Inlägg publicerade under kategorin Bloggrelaterat

Av Anders - 1 januari 2009 22:57

Redan den 19:e december mottog jag den här finfina utmärkelsen (eller awarden som vi säger i bloggosfären) av ingen mindre än Mia. I love your blog, minsann! Först tyckte jag att bilden såg ut som en sån där asätande kondor i profil, men nu tror jag att det nog är en ros. Fantastiskt vacker är den i alla fall. Det syns väl?


Om man vill får man skicka vidare utmärkelsen till sju andra bloggare, och vad vore väl roligare att ägna sig åt denna första skälvande bloggafton 2009? Jag passar alltså på att att ta ett stortag i Knivens webbidoler och presenterar och länkar till sju nya (i min länklista) och jävligt fina nätskribenter:


Brallan, som från sitt hörn av Tyresö presenterar mammaliv, släktkaos och lättare shopaholicism på ett ljuvligt spydigt vis.

Celina, ännu en av Uppsalabloggarna, som med sin aggressiva, skitiga, vrånga och asroliga blogg fyller lite av det tomrum som Fetkatt lämnade efter sig när hon la av. Dessutom med massor av finfina bilder.

Sofia, som skriver om och högt och lågt med osvikligt Nordmalingskt jävlaranamma, gott humör och en skön självironi.

Huskorset, som skriver roligare och klokare om teater än nån annan bloggare jag stött på. Förutom allt annat roligt och smart som står där. Har bland annat presterat årets roligaste julinlägg.

Tripletmama, som ger mig lyxen att följa min gamla borttappade kompis från Åmålstiden eM i hennes liv overseas. Och sätter saker och ting i perspektiv när jag tycker att jag har händerna fulla med EN unge...

Mård, som vänder och vrider på språket så det knastrar mellan tänderna och skildrar småbarnsföräldraskapets fram- och baksidor så jag fnissar och nickar religiöst samtidigt. Dessutom emellanåt en slags antimodeblogg på ett bisarrt roligt vis.

Ullrika, som har en vänlig, glad och positiv blogg, vilket kontrasterar vackert mot alla cyniker jag läser. Men dessutom full av smarta och skojiga vardagsblickar, med en liten aning retsamma tänder i.


Sju nya webbidoler, slabang bah! Och det finns ännu fler, som kommer att presenteras såsmåningom...


Just det, jag höll på att glömma:

Om man vill skicka vidare awarden gör man såhär:

1. Den som mottagit awarden ska lägga upp en bild på den.

2. Länka till bloggen du fick den ifrån.

3. Ge vidare till sju andra bloggare och länka till deras sidor.

4. Lämna ett meddelande i deras bloggar så dom vet att dom fått awarden.


Dett är alltså inget kedjebrev, utan då en award. Kej?





ANNONS
Av Anders - 31 december 2008 01:43

Jag hade stora planer för kvällens bloggning. Jag skulle skriva en jätterolig grej på nyårslöften, presentera en fin utmärkelse som jag minsann gick och fick redan före jul och dessutom såklart kommentera era som vanligt roliga och smarta kommentarer. Så blev det alltså inte, dårå.


Och visst, jag skulle kunna sätta mig och skriva gladheter nu klockan kvart i två på natten, men det vore synd att påstå att jag känner nån sån där brinnande iver. Och även om jag ju är ett proffs och således skulle kunna fejka en fryntlig frejdighet, fast jag skrev den med aldrig så krampaktigt sammanbitna käkar, så skulle ett par glada skojsigheter direkt ovanpå förra inlägget nog trots allt få mig att framstå som mer än lovligt bipolär.


Går alltså och drar nåt gammalt över mig och hoppas återkomma innan nollåtta blir nollnio. Gott slut.

ANNONS
Av Anders - 28 december 2008 21:44

Dom mest populära bloggarna på den här portalen läses uppenbarligen främst av väldigt väldigt ensamma och julhatande människor. Antalet besökare som krävs för att kvalificera sig på topp hundra-listan har nämligen i stort sett fördubblats den senaste veckan. Där fick jag för att jag var glad över 40 själar på julafton. En fullständigt hjärndöd idag hare typ inte hänt ett skit-blogg jag slumpvis ramlade in på hade 281...


Således: mina läsare är harmoniska människor som njuter i fulla drag av ledighet med släkt och vänner och verkligen inte har tid med att sitta och läsa några jävla bloggar inte. Jag är glad för det. Verkligen jätteglad. Superduperglad med en kniv. Men, ehm, jag är fortfarande fyra dagar efter jul nere på knappt hälften av vad jag snittade på innan. Så, öhm, jag ville egentligen bara kolla...ehm...


Ni kommer väl tillbaks va? Jag saknar er lite. Jag har fårfiol om ni vil ha.


Av Anders - 22 december 2008 11:16

När jag nu fått genrellt grönljus att ljuga som jag vill i bloggen (se kommentarer till det här inlägget) vill jag passa på att slå ett stort slag för Happy Sally och hennes egendomliga och roliga blogg. Här slutar vart och vartannat inlägg med att hon förvandlas till en paj eller en kungskrabba som terroriserar badstränder. Bisarrt nog är det hela framförallt oerhört vackert. Hennes två senaste inlägg handlar om ett creddigt popsnöres kärlek till Peter Jöback, samt hennes uppriktiga försök att bli kompis med baconindustrin. Bara en sån sak.  


Tant Grön är en flitig gäst här på Med en kniv! med sina matiga och ofta väldigt roliga kommentarer. Hon skriver också en spretig och råddig och härlig blogg som framför allt fokuserar på inredning - men aldrig på nåt pretto exkluderande sätt. Hennes hem verkar vara statt i ständig förvandling och inläggen fokuser på detaljer: nåt nytt tyg i trappen, ett par nya ljusstakar, ett loppisfynd. Alltihop beskrivet med mycket glimt och självdistans. Och som älskar av femtiotalsdegisn kan man ibland baxna över vad hon hittar!

Av Anders - 20 december 2008 00:17

Broppan skrev en syrlig och hysteriskt rolig kommentar till riminlägget. Den gick i korthet ut på att jag var ett jävla as som svartmålade hans rimskills, medan jag höjde mina egna till skyarna insvepta i ytterst lite ytterst fluffig självironi. (Jag sa ju att det var en del prestige inblandat!)


Fast grejen är att han har en poäng (som han själv inte ens är ute efter att göra). Jag överdriver i sagda inlägg, ganska mycket faktiskt. Och när nån, om än i skämtsam form, nu pekar ut att Men det där var väl ändå skitsnack, då står jag ju liksom inför ett vägskäl i en blogg som utger sig för att skildra en faktisk vardag. Jag hävdar ofta att överdrift är berättarens rättighet, men gäller det i nåt som är en slags dokumentär? Antingen säger jag Jahamen det här är faktiskt miiiin upplevelse, alltså söbjektivt. Det KÄNDES som att det kostade tusen spänn, fast det kanske var hundra om man ska vara sådär jävla petnoga.

Eller så kör jag strikt och benhårt på att allt som står här ska hålla i rätten. Även om det blir tråkigare.


Tills vidare låter jag den principiella frågan vara öppen. Men vad gäller riminlägget vill jag göra några förtydliganden. (Det här är motsvarigheten till den svettige makthavaren när Skjutjärns-Janne plockar fram dolda kameran-bilder av honom snortade koks från skinkan på sin svarta städhjälp. Endast total kapitualtion återstår).


Inlägget Rimfascism är en adekvat beskrivning av vår familjs rimtraditioner, med följande undantag:

- Man förväntas inte bygga avancerade rimflätningar. Det uppskattas, men majoriteten av rimmen är ABAB-rimmad knittelvers. Fyra strofer kan ses som ett minimum.

-Broppan har rimmat om obskyra filosofer, men i undantagsfall.

-Att Broppan "inte bangar att offra rytmen" för att dunka in långa, abstrakta ord, ska läsas som att det i enstaka fall har förekommit någon extra inskjuten stavelse eller betoningsförskjutning för att rädda ett särskilt avancerat rimord. Det avser inte ett kastande av form över bord, eller (särskilt inte) undermålig förmåga.

-Jag har skrivit ett och annat rim på elegiskt distikon, men så rikligt förekommande som det kanske framstår i inlägget är det inte. En klar majoritet av mina rim är också skrivna på knittelvers.

-Min svaghet är nog, snarare än en skrytsamhet, en emellanåt tillkämpad tendens i mina verser. Jag gör det helt enkelt lite för svårt för mig ibland, vilket gör att rimmen känns konstruerade och blodfattiga.

- Det var nog snarare vid midnatt jag satt med sex rim i fjol. Vid kvart över två var jag (gissar jag) ganska precis färdig.


Jag vill be alla läsare om ursäkt för det inträffade och för att jag svikit ert förtroende. Jag vill be min bror om ursäkt för smutskastningen. Det ska aldrig nånsin hända igen. Vi ser över våra rutiner.

Av Anders - 10 december 2008 22:24

Idag skulle Trollet få skriva ett alldeles eget inlägg. Knuffen kom från en kommentar av Hakke, men kom igen! Det var ju oundvikligt. Nåt så jävla übergööligt som en liten knatte som får hamra fram nåt obegripligt på tangentbordet nussi nuss, vem kan motstå det?


När Trollet sitter i knäet framför datorn dyker han i allmänhet som en hök mot numlock-knapparna. Oftast hinner han nå dom med sina tremetersarmar, och hamra fram nåt kodliknande med sju radbrytningar innan censuren slår till i form av en tiillbakarullad skrivbordsstol.


Men när hans grymme fader idag höll fram tangentbordet drabbades han av en tillfällig prestationsångest. Han petade lite på mellanslaget, kom åt ett kommatecken, flyttade ner en rad. Inget spektakulärt inlägg precis. Mest...ingenting.


Sen högg han plötsligt som en kobra på windowsknappen, fingrarna fladdrade hit och dit, inte ett tecken skrevs på skärmen, men han var långt inne i undermenyerna på kontrollpanelen och på god väg att ändra skärminställningarna innan jag fick stopp på honom. Hade han fått hållas hade han väl formaterat om hårddisken.


Ni får alltså tänka er hur helvetes gulligt med en kniv det hade blivit. För fler såna här experiment blir det ickot.

Av Anders - 7 december 2008 23:27

För en och en halv vecka sedan plockade jag ängsligt upp ett kedjebrev kastat på mig från Uppsalatrakten, svarade på det och spred det ännu ängsligare vidare till sju andra bloggare med tillkämpat gladkäcka tillrop i folks kommentarsrutor. Kedjebrev är, som jag redan varit inne på, ett fenomen som för folk i allmänhet tycks drypa av lågstadieångest-dåligt-samvete med en kniv, och det känner man liksom av i alla led. Fast själva mailet i själva verket bara var ett bra och enkelt uppslag till ett blogginlägg.


En skillnad jämfört med forna tiders kedjebrev är ju emellertid att man faktiskt kan se vad som händer i föregående och efterföljande led. Här kan man minsann inte hävda att man skickade det till tio kompisar som jag har där min mormor bor eller dylika fordom vattentäta bedrägerier.


Nu ett antal dagar efter denna kallsvettsövning har jag således facit till vad min lilla länk i kedjan betytt:


Av dom sju personer som utmanades av mig valde två att bryta kedjan. En redogjorde ganska ingående för hur mycket ångest hon fick av kedjebrev. En bad om ursäkt väldigt väldigt mycket, troligen som skämt, men möjligen också som en manifestation av hur jobbigt det är att bryta kedjebrev.


En herre har hittills gjort varken bu eller bä. Jag misstänker att han tror att han slunkit under radarn.


Fyra personer presenterade pliktskyldigt och väldigt underhållande sju saker om sig själva på sina bloggar. Av dessa fyra valde tre dock att inte sprida brevet vidare, antingen genom att gällt hojta jag utmanar alla som känner sig manade eller genom att sätta ner foten och väsa jag vägrar sprida kedjebrev. Av detta kan vi alltså empiriskt fastslå att folk i allmänhet tycker att det är jobbigare att sprida kedjebrev än att få dom. (Så tror jag inom parentes sagt inte att det var när vi var små. Då var det, i alla fall mitt fall, utsikten att behöva skriva samma brev en massa gånger OCH komma på vem man skulle skicka till för att inte bryta kedjan som var det värsta. Hänger detta ihop med att själva spridandet blivit enklare att genomföra, samtidigt som det finns en tydlig medvetenhet om det ökade flöde av bajs vi utsätts för i våra dagliga liv? Ett bajs man gärna undviker att vara en del av?)


Endast en av mina sju utmanade personer har både svarat och spridit vidare till sju nya personer (fast hon är en uttalad kedjebrevshatare!). Det är med andra ord som om min länk i den här kedjan över huvud taget inte funnits. No Världens-längsta-brevkedja-som-startades-av-en-trekvartsförlamad-flicka-i-Göttingen-påsken-1972-och-som-världsapromiss-kommer-med-i-Guiness-rekordbok-nästa-år for you. Hade det här varit för tjugofem år sen så hade jag suttit förgäves och väntat på mina sjutusen utlovade jävla tuggummin.



Av Anders - 4 december 2008 21:55

Jag är så trött så trött så trött som bara en småbarnsförälder kan gnöla om att han är trött. Alltför många nätter med fyra eller fem timmars sömn börjar ta ut sin rätt. Ska jag vara ärlig så är det dock bara nån enda av dessa nätter som kan härledas till att Trollet sovit dåligt eller sparkat mig i ansiktet eller så. Ska jag vara ärlig har det handlat om att jag alltför ivrigt värnat småtimmarna som egen tid (vilket ju, som alla vet, en småbarnsförälder lipigt kan drömma om med darrande stämma så att det framstår som Graal).


Ska jag vara helt ärlig så har jag suttit och slöläst bloggar till klockan sent, okej? Ja, förutom igår då när jag var ute och drack öl med min rumänska dramatikerkollega Gianina och kom hem vid halv två. JAG ERKÄNNER: Det är inte ett skit synd om mig. Nöjda nu?


Fast trött som fan är jag ju ändå. Och när jag och Trollet imorse låg och läste bilderböcker i kuddhavet, då var det endast meddelst kamp jag lyckades hålla ögonen öppna medan grisen lät nöff nöff ännu en gång. Man börjar ju kunna dom där böckerna vid det här laget, tankarna kan lätt vandra iväg lite, och mitt i Traktortrubbel kom jag på en sagolik idé till ett blogginlägg. Som fem minuter senare, mellan Max napp och Kanin-paket var helt försvunnet. Och jag tänkte såklart att jaja, det kommer väl om jag bara ger fan i att tänka på det - men det gjorde det inte. Det var och är borta!


Och jag vet att ni tänker att om du glömde det så var väl idén inte så bra då. Och det brukar verkligen vara sant för min del, men grejen är att den här gången tror jag att det faktiskt VAR bra. Inlägget skulle heta Ett gigantiskt problem, så mycket minns jag. Vad bättre är, det var kort och stringent, knappt mer än ett par tre meningar. Och en riktig sån där jamenjaaaa-iakttagelse, rolig, vass och med allvar i botten. Eller alltså, det känns som att det var det. Jag minns ju inte ett skit.


Det vackraste blogginlägg som någonsin skrivits kunde ha stått just här. Och tusen sinom tusen kunde ha vallfärdat hit för att läsa och kommentera det, med stilla tårar på kinderna. Tänk på det när ni hackar i er ännu en låghalt och aningen för lång vardagsbetraktelse här på bloggosfärens bakgård.


Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4 5 6
7
8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20
21
22
23 24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2009
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Med en kniv! med Blogkeen
Följ Med en kniv! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se