Inlägg publicerade under kategorin Jaha, och hur var det där då?

Av Anders - 29 mars 2009 23:45

Darkmans av Nicola Barker.


Jaha, och hur var det där då?

 Jag vet inte hur det är med er, men för mig hör det inte till vanligheterna att jag ger mig på romaner på över åttahundra sidor. Senast det hände var det strålande Blonde av Joyce Carol Oates, för drygt två år sen. Och innan dess den svullnaste och sämsta av Harry Potter-böckerna (den där som slutar med hundrafemtio sidor pang-pang med trollstavar i Gringotts källare).

 

Darkmans klockar in på 838. Och jag spenderade, som jag tidigare varit inne på, ungefär lika mycket tid på dom första trettio som dom resterande 808. Det har med den här bloggrackarn som äter av mina kvällar att göra, och mina tappra försök att komma till rätta med okristligt tidiga morgnar. Men också faktiskt en del med hur boken är skriven. För Nicola Barker har skrivit sin roman på ett sånt sätt att man som läsare får information när man behöver den och inte en jävla sekund tidigare.Vi snackar litteratur på lika strikt need to know-basis som det allra träskkrypigaste elitjägarförband. Glöm svepande introduktioner och korta exposéer över livssituationer.  Här kan det gå femhundra sidor innan du får veta vad en av huvudpersonerna jobbar med – fast han gått till jobbet åtskilliga gånger under tiden. Eller halva boken kan förflyta mellan Kanes besök hos förfalskarinnan Peta (som för övrigt låser fast honom i en medeltida skamstock på skoj) och en (möjlig) förklaring till vad han gjorde där. Väldigt mycket sägs inte alls, utan antyds vid ett par tre tillfällen jämnt utspritt över dom dryga åttahundra sidorna. Barker sätter en närmast enorm tilltro till läsarens förmåga att lägga ihop två och två och att hålla en uppsjö trådar i huvudet.

 

Det här gör att Darkmans är en bok som tar en bra stund att komma underfund med. Det gör också att det emellanåt är en bok som får en att känna sig ruskigt smart. Och emellanåt en bok som får en att känna sig jävligt korkad.

 

Till saken hör också att Darkmans väldigt länge lyckas dölja vad den är för sorts bok. För i sina enskildheter är den inte alls svår eller krånglig. Här vimlar av roliga och spännande episoder: en av dom bästa skildringarna av en sån där social katastrof till middagsbjudning där allt bara är pinsamt och tråkigt och fel som jag har läst. En kurdisk lättviktsmästare i boxning med svår fobi för sallad som försöker navigera i sitt lokala snabbköp. En ärkekorrupt byggherre som försöker engagera en kund i det orättvisa i att hans byggfirma AAA Constructions ligger efter huvudkonkurrenten A priori Constructions i telefonkatalogen bara för att den jävlen har namn på latin. Och så den spökhistoria som går som en röd tråd genom hela berättelsen, med den ondskefulla medeltida narren John Scogin som besätter stackars tyske säkerhetsvakten Isidore och använder honom som ett redskap för att...tja. Fan vet varför, faktiskt. 

 

Och gudarna ska veta att jag läst min beskärda del av surrealistiska och skruvade böcker. Men Darkmans får mig –lite för länge- att tro att den faktiskt är en slags förhöjt realistisk historia, en berättelse med en början en mitt och slut. En sån där saker och ting faller på plats (om ”saker och ting” än innebär en ond narr som saboterar motorvägsbyggen, en åttaårig pojke som bygger en detaljerad modell av en medeltida sydfransk stad där han aldrig varit i tändstickor eller husdjur som mystiskt dyker upp och försvinner i olika hem, gärna med en bjällra runt halsen) och får en förklaring som kanske inte är logisk, men tillfredsställande i sin kontext. Det är först när det bara är runt trettio sidor kvar som jag inser att Barker inte tänker göra ens minsta lilla jävla ansats att samla ihop trådarna. För Darkmans luras som sagt. Den mörkar vad den är är – en trasig och splittrad och rätt paranoid historia, en samling anekdotiska berättelser, ett utsnitt av tid ur en handfull märkliga liv – genom att se ut som en i nån mening klassisk, god brittisk litteratur med klarhet i språk och situation.

 

Jag känner mig lite lurad, således. Men inte besviken. För det finns tillräckligt med enskilda episoder som jag kommer att bära med mig länge, tillräckligt med kusliga stämningar och oroväckande situationer, tillräckligt med skratt. Och mer än tillräckligt med frågetecken att gå runt och vända och vrida på. Är du en sån som är okej med att en bok lämnar oceaner av ovisshet efter sig, så kan jag absolut rekommendera Darkmans. Behöver du få veta vem mördaren är i sista kapitlet, då ska du läsa nåt helt annat.


ANNONS
Av Anders - 25 februari 2009 23:04

Looking for Jake av China Miéville.


Jaha, och hur var det där då?

 

Miévilles Perdido Street Station ledde in mig på helt nya vägar i mitt läsande. Det var en sån befrielse att upptäcka hans Bas-Lag-värld, en perfekt avvägd fantastisk litteratur utan sci-fi:s ofta trista tekniknörderi, skräckens patetik och högfantasyns fyrkantiga berättarstrukturer och miljöer. Istället tog den det bästa ur alla genrerna och blev något som var lite som att läsa en tavla av Hieronymus Bosch – grotesk, myllrande och bitvis frånstötande, men samtidigt tillgänglig och klar. När jag sedan förstod att han inte var ensam utan att det fanns nån slags löst sammanhållen rörelse med tentakler framåt och bakåt i tiden började en upptäcksfärd som jag fortfarande håller på med. Tack vare Miéville har jag upptäckt massor av stora författarskap.

 

Ändå är hans eget fortfarande ett av dom allra intressantaste. För att han kan skriva, såklart. För att han har en vildsint fantasi och kapaciteten att omsätta den i läsvärda berättelser och miljöer, såklart. Men också för att han är nåt så ovanligt som en författare som använder fantasy-genren för att skriva politisk litteratur. Iron Council, den tredje (och sista?) boken från Bas-Lag är bland annat en diskussion om våld som politisk metod. Det är en kritik av kolonialism och kulturell imperialism. Det är dessutom en skitspännande roman full av multi-universella spindlar, mordiska mätarlarvsmänniskor och jakter på tak. Sånt är...rätt sällsynt. Med en kniv.

 

I novellsamlingen Looking for Jake syns Miévilles politiska sida tydligt, till exempel i den lilla dystopin ’Tis the season om en nära framtid där allt som har med julen att göra är varumärkesskyddat och licenserat. Vår berättare vinner ett firande hos det största företaget på marknaden med rättigheterna till bland annat Jultomten ™, Julgran ™ och Äggtoddy ™. Föga anar han att hans tonårsdotter är med och organiserar en revolutionär motståndsdemonstration som kommer att braka loss alldeles utanför. Det blir jävligt roligt, inte minst för att Miéville äger en sällsynt förmåga hos vänsterfolk, nämligen en stor nypa självironi. Hans beskrivningar av dom käbblande grupperna inom demonstrationen, från militant feministiska sNOwMEN och AFA-liknande tomteklädda Red&White Bloc via Gay Men’s Radical Singing Caucus (med stridsropet We’re here! We’re choir! Get used to it!) till lama Labour Friends of Christmas och splittrande arga vänstergrupper som vägrar delta i återupplivandet av en borgerlig högtid men delar ut överlastade flygblad är obetalbart skoj.

 

Majoriteten av novellerna drar dock åt skräckhållet. Och här vågar Miéville vara outsagd och oförklarad, vilket gör berättelserna ännu mera oroväckande och påträngande. The Go between, om mannen som under hela sitt liv har levererat mystiska paket till olika platser utan att ha fått förklarat för sig varför och som hela tiden gnags av en ovisshet om han tjänar det goda eller onda är i all sin enkelhet en strålande berättelse. Liksom titelnovellen om ett London som drabbas av en helt abstrakt apokalyps – plötsligt ger alla bara upp utan synbar anledning, kaos bryter ut liksom av sig själv. Här finns gott om gåshudsögonblick. Och Reports of certain events in London, om gator som vandrar genom städerna, är en sån där som får mig att titta lite extra på världen när jag går till bussen.

 

Är man sugen på att upptäcka ett spännande och väldigt tillgängligt författarskap, men inte riktigt orkar med sexhundrasidiga romaner, så är det här en alldeles utmärkt startpunkt. Varför Miéville inte finns på svenska är mig för övrigt en gåta.

ANNONS
Av Anders - 1 februari 2009 22:13

Sigtuna.


Jaha, och hur var det där då? Det var mysigt. Det var litet. Det var genomförda gammeldagsvibbar. Det var också en tripp nerför Memory Lane. Jag konfirmerades nämligen i Sigtuna och har knappt varit där sen dess. (Vi snackar förra årtusendet här. Vi snackar vit sladderkostym med midjekort kavaj och upprullade ärmar.) Givetvis var jag tvungen att titta in i kyrkan, och strax innanför dörren stod tamefan just det kors jag i egenskap av lång, stilig och lättövertalad ålades att bära längst fram i ledet. Lite kul, lite skumt.


Att vi tittade in i kyrkan var väl rätt symptomatiskt. Hela stan vibrerar nämligen av medelidskristendom. Det går inte att kasta en äppelskrott utan att träffa en kyrkoruin från Sankt Olofs dagar.

(Exempelbild.Titta noga så ser ni Loppans äppelskrott en bit upp på väggen)


Det är fint överallt i stan, på ett pittoreskt vis. Låga trähus, en vacker sjö (när vi var där komplett med skridskoåkande barn och isracing längre ut på fjärden). Puttigt skulle jag vilja påstå. Inte så punk, nej. Och här nånstans börjar det kännas som en stad att besöka, men kanske inte bo i. I alla fall inte just nu. Det är för musealt. Affärsgatan är helt inriktad på hyfsat välbärgad turism - hantverk, medeltid, konst. Jag kan bara föreställa mig hur dom lokala trettonåringarna känner inför att stans klädbutiker kör hårt på tunikor i Arn-stil för tolvhundra spänn, medan närmaste H&M  ligger i Uppsala. (Samtidigt kan jag tänka mig att det är en stad som sjuder av liv och partaj på sommaren).


Summa summarum: Sigtuna känns som en stad för övre medelklass med barn som flyttat hemifrån. Inte för oss. Sen har vi verkligen inte råd heller. Men det låtsas vi att det är en helt annan sak.



Av Anders - 18 januari 2009 22:25

Shriek: An afterword av Jeff VanderMeer


Jaha, och hur var det där då? Bisarrt, vimmelkantigt och rätt så underbart skulle jag vilja säga.


Vännen Ola, flitigt citerad här på bloggen, är inget stort fan av fantasy. Nån gång, i ett utbrott, sammanfattade han genren sålunda: Nån blir utvald att rädda världen. Han samlar ihop ett gäng. Dom går och går och går tills dom kommer fram till stället där dom ska hämta eller förstöra nåt. Sen gör dom det och sen går och går och går dom hem.


Jag har väl med nåt enstaka undantag (Guy Gavriel Kay) heller inte så jättemycket tålamod med högfantasy, den där sorten med väldigt mycket pretentiösa alver och platser som har Loth- som prefix. För mig blev fantasy intressant i och med att jag för några år sen snubblade över China Miévilles Perdido Street Station och den subgenre som kallas New Weird. Här i undervegetationen hittar man underliga, vridna och spännande världar som blandar skräck, sci-fi och fantasy till helt egna soppor. Det är urbant och inte svart-vitt, präglas av genomarbetade och märkliga miljöer och kulturer, det är oftast befriande o-questigt - och alvjävlarna lyser med sin frånvaro. Förebilderna heter Angela Carter, Mervyn Peake och M.John Harrison snarare än Tolkien.


VanderMeer är vid sidan av Miéville ansedd som en av genrens pionjärer (även om han, såsom föregångare alltid är när definitionerna kommer fram, är skeptisk till om det finns nåt som heter New Weird - och om det gjorde det så fanns det bara i typ femton minuter år 1997 [you know the drill, jämför med punk, eller electroclash eller screwball-komedi eller vad som helst]) och är en helt otroligt spännande och driven och flippad författare. Hans berättelser från staden Ambergris är typ vad du skulle få om du korsade Borges, Conrad och Burroughs med en nypa Terry Pratchett. Det är roligt, skruvat och ofta jävligt läskigt inimellan.


Ambergris är en nybyggarstad vid en flod, mitt i en djungel, som präglas av en årligt återkommande bläckfisk-festival som alltid urartar i våld och masshysteri, av käbblande religiösa sekter, av två bokförlagshus som emellanåt ägnar sig åt regelrätt inbördeskrig samt av en mörk händelse i det förflutna. I samband med stadens grundande begick kolonisatörerna nämligen massaker på platsens urinnevånare, kallade Grey caps eller Mushroom dwellers, ett kortvuxet, grådaskigt folk vars kultur är uppbyggd på svampar. Grey caps gick därefter under jorden rent bokstavligt, och präglar nu stadens liv genom sin osynliga närvaro. Det debatteras flitigt i Ambergris graden av medvetande hos Grey Caps (ska dom ens ses som tänkande varelser?), men allt fler tecken pekar på att dom ännu tre århundraden senare ruvar på sin rättmätiga hämnd.


VanderMeer skriver inuti sin värld. Berättelserna berättas aldrig uppifrån eller utifrån. Istället är det realistisk prosa av Ambergris-författare vi får möta, facklitteratur, turistguider eller läkarjournaler. Shriek: an afterword är skrivet som just ett efterord till A guide to the early history of Ambergris, men ett efterord som sväller över alla bräddar i och med att författarinnans privatliv invaderar sidorna. Det utvecklar sig istället till ett slags försvarstal för att ge upprättelse åt hennes bror den kontroversielle historikern (som gjort sig omöjlig i akademiska sammanhang i sitt envisa hävdande att hela Ambergris ingår i en masterplan signerad Grey Caps), som nyligen försvunnit spårlöst. Alltihop kompliceras ytterligare av att även författarinnan försvunnit, manuskriptet har hittats i hennes bostad - löpande kommenterat av den försvunne brodern...Und so weiter.


Ni fattar. Komplext är bara förnamnet. Men också jävligt läsligt, djupt spännande och ofta roligt så man skrattar rakt ut. Hade VanderMeer inte förlagt sina böcker till en påhittad stad där den senaste bästsäljaren heter Terror Squid beat up some priests så hade han mycket troligt varit insläppt i dom litterära finrummen. Men nu gör han det, och då är han inte det.


 Och aldrig trodde man väl att svampar kunde vara så jävla läskigt...Jag tittar på Trollets Tomtebobarna-tallrik där gråklädda ungar bär på stora kantareller, och jag tänker Shit, nu kommer dom.


Man ska inte börja med den här. Man ska börja med City of saints and madmen. Och man ska våga skita i fantasy-stämplen om man tycker den är jobbig. Det är väldigt väldigt värt det.


Av Anders - 19 december 2008 23:34

Skräckens labyrinter av HP Lovecraft


Jaha, och hur var det där då? I mina allra fjunigaste tonår hade jag (som mången annan smygrollspelande ungdom, gissar jag) en kortare kärleksaffär med HP Lovecrafts svullet överlastade prosa. Sen dess har vi inte haft med varann att göra nåt större (även om jag tycker att kram-Cthulusarna på Science Fictionbokhandeln ÄR rätt coola).


När jag nu, återigen av en bibliotektsutbudsrelaterad slump, snubblar över Lovecraft igen, så måste jag medan jag lyssnar hela tiden påminna mig om en sak. Lovecraft skriver inte klichéer, han skapar dom. För hans noveller, fulla som dom är av fladdermöss, hädiska riter, slocknande ficklampor, öde hedar och ylande vansinne, överlastade av ord som tjattrande, dräglande, demoniskt, hasande, väsande, fladdrande, lurande och fasansfull har inspirerat så hejdlöst många efterföljare (med herrar som King i spetsen) att dom känns som om man läst dom tusen gånger förr. Typfallet ser ut nåt sånt här:


Mondän övre medelklassman ("finsmakare vad gäller skräck") åker till övergiven herrgård någonstans i New England, för att kittla sina dekadenta böjelser för det ockulta. Berättelser bland den lågpannade bondbefolkningen berättar om en namnlös fasa som hemsöker trakten och sliter folk i stycken. Under sin övernattning i herrgården lyckas vår hjälte hitta ett underjordiskt tempel som legat orört i hundratals år och därigenom göra sig till byte för ett snörvlande, sniffande, blint något som kommer krälande ur djupen. Halvt vansinning av skräck lyckas han fly och sitter nu ett dygn senare på ett hotell nånstans med sin revolver bredvid sig och skriver febrilt ner den historia vi läser, medan han hör en rosslande andhämtning utanför dörren.


Det finns inget elegant eller smäckert eller gud förbjude erotiskt i skräcken och ondskan hos Lovecraft. Här är det hasande, släpande, tentakelförsedda och dräglande beläten skapade av galna gudar från långt innan vår tideräkning som gäller.


Och det är här det visar sig vara...öhm, aningen mindre lyckat med Ernst-Hugo Järegård som inläsare. Det blir för mycket, och inte lite för mycket. Karln byter tonfall tre gånger per mening, viskar för att därpå SKRIKA, tar obgripligt långa pauser, suger på orden som riktigt slemmiga karameller. Dessutom är det åtminstone nån gång i minuten uppenbart att han i sitt totala engagemang tappat bort sig i texten, och då freebase-ar han skamlöst (och väggarna var täckta med, var det guld? Ja det måste ha varit guld, det måste det ju ha varit. Jo, det var guld, GULLLD!).


Alltså, det blir rätt intressant på ett bisarrt vis. Men det blir också som maränger. En räcker, och då är det en hel översöt påse kvar. Och läskigt är det näppeligen, om man inte tycker det är skrämmande med salivgurgel.



Av Anders - 16 december 2008 22:42

Musselstranden av Marie Hermansson


Jaha, och hur var det där då? Vet du vad, det var faktiskt riktigt riktigt fint!


Ett av alla underliga svar jag har hört mig själv ge när folk undrar över vilken slags pjäser jag skriver (se ett helt inlägg om just detta här) är Jag skriver nåt som inte är realism men som bor i samma postnummerområde som realism. Det vill säga, jag vill gärna presentera en igenkännbar verklighet som klangbotten, med karaktärer som man liksom kan gå hela vägen runt utan att det gapar hålrum i dom - men jag vill inte stanna där. Jag vill förhöja, vrida till, skeva, sudda, skapa en liten osäkerhet. Det är jag bevars inte ensam om varken nu eller förr eller förmodligen sen. Många av dom samtida svenska prosaister jag verkligen gillar rör sig till exempel också i det här lätt mystiska landskapet, såna som Jerker Virdborg, Cilla Naumann, Mirja Unge och Stefan Lindberg. Av Marie Hermansson har jag bara läst en bok tidigare, Hembiträdet, och den gjorde mig lite besviken. För hos Hermansson var alltihop till sist förklarligt in i minsta detalj. Det såg bara ut som mystik. Det var fiffig realism som till en början låtsades vara nåt annat - och för mig krympte det upplevelsen av Hembiträdet.


Men här bär det! Det blir en vacker och sorglig och riktigt jäkla spännande historia som både är full av igenkänning (ack, alla vänskapsförhållanden man haft där man känt sig lite bättre eller lite sämre, lite på väg bort eller lite efterhängsen) men också känns märkligt ny och fräsch. Det handlar om en sån där sommarlovsvänskap som egentligen är lite för trång för alla inblandade men som konserveras av sina årslånga uppehåll, om en sån där familj man som barn kunde bli avståndskär i för att dom kändes så märkvärdiga jämfört med ens egen, om hur ett avvikande syskon kan rubba en hel familjebalans, om en psykiskt sjuk kvinna som hittar hem långt ute i havsbandet. Och om bergtagning, som i alla fall inte jag hade en aning om att jag är så förbannat intresserad med en kniv av, som jag uppenbarligen är.


Hermansson skriver på en säker och ren prosa, ofta stiligt understate-ad så att det som läsare bara gradvis går upp för en vad som håller på att hända (Vänta nu, var det inte väldigt länge sen det stod nåt om den treåriga lillasystern? Var är hon? VEM HAR KOLL PÅ HENNE???), vilket skapar spänning och får en att känna sig uppmärksam. Och efter allt gnöl om svaga inläsningar känns det som balsam att lyssna å Maria Johanssons chosefria, tydliga och stadiga inläsning. Här hemma säger vi att en bok som är svår att lägga ifrån sig är slukig. Jag tror Loppan har uppfunnit ordet ifråga (eller?). Det täcker sakernas tillstånd rätt bra här. När jag går och lägger mig med mina obekväma KOSS-lurar som gör det omöjligt att ligga på nåt annat sätt än platt på rygg (vilket jag avskyr) bara för att jag måste lyssna klart på kapitlet - då är det slukigt. Tag och läs.

Av Anders - 9 december 2008 22:26

Buffy the vampire slayer.


-Jaha, och hur var det där då? Hallå? Hallå?

- Käften, jag bearbetar.


Från nånstans mitt i Loppans graviditet när det började bli trögt att ta sig iväg ut och göra grejer har Buffy varit en del av våra liv. När Trollet var nyfödd var våra dagar upphängda på hans mat, hans sömn, hans bajs och Buffy the vampire slayer. Vi har hängt med henne och hennes gäng i ett och ett halvt år. Igår kväll såg vi det sista avsnittet. Sju säsonger på DVD är över. Sagan är all.


För dom av er som inte sett Buffy: låt er aldrig aldrig nånsin förledas att tro att den bara är vad den kanske ser ut som från början - en lite kischig TV-serie med rolig dialog och ett fiffigt sätt att lyckas blanda in skräckfilmselement i gymnasievardag. Det är bara där det börjar.


Säsong ett är trevande och lite corny, men sen tar det fart. Det växer och växer och växer och fördjupas och jag kommer nog aldrig att fatta hur man lyckas göra djupt mänskliga och relevanta moraliska problem av varulvspojkvänner, ex-demoner med starka libidon, reformerade superskurkar och en lillasyster som visar sig vara en helt konkret nyckel till världens undergång. Men det gör dom, i avsnitt efter avsnitt, och jag blir så gripen och engagerad och berörd och förförd som aldrig förr.


Det här är inte en lite corny och kitschig ungdomsserie. Det här är en stor TV-milstolpe som vågar ta risker på riktigt (döda huvudkaraktärer! låta folk byta sida! ifrågasätta om allt som händer kanske bara är fantasier! ett avsnitt helt utan repliker! Ett jävla musikalavsnitt som är så bra att man dör!) och som bara blir mer och mer komplex. Det här är ett gigantiskt klassiskt epos på drygt 144 timmar där saker hänger ihop, där karaktärer kommer tillbaka och handlingar får konsekvenser på riktigt. Det här är en berättelse med en huvudperson som forskare på allvar menar kan vara världens första sant feministiska hjälte.


Det här är fan konst. Och dessutom bland det mest spännande, roliga och oväntade jag har sett på TV någonsin. Igår såg vi det sista avsnittet. Ikväll känns det min själ lite tomt inuti.




Av Anders - 6 december 2008 22:55

I vår serie Böcker alla utom jag läste för fem år sen har vi idag kommit fram till:


Da Vinci-koden av Dan Brown.


(OBS! NEDANSTÅENDE KAN INNEHÅLLA SPOILERS)


Jaha, och hur var det där då? Tjavars. Det var spännande. Det var slukigt. Det var välresearchat. Och det födde en närmast obetvinglig längtan efter att se ett riktigt stort jävla fyrfärgsfoto av Nattvarden. Men det var också stundtals irriterande förutsägbart (det fanns liksom fan bara EN enda snubbe i hela boken som kunde vara den där Läraren och jag gick omkring i tre timmar med boken i öronen och väntade på att dom äntligen skulle outa honom) och man kan bara önska att Brown lagt ner lika mycket kraft på att skapa psykologiskt trovärdiga karaktärer som att gräva i Graal-myter. För att man till exempel omedelbart, utan att ens begära en förklaring, skulle säga upp kontakten med sin enda levande släkting för att man sett honom knulla offentligt, det köper jag bara inte. Och vår huvudperson, träbocken Langdon, tycks ha ett känsloliv som ett toffeldjur. Det enda han funderar på som inte är direkt relaterat till det han har framför näsan är (jösses vilken överraskning) embryot till en erotisk laddning med den sexiga franska kryptösen Sofie.


Det måste också nämnas att för att vara professorer vid Harvard och Cambridge samt kryptör vid franska säkerhetspolisen så är våra huvudpersoner ofta irriterande trögtänkta. Dom ägnar till exempel vad som känns som en halv CD av ljudboken åt att desperat försöka läsa (Langdon var förbluffad. Han kände inte ens igen alfabetet!) vad som visar sig vara Leonardos världs-jävel-berömda spegelskrift. Samt ytterligare en halv CD åt att på nåt superbibliotek genomföra vad som i mina öron låter rätt mycket som en helt vanlig googling (Langdon knappade in ett nytt sökordspar i databasen. Pope+knight. Kanske skulle träffbilden bli bättre nu).


Och maken till okritiska akademiker! Tamefan INGENTING dom stöter på i sitt sökande ifrågasätts ens för ett ögonblick. Tvärtom, dom kastar sig in i vilda slutsatser som ett lämmeltåg på syra. Pentametern är en femfotad vers bestående av jamber. Varje jamb består av två stavelser, en betonad och en obetonad. Manligt, kvinnligt. Och fem jamber i en rad! En uppenbar referens till Venus och den fembladiga rosen. Herregud! Hela Shakespeares verk är en enda hyllning till det heliga kvinnliga! Mm. Eller så är det det versmått som mest liknar talad engelska, men som genom sin rytmisering gjorde det möjligt att slå i sig stora mängder text på kort tid. Fast vafan, er grej låter också bra grabbar!


Inläsningen av monotont brummande Jan Waldecrantz är inte jättekul, och försöken att bryta bruset genom att emellanåt addera skojiga röster som bryter på franska funkar inget vidare. Det missas också lite för många huvudord (ljudbokens särskrivning?) för att undvika en lätt sjösjuka.


Typiskt en sån här bok som jag nog inte läst om urvalet på mitt lokala bibliotek varit större. Inte oävet, till och med spännande, men jag ser nog ändå inte riktigt what all the fuss is about. (Eller was about, på den tiden alla andra läste den här).



Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4 5 6
7
8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20
21
22
23 24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2009
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Med en kniv! med Blogkeen
Följ Med en kniv! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se