussen till Hallunda mitt i min arbetsdag. Som förstås ska användas. Se här lite tricks of the trade:

-Du hinner med att läsa en kortare pjäs under resans gång. Undvik tvåaktare - läsrytmen kommer att brytas, du är troligen en bit in på andra akten när du kommer fram och får således bryta mitt i ett skeende. Tänk på att det kan dröja flera dagar innan du hittar tiden att plocka upp tråden igen.

-Har du flera pjäser att välja på med ungefär samma grad av brådska, välj alltid den med stadigast bindning. Det suger att jaga papper på blöta tunnelbanegolv.

-Har du inte hittat nåt du går igång på i pjäsen i höjd med Mälarhöjden är det en tydlig varningsklocka.

-Har du fortfarande inte gått igång på en enda cylinder vid Skärholmen kan du sluta läsa om det inte finns särskilda skäl däremot. Gör dock inte misstaget att istället ringa jobbsamtal, om dom inte är så korta att du hinner avsluta dem innan Vårby Gård. Täckningen suger i tunnlarna mellan Masmo och Alby.

-Missar du att titta upp och ta in Albysjön i alla sin glans för att du är så inne i pjäsen så är det ett mycket gott tecken.

-Formulera stolpar till ett konstruktivt omdöme under promenaden från tunnelbanan till teatern.

Jag kommer aldrig att ligga ens jämsides med mitt jobb.

Det kommer alltid att finnas människor som irriterat väntar på respons från mig och undrar varför i helvete det dröjer.

Jag kommer alltid att göra folk besvikna på daglig basis.

Vi kommer aldrig att klara att kommunicera att det inte är någon mänsklig rättighet att få sin föreställning turnerad av Riksteatern.

Det kommer alltid att komma sidobollar, projekt, spån och brandsläckning.

Det kommer aldrig att gå att hitta balansen mellan alla som sliter och drar i mig.

Det mesta av det jag gör kommer aldrig att märkas.

Omorganisationen kommer aldrig att bli färdig.

Jag kommer alltid att vara en resurs för andra utan egna resurser till mitt förfogande.

Jag kommer alltid att vara splittrad och frustrerad.

Jag kommer bara att få fler och fler ansvarsområden, fler och lfer bollar att jonglera.

Jag kommer aldrig att hinna det jag skulle behöver hinna under en arbetsdag.

Det kommer alltid att ligga oläst mail i min inkorg.

Jag kommer aldrig att få gå hem med känslan av att ligga i fas.

Jag kommer alltid alltid alltid att gå och lägga mig med en vag oro och dåligt samvete.

Lite så känns det idag. Vad jag gjorde i Lund, det tar vi en annan gång.

Pjäser och projektbeskrivningar som fick följa med hem. Det här var i och för sig förrförra veckan. Skillnaden är dock bara innehållet i bunten, inte omfattningen. Plus att jag har en annan tröja idag.

Utdrag ur protokollet för månadsmöte på Enhet Dramaturgiat/Skådespelare från i fredags:

8. Konstnärliga samtal.

Avsatt tid: 5 minuter.

Kommentar: Denna punkt sköts upp.

(Nä, det är inte riktigt så illa som det ser ut. Det handlade om en serie frukostsamtal som vi på dramaturgiatet ska organisera. Men ändå.)

Det blev en fin helg i Göteborg på nästan alla sätt. Den slutade lite ledsamt, men det rådde ju ingen av våra underbara vänner för (och det är allt jag tänker blogga om det). Tack Doktor Uffejävel och (framförallt) Tessan för finfin fest på fredagskvällen. Tack Ola och Mia för värdskap, frullar, sällskap och skoj. Tack svärmor och svärfar för att ni satt barnvakt så Loppan och jag kunde gå på premiär bägge två. Tack Mixon och Anna för att ni dök upp och överraskade. Tack Lisa N för att du är så grym. Tack Linka för rödvin och eftersnack. Och tack Samboliten med familj för skönt barnkaosig lunch på söndag.

Jajaja, men hur var det då????

Jag, som aldrig bangat att klampa rakt i en kliché, brukar säga att en pjäs är som ens barn (det kändes lättare att säga det innan jag själv fick barn, inom parentes sagt). Man föder den, man pysslar om den, man lär den stå och gå och tala och dansa. Man bråkar med den när den är i trotsåldern och inte vil bli ett jävla skit. Och sen skickar man iväg den till skolan, kammad och fin, och hoppas att dom andra barnen ska vara snälla mot den.

Men i en sån analogi så skickas en pjäs som spelas för första gången till en skola med täta utvecklingssamtal, många föräldramöten och lärare som varit med sen dopet. En andrauppsättning däremot är mera som att skicka sitt barn till nån slags rävhård brittisk internatskola. En sån där där man lämnar honom med väska i hand framför elevhemmet och kör iväg, hejhej vi ses till jul, var duktig nu. Man utbyter möjligen kortare meddelanden med husfrun om att battingen reder sig väl och inte blivit alltför galgad under nollningsperioden. Och sen dyker man upp till julavslutningen och sätter sig med rynkad panna för att lyssna till latinska muntan. Och blir glad för att knodden, fast han ser annorlunda ut i håret och har lagt sig till med en del manér, tycks lycklig och oförvägen och populär bland sina kamrater.

Så kändes det på premiären i lördags. En väldigt annorlunda föreställning än Riksteaterns uruppsättning, men lika bra. Finfin ensemble med uppenbar värme för materialet, enkel och effektiv regi, ett plastigt rum som jag egentligen först i efterhand fattade hur bra det var. Och en pjäs som faktiskt hör till det mest spelbara jag har skrivit, tror jag.

(Sen är det dessutom en kioskvältare med hela spelperioden utsåld i förväg, OCH en fet kritikersuccé åtminstone såhär långt. Men det tänker jag inte hålla på och orda om. Skryt ligger inte för mig. Ni får väl googla.)

Finlirande, nyansrika, inget-jidder-Josefin Neldén som Dafne. (Bilden är en pressbild och tagen av Ulrich Hildebrand.)

Föga överraskande har dagisbacillerna krupit under skinnet även på mig, och lagom till att Trollet återvände till dagis idag, så började jag känna mig riktigt risig. Snorig, hängig, ont i huvet och dessutom med en begynnande magkatarr. Lägg till detta att jag fortfarande är långt ifrån okej med min nya kling-kling-klong-hör-klockans-sång-tillvaro där väckningen dånar igång vid kvart i sex, samt halvkris i en produktion som gjort att jag måste stuva om alla arbetsuppgifter på stört, så har ni utgångsläget klart för er.

Dagens clou i genren är emellertid utan konkurrens att jag, när jag skulle tassa upp med min VAB-rapport för attestering, lyckades snubbla i trappan och tappa min mobil över räcket. Den föll sex våningar. Det såg ut som en massaker i hårdplastlandet när jag väl kom ner till bottenplan. Batteriet var distinkt buckligt. Det var utan större entusiasm jag gjorde ett tappert försök att återmontera eländet medan det patetiska hoppets andar dansade mazurka omkring mig. Ehm nej, det funkade inte. Inte ens litegrann. Vi snackar teknikhaveri a la Frida.

Jobbmobilen får agera privatmobil, men alla nummer som inte satt i SIM-kortet utan i själva luren, dom är väck. Inte ens en haverikommission lär kunna gräva fram dom ur vraket.