Singeln Det börjar verka kärlek, banne mig med Claes-Göran Hederström, ett grått omslag med Melodifestivalen 1968! i orange högst upp. Härom dagen stod den i Antikbodens skyltfönster i Västertorp. Precis den singeln fanns i mitt föräldrahem, och om jag inte minns helt fel så var A-sidan låt nummer tre på mitt livs första blandband.

Jag var sex, kanske sju, och hade precis lärt mig hantera LP-spelaren. Vilket jag dessutom hade lov att göra, ett bevis på att mina föräldrar inte var några större musiknördar. Under stort allvar sänkte jag nålen ner mot Bamse-skivan, Krakel Spektakel-skivan, Smurf-skivan eller Drutten och Jena-skivan. Fast nu hade jag uppenbarligen bestämt mig för att köra lite mera vuxet.

Kassettdäck fanns inte på vår bruna Philips-stereo, så jag hade placerat min lilla batteridrivna monobandspelare precis framför en av högtalarna och spelade in på så sätt. Första låten var Yes sir I can boogie med Baccara. Andra låten var med nåt franskt rock-gäng, med tecknade katter på singelomslaget, och hette typ Oh boy. Och tredje låten var alltså Det börjar verka kärlek banne mig.

Resten minns jag inte. Troligen tröttnade jag innan jag ens hade spelat in en sida på kassetten. Men jag minns hur vi lyssnade på mitt blandband i bilen (herregud, föreställ er bruset! Tortyr!) vid nåt tillfälle och hur både mamma och pappa försäkrade att det var jättebra musik. Och hur stolt det gjorde mig.

Det är ju inte den creddigaste av börjor direkt, men lite charmig ändå.