1) En dag då Anders sedan länge planerat ett viktigt möte på gående fot (för att få prata ifred, utan ett Troll som uppfordrande pekar på fikabödet och morrar) kommer det att vara skitväder.

2) I nära samband med att Anders kallas till blodgivning åker han undantagslöst på en förkylning och får sen sitta och ta emot vädjande sms i några veckor innan blodgivningen faktiskt sker.

3) Dagen innan Anders ska åka iväg och föreläsa för en större grupp lärare får han, ehuru för länge sedan ur puberteten, en finne på en framträdande plats, samt får till en riktig köttfärsrakning med mängder av småsår.

Innan nu läsare med fötterna så stadigt förankrade i birkenstocksen som Frida eller Mård börjar hötta med nävarna och kalla detta för lösa antaganden och hurihelvetehardubelagtorsakssambandethärdå, så vill jag upplysa om att jag har väl utarbetade teorier för dom bakomliggande mekanismerna, helt i linje med dom naturvetenskapligaste av världsbilder:

1) Är med största sannorlikhet ett holistiskt fenomen, i stil med det kända exemplet med fjärilen och tsunamin. I vetskapen om att jag ska gå på jobbpromenad andas jag troligen kort och distinkt genom näsan, vilket rör upp luftströmmar i lägenheten på helt nya, kaotiska sätt. Centralfläktens rytm rubbas en aning, utblåsets temperatur höjs med någon mikrograd, tillräckligt för att starta en lätt luftström. Och så vidare. Inom kort tornar snömoln upp sig vid horisonten.

2) Mitt antagande är att den firma som vunnit upphandlingen om att få sköta landstingets blodgivningsutskick har kunnat erbjuda det lägsta priset i och med att dom har extremt låga personalkostnader. Det gör i sin tur att dom är gravt underbemannade. Personalen får aldrig gå hem (och har försvagat immunförsvar i och med brist på solljus, frisk luft och motion), vilket gör att dom i flera års tid bollat en och samma förkylning mellan sig. Utskicken är förstås bakteriehärdar.

3) I min uppladdning för en föreläsning ingår att jag helt omedvetet gnuggar mig om näsan på ett sätt jag aldrig gör annars. Smuts gnids in i porerna och ger acne. En viss ömhet i (i typexemplet) näsan uppstår, som tvingar mig att korrigera min normala rakningsteknik en aning för att minimera smärta och obehag. Hyveln får en lite sned vinkel. Resultatet är förödande.

Frågor på det?

Visst har jag sålt av en och annan skiva genom åren, särskilt under studenttiden. Då handlade det om skivor som var sönderlyssnade bortom all räddning (jag blev trött i hela kroppen av att ens se jävla Levelling the land i hyllan), dåligt genomtänkta inköp som visade sig suga dåktigt, eller i enstaka fall skivor som jag bedömde inte vara tillräckligt coola för min coola skivsamling (I den sistnämnda kategorien hittar man dom få plattor jag önskar att jag inte hade sålt). Men generellt är jag en sån som sparar skivorna och lite generöst tänker på dom som tidsdokument.

När Trollet sover middag, som nu, sitter jag emellanåt och tankar över allt som överhuvudtaget har nån som helst hållbar omlyssningspotential till mitt svarta hål till åtta giggs-pådd. Det innebär att jag för första gången på länge verkligen går igenom igenom skivsamlingen i sin helhet. Och hittar ju ett och annat som inte gått sådär jättevarmt precis...Se här tre exempel som hänger löst om jag nån gång behöver gå till Satisfaction för att få ihop till kurslitteratur igen:

Yeah Yeah Yeahs - Fever to tell. Jag har ett vagt minne att jag gick igång på en video, och köpte skivan efter att bara ha sett sagda video nån enstaka gång. Dessutom troligen i en packe med andra, mer angelägna skivor. Jag är rätt säker på att jag inte ens lyssnat igenom den här. Om du så hotade att döda mig skulle jag inte kunna nynna på en enda låt.

Kraftwerk - Tour de France 2003 (maxisingel). Sällan har nånting kraschat med en sånt brak som när dom tyska electro-eleganterna kom tillbaka efter tio års tystnad och lät som ett gäng lönnfeta löm-house-jockeys på Ibiza. Gränslös besvikelse. Var inte ens nära att köpa fullängdaren.

FM Einheit och Caspar Brötzmann - Merry Christmas. Under ett antal år var jag stammis på Skivhuggets På gränsen-avdelning, och allt som ståtade med nån medlem i Einstürzende Neubauten på omslaget högg jag som en iller. Ibland blev det mindre bra. Det här är nittio minuter gnisslig ljudmatta utan tillstymmelse till låtstrukturer. Man märker inte ens när det byter spår. Jag har aldrig orkat lyssna igenom hela, fast jag har försökt vid några tappra tillfällen. Om du så hotade att döda mig skulle jag inte kunna nynna på en enda låt - av helt andra skäl än ovan.

Varenda grej på kroppen har ett eget namn. Små skitgrejer som gomsegel, örsnibbar, skrattrynkor, raggarsträngar, ankelknölar och böjveck har fått stiliga och deskriptiva benämningar. Till och med tänderna är i stort sett namngivna: Framtänder, tvåor, hörntänder, sexårständer, tolvårständer, visdomständer och så vidare.

Men av nån anledning har man åtminstone i svenska språket bestämt sig för att fullständigt ignorera och mobba ut tre tår på varje fot. Stortån och lilltån fick vara med att leka, men dom däremellan kan uppenbarligen dra åt helvete. Ändå borde dom ju vara viktiga! Skulle inte balansen bli helt uppfuckad om dom inte fanns? Skulle man inte mycket lättare bryta framförallt den helt obegripligt överskattade och bortskämda lilltån?

Kom inte dragande med nåt jävla pektå, långtå och ringtå. Det tror du inte på själv ens. Jag vill se dig peka på nåt med pektån!

Anledningen till att detta slår mig just nu är att Trollet intresserar sig stort för tår för närvarande. Och det bästa jag har att komma med är tåramsan jag lärde mig av min Arvidsjaur-bördiga farmor: Stortå, Tåtilla, Tallaru, Smakafru och lilla Kuckururu. Bortsett möjligen från att Smakafru känns aningen på gränsen i min lortiga hjärna (min smakar inte så värst mycket fru, dessutom) så är det ju funktionellt på alla vis när man pratar med en femtonmånaders knatte. Och han är söt så man dör när han drar i sin pappas håriga hob-tår och säger Tootå, tååti, tiiito.

Men inte fan kan en vuxen människa ringa till sjukvårdsrådgivningen och säga: Hej jag har tappat ett strykjärn på min vänstra Tallaru, och nu är den väldigt svullen. Kan den vara bruten, tror du?

Vad heter dom? Är det nån som har ett bud?

Vår förort har jävligt många permobil-fyllon. Såg tre idag och vet att det finns ett par till. (Dras dom till varann? Är dom ett posse? Eller är det ett generellt problem att fler och fler fyllon hamnar i permobil? Beror det i så fall på sämre kvalité på spriten som leder till skador på ben och balans, eller på nya handikappförmåner för fyllon?)

Dom nya självbetjäningskassorna på konsum är ingen initial succé. Dom står oftast tomma, trots att två i personalen står och hojtar som torgförsäljare därborta: DET GÅR JÄÄTTEFORT OCH ÄR JÄÄTTEPRAKTISKT OCH MAN KAN BETALA MED KONTANTER OM MAN VILL OCH DESSUTOM ÄR DET KUUUL. Med följden att köerna blivit avsevärt längre till dom återstående vanliga kassorna. (Och nej, jag är inte stockkonservativ. Men med vagnen spärrar jag effektivt av halva butiken om jag försöker använda självbetjäningsvarianten).

Granndagiset till det som Trollet ska gå på har en avdelning som heter Djungelpiraterna. Shit pommfritt. Nu framstår ju hans avdelning Stjärnan som jävligt sissig. Tror jag ska lägga in förslag om namnbyte till Kaststjärnan åtminstone.

På en skjutdörr vid tunnelbanestationen har någon skrivit CHELSAE med jättestora bokstäver. Vad är det för skitsupporter som inte ens kan stava till sitt lag?

På en av våra lokala pizzerior kan man få rådailan till sin sallad. Ibland ger inget ett så exotiskt intryck som en riktigt tjockt onomatopoetisk stavning. Det var först vid tredje omläsningen den prosaiska sanningen blev uppenbar för mig.

Och i Västertorps centrum har helt nyss öppnat en delikatessbutik vid namn Pettersson & Megaache. Jag kan bara anta att det senare är nåt slags holländskt efternamn, men jag kan ändå inte låta bli att läsa det som nåt ur en dålig mangaserie: When Goji-Ran attacks we will serve it some serious mega-ache! Får onekligen Pettersson att se lite extra blek ut.

Med snart fjorton månader i ryggen börjar Trollet, luttrad och blasé, nu jaga mera avancerade lekar (hans men snälla rara nån-min när nån på tunnelbanan försöker köra en simpel tittut bakom händerna är bland det mest förkrossande jag sett, för övrigt). Se här tre exempel:

1) Jag är en underlig cowboy. Man klättrar upp på farmors fars gunghäst. Man gungar, samtidigt som man säger gng-gng-gng så att det är tydligt vad man håller på med. Man pekar på hästen och gör gnäggljud. Sen kastar man lite slängkyssar, pekar koncentrerat på tre olika stolar, klättrar av hästen (här kan man eventuellt behöva lite hjälp), matar den under smackljud med till exempel ett metalllock, klättrar upp på hästen igen och börjar om. Lekan är slut när man trillar av och slår sig.

2) Jag är Den Nya Konsten. Man tar en grabbnäve kritor i olika färger. Så bläddrar man planlöst i ritblocket, sätter små märken här och där. Ibland råkar man komplettera något som redan finns, men oftast bryter man jungfruelig mark. Efter en genombläddring av blocket släpper man kritorna bakom ryggen, tar en ny grabbnäve och börjar om. Om någon (till exempel en insnöat komformistisk pappa) försöker samla ihop dom ratade kritorna så blir man förbannad. Leks tills det börjar se ut som om man är mera sugen på att rita på golvet och konstcensuren slår till.

3) Jag är en fullblodssadist. Man tar den gammaldags väckarklockan från nattduksbordet. Man drar upp mammans eller pappans tröja och applicerar det kalla stålet mot huden. När föräldern piper satan vad kallt i falsett ler man nöjt och flyttar klockan till ett nytt ställe. Leks tills man själv tröttnar och inte en minut mindre.