Inlägg publicerade under kategorin Bruket

Av Anders - 24 november 2008 22:33

Jobbade en halv dag idag. Ett projekt på Tyst Teater som jag kommer vara i allra högsta grad involverad i, och idag ett första möte mellan Riksteatern och norska teckenspråkiga gruppen Teater Manu. Eller så var det tänkt, för norrmännen satt såklart insnöade på Fornebue flygplats, och Arlanda var ju dessutom stängt i vilket fall som helst.


Så det blev exakt samma gäng som höll på och skissade på projektet i våras istället och en uppdateringsdag inför att allt drar igång i januari. En del upprepningar, en del nytt, vettigt och nyttigt och klokt, fast kanske aningen surt att Loppan tagit ut en halv dags semester för det.


Jag var alltså på Riksteatern i knappt tre timmar, inskriven som besökare (med namnbricka till och med, hallå?, arbetar här! har postfack!), sprang rätt upp till plan fyra utan att se mig om till höger eller vänster, körde mötet och sen rätt ut igen. Men ändå: satan vad det satte sig i kroppen på en gång. Ett annat tempo, en annan rytm, ett annat förhållningssätt till...tja, världen? Snabbare, mera korsklippt, kortare bågar, pang pang pang. Fortfarande, nästan sex timmar senare sitter jag här hemma och känner mig vagt onyttig. Som att det finns saker jag borde ta tag i, istället för att sitta här och nöjesblogga som nån jädrans pascha. Nåt rycker inuti. Nåt känner igen sig. Det är lite läskigt faktiskt.


Av Anders - 2 november 2008 22:44

Jag var lite nervös just under tiden Där tågen aldrig stannar hade premiär. Gick omkring och tänkte undrar var dom är just nu, är det paus ännu, undrar vad publiken tycker i några timmar. Men sen dess har det faktiskt varit helt lugnt i det fjärilsbo som är den här killens mage.


Det här är grejen, hann jag tänka, man skiter i själva premiären, då är det lugnt sen. Innan nervositeten högg till med en kniv nånstans i höjd med Landala i lördags, och sen satt där tills ljuset gick ner i salongen en och en halv timme senare.


Som dramatiker som sitter i publiken på min egen föreställning är jag rädd för (i typ fallande skräckordning):

1) Att pjäsen ska visa sig vara fullständigt ospelbar, och att skådespelarna ska tvingas släpa sig fram i ett träsk av yxiga situationer och orytmisk dialog. Ett oändligt tvåtimmarshelvete som jag utsatt dom för.

2) Att pjäsen ska fungera alldeles utmärkt i mina ögon, men att publiken jag sitter i tämligen mangrant ska sucka, stånka och sen gå i paus.

3) Att jag ska avsky uppsättningen djupt och innerligt och tvingas säga Jättekul att se, verkligen efteråt med ett leende som inte når ögonen hur fan jag än försöker.


Fast jag var verkligen nöjd, när det väl rullade igång och tänderna slutat hacka. En ren, avskalad, läskig och nästan skelettartad uppsättning med en aldrig så liten förhöjning som skavde och kliade. Jag hade nog trott att pjäsen skulle kännas lättare i sitt tilltal, men stämningen var tät, underlig och ofta riktigt obehaglig. Kändes väldigt intressant att -nästan- vara "vanlig" publik, pjäsen har ju sex år på nacken och jag har inte varit på ett enda rep. Fick faktiskt en del jajaja juust det, nu är det ju det där ja!-upplevelser, och det hör inte tillvanligheterna när man autistiskt bökat runt i ett material i åtta månaders tid. Några strykningar tyckte jag var synd, nån övergång var klumpig, lite mycket stämningsmusik ibland - men på det stora hela happy happy camper!


Fick också väldigt fint mottagande av ensemblen, som hade varit lite nervösa för att jag skulle komma. Och jag fick än en gång visa att jag är en fin kille som inte bits, och vi frotterade välförtjänt varandras egon. Till syvende och sist tyckte nog Anna-Carin och Kristin som spelar pjäsens två goth-tjejer, att det var läskigare att det faktiskt satt en riktig svartrockare i publiken. Tänk om hon typ tog illa upp! Och jag kunde lugna dom med att det bara var Retro-Karin, som skulle på maskerad direkt efter.


Vännernas omdöme då? Tja, det bjöds på Fan vad grymt, Shit vad bra, Satan vilken igenkänning, Jag är superimponerad och inte ett enda fint. Så antingen gick det hem, eller så har folk läst min blogg och övat hemma framför spegeln...

Av Anders - 23 oktober 2008 22:38

Fått fint mail med rapport från Ida om gårdagens premiär. Tydligen gick det riktigt bra, och dom ska ha skålat för "min fina pjäs och dom karaktärer dom fått äran att fylla" efteråt. Känns lite som om nån har läst min blogg...


Också fått ytterligare nåt facebook-tillrop från nån som var där. "Var på premiären. Tack!", typ. Men sånt vet man aldrig hur man ska ta. Kan betyda allt från "jag är så tagen att jag inte vet vad jag ska säga" till "ju mindre jag säger ju mindre märks det hur mycket jag avskydde det".


Det där med att tacka för en föreställning är en hel vetenskap. Konstigt att vi som hela tiden blir granskade, bedömda och recenserade för det vi gör har så illa svårt att vara raka mot varandra. Eller också är det precis därför. Eftersom alla andra sågar och petar och avråder och kritiserar så är det vår skyldighet att plussa varandra - oavsett.


-Bästa jag har sett är bra.

-Du är ett jävla geni är också bra.

-Jag är helt tagen är alldeles utmärkt.

-Jättefin föreställning är ett gränsfall. Ju fler ord man hakar på efteråt desto värre. -Jättefin föreställning, verkligen är svajigt. -Jättefin föreställning, verkligen...fin är inte bra.

-Jättekul att se är katastrof.

 -Grymt. Med en kniv. är ett toppbetyg.


Längtar massor efter nästa helg!

Av Anders - 22 oktober 2008 23:12

I detta nu har min gamla pjäs Där tågen aldrig stannar för nån timme sen avslutat sin urpremiär på teaterhögskolan i Göteborg. Det är bisarrt att sitta på distans och inte ha en jävla aning om hur det har gått. Kollar facebook var tionde minut i förhoppningen att nån som var med ska ha skrivit nåt. Fet chans. Dom dricker skumpa och känner sig lite tomma just nu.


Hade såklart gärna velat vara där ikväll, men just premiärfester är jag egentligen gärna utan. Dom är alltid sjukt konstiga. Alla är sköra och går runt och söker bekräftelse som svampar och det blir liksom aldrig tillräckligt. Nu sa hon visserligen att hon verkligen gillar pjäsen, men hon sa inte att det är det roligaste hon nånsin gjort. Hon sa inte att detta är den text mot vilken hon kommer att mäta allt hon gör som skådis i framtiden. Hon tycker att det var okej, typ. Hon hatar sin roll, jag vet det. Hon kommer att sky mina pjäser som pesten i framtiden. Jag behöver en öl till.


Jag ser föreställningen nästa helg istället. Det är egentligen bättre, då är den ordentligt inspelad och möter en publik som är betydligt mera representativ än premiärernas blandning av bransch och hejaklack. Fast just nu undrar jag som fan hur det var.


Det slår mig att en av dom stora utmaningarna med att blogga för mig kommer att vara att inte hålla på och pilla. Jag kan inte behandla bloggen som en pjäs, sitta och stryka och peta och ändra. Eller som mina mail, där jag närläser tre gånger för att inte bli missförstådd innan jag skickar... Då blir det inget. Till stor del kommer jag nog att skriva här medan Trollet sover förmiddag (vilket kan innebära allt från en halvtimme till två timmar). Snabba puckar alltså. Så får jag väl förtydliga mig i efterhand i värsta fall.

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4 5 6
7
8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20
21
22
23 24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2009
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards