The Residents på Kägelbanan

Jaha, och hur var det där då? Låt mig först och främst säga att jag är en sån där surputte som i allmänhet blir glad när mina favoritartister lägger av. Det är sååå få förunnat att hålla hög klass hela vägen, och dom där plumparna i protokollet på slutet är så smärtsamma (jag hade klarat mig finfint utan tvåtusentalets grinolle-Lou Reed, Kraftwerks horribla cykelplatta, Sex Pistols återföreningsturné och så vidare, ni förstår hur jag menar). Vad gäller the Residents har jag haft ett par år av växelbruk och inte riktigt hängt med. Men ingen har haft nåt särskilt gott att säga om någon av dom sista skivorna, och jag var faktiskt lite nervös för att bege mig till Kägelbanan igår. Jag har bara sett dom live en gång förut, i Oslo för sex år sen. Dom har inte spelat i Sverige sen typ 1982. Och det vore så jobbigt med en detronisering.

För grejen är att the Residents inte tar den lätta vägen. Dom kajkar inte runt i sin mest kända mundering, den med ögongloberna, och spelar sina greatest hits (eller nåja, men motsvarande). Turnerar the Residents är det för att dom har ett nytt projekt att presentera. Som man då inte ens har hört i mitt fall. Och som en stor del av publiken inte är inlyssnade på. Bakom mig igår stod ett gäng som högljutt undrade om dom inte skulle spela NÅRA gamla godingar??? och dom var nog inte ensamma. Lägg därtill en massa "turister" som inte vet mer om bandet än att dom väntar sig att se fyra herrar i frack med ögonglobsmasker och det är upplagt för en rätt ljummen afton, trots tyska hardcorefans som följer turnén Europa runt längst fram.

The bunny boy, som det senaste projektet heter, kan väl i korthet beskrivas som en slags interaktiv pusseldeckare som the Residents dom senaste åren gradvis har presenterat på YouTube. The bunny boy, en rätt sliten äldre herre, har en bror Harvey som under en semester i Grekland försvunnit spårlöst. Nu arrangerar han med hjälp av the Residents shower för att försöka få in tips om var Harvey kan finnas. Under kvällen fattar vi i publiken att spåren rätt tydligt pekar mot The bunny boy själv, vilket han desperat försöker förneka. Det blir, på residentskt vis, rätt trasigt och skevt och apokalyptiskt, men med mycket humor insprängt.

Det är i stort sett den senaste skivan som spelas rakt av, av ett Residents i kaninkostymer a la Donnie Darko. Förutom sångaren med den karaktäristiska morr-rösten, som (i en frustrerande demonstration i hur lite som behövs för att nån ska bli totalt oigenkännlig) i första akten uppträder i skägg, stora glasögon och en filt över huvudet, och i andra akten har en tussig kanindräkt (to try and add some entertainment value).

Det är inte det bästa material the Residents har släppt ifrån sig på långa vägar. Men det är fan så mycket bättre och intressantare än nästan allt annat ändå. Det är ju förutom en konsert en show, en performance, en föreställning! Och publiken vinns gradvis över ända fram till det (ja, faktiskt!) bedårande vackra extranumret då jublet lyfter taket. Jag är väldigt glad att jag gick, trots mitt initiala motstånd. Skulle det här vara sista gången jag ser The Residents live (och det är inte alls otroligt, dom måste fan vara runt sextio vid det här laget!) så är det ett minne jag kan känna mig tillfreds med.

Att det dessutom sker på lilla Kägelbanan, där vi brukar ha våra julfester på Riksteatern, det är extra häftigt. Jag ser fram emot att trampa runt lite på den där scenen nästa gång. Med ett töntigt småheligt leende på läpparna.

"Jag läser mycket och att få pesta min omgivning med svepande utlåtanden kring särskilt böcker ser jag larvigt mycket fram emot" skröt jag i ett av mina första inlägg, det som presenterade kategorierna. Jaha, och hur var det där då? skulle bli ett stolt flaggskepp i bloggen var det tänkt.

Sen har det inte blivit mycket läst, nej.

Nöjesläsande står i direkt omvänd proportion till bloggandet, tycks det, och den sista månaden har bloggandet vunnit hands down. Undantaget är dom ljudböcker jag lyssnar på under mina och Trollets barnvagnspromenader. Och här är den senaste:

Förnuft och känsla av Jane Austen.

Jaha, och hur var det där då? Jag inser att jag som 33-årig man inte riktigt är målgruppen för romantiska komedier om tonårsflickor i det tidiga 1800-talets England. Men eftersom jag, som jag redan varit inne på, strävar efter att läsa jämställt, så är jag tämligen utlämnad åt det spretiga urval som erbjuds på mitt lokala bibliotek. Ljudbokslandskapet i allmänhet förtjänar ett eget inlägg såsmåningom! Tills vidare nöjer jag mig med att konstatera att jag faktiskt hade stor behållning av Stolthet och fördom tidigare i höst. Austen skriver mysigt och charmigt, med en gnutta godmodig satir, och det gav faktiskt lite mersmak.

Det är en intressant värld man får möta. Ingen jobbar (förutom en och annan präst och officer), alla lever på räntor och arv. Austen har ett klockrent klassperspektiv, men gränsen går mellan dom som har råd med tjänstefolk och fyrspann och dom som (med en årlig ränta på kanske bara tvåhundra pund) inte har det. Dom lägre klasserna lyser, med undantag för nån oäkting som arbetar som hushållerska nånstans (mest inkluderad för att visa på karaktärslösheten hos nån karlslok), med sin frånvaro. Dock ligger Austens solidaritet alltid hos dom mindre bemedlade av dom mera bemedlade. Det värsta hon vet tycks vara matriarker som står i vägen för kärleken på grund av sociala streber-ambitioner för sina barn.

Det som hindrade Stolthet och fördom från att kännas helt floopy var att det kanske inte suuuuperdramatiska skeendet balanserades med en skarp blick för karaktärer och en road blick på konvenans (med en knivsudd snäll elakhet). Austen är hård mot sina karaktärer, även hjältinnorna, och tvekar inte att raljera lite med deras sämre sidor. Tyvärr är det mindre av den varan i Förnuft och känsla, vilket gör den blaskigare.

Som lyssnare på ljudböcker är man också utlämnad åt en inläsare. Här var det Marika Lagercrantz, och hennes sätt att betona varje ord i varje mening som om det vore på liv och död, gör mig bara yr i mössan. Om hon så beskriver en tesalong tar hon i så inihelvete att man halvt väntar sig att golvet plötsligt ska sluka sällskapet. Man tappar helt kollen på vad som faktiskt är viktigt och halkar mest omkring. Mycket spola tillbaka blir det. Och en del Nu är jag inte med men skit samma dåväl också. Tyvärr.

Är det bara jag, eller blir Debatt på SVT snuttigare och snuttigare och dummare och dummare för varenda vecka? I dagens amerikanska valspecial fick vi oss av Fredrik Segerstedt den odödliga visdomen till livs att Obama "står till vänster om svensk socialdemokrati i många viktiga frågor" och faktiskt nästan är kommunist (oj, nu blev ju valet spännande på riktigt!), att "frihandel är det viktigaste som finns" (av allting i hela världen får man tänka sig då) och odödliga retoriska plattityder som "Obama, han bara pratar om förändring, men är det någon som vet vari den ska bestå?" av ännu en blond förstaårsstudent på Handels. Var hittar dom dom?

Muppigast idag var ändå utan tvekan Siewert Öholm, som menade att för hans del vägde skålen över till republikanernas fördel i och med att Sarah Palin klev in i matchen med abortfrågan i högsta hugg. "Så du har inga problem med att hon har sagt att även våldtäktsoffer som blir gravida ska tvingas föda?" frågade (som vanligt tendensiöse) Skjutjärns-Janne. Varpå Siewert the pinhead svarade: "Sådär kan man ju sitta här i Sverige och försöka spetsa till det. Men vi pratar här om en kvinna som till och med var beredd att föda ett barn fast hon visste att det hade Downs syndrom". Ja just det Siewert, för ett önskat barn inom ramen för ett långt förhållande som råkar ha ett funktionshinder, det är ju lika illa som att bli gravid under en våldtäkt. Absolut jämförbara storheter där.

Att den mannen har tillhört en journalistisk mittfåra framstår som mer och mer absurt för varenda gång man ser honom.