Inlägg publicerade under kategorin Mina bästa kroppsdelar

Av Anders - 20 maj 2009 00:39

För att ängsligt manifestera att Nä, idé med Mina bästa kroppsdelar är inte att skriva dom längsta inläggen i mannaminne kommer del tre omedelbart: Polisonger. Översättarhelena önskade.


Här är han. Amos i Hem till gården. Förutom bilden på en slåttermaskin i disigt gryningsljus i vinjetten är han det enda jag minns av min barndoms mest obegripliga prime-time-TV. Mannens ansiktsbehåring gjorde ett outplånligt intryck på mig, och när jag själv började få nån ansiktsbehåring att prata om var han mitt stenhårda polisonigideal.


När Loppan och jag precis börjat snegla på varann på universitets A-kurs i Dramatik beskrev hon mig enligt uppgift för sin kompis Lisa såhär: Stort krulligt hår, små runda glasögon, sherry i en fickplunta på klassfesten. Och polisonger som syns bakifrån. Nuff said. Sturm und drang, någon?


Numera kör jag sedan flera år med modestare polisonger, även om jag inte kan tänka mig att skippa dom helt. Och Amos förblir min måttstock när det gäller kindkotletter.


(Bilden hämtad härifrån: http://www.dailymail.co.uk/news/article-492855/Emmerdale-Amos-leaves-1-2m-man-nursed-final-years.html)




ANNONS
Av Anders - 19 maj 2009 22:32

Skriv nåt om knäskålarna höhö sa Ola.


Tja. Dom står ut. Dom står ut mycket. Dom är rätt ömma. Jag sitter inte särskilt bekvämt på knä på ett hårt golv. Länge trodde jag det var nåt genetiskt, men i vuxen ålder har jag förstått att det tydligen är rätt vanligt bland såna som börjat löpträna flitigt i tidig ålder. Jag har inga besvär av dom. Jag går inte runt på gnaskande benpipor med kronisk smärta som nån gammal fotbollsspelare. Jag bär helt enkelt mina knotiga knäskålar som ett slags monument över en tidigt inledd idrottskarriär. Som ett par beniga tapperhetsmedaljer, nästan.


Jag var sex när jag började med orientering. Det var min egen idé. Jag hade sett nåt anslag om Solskolan, OK Tyrs sommarsatsning för ungar, och bara bestämt att det där, det är min grej. Okej, sa morsan och farsan. Jag var med i Solskolan tre somrar. I fokkin löööved it. Jag minns fortfarande spänningen i att vara själv i skogen med karta och kompass, smaken av mitt livs första sportdryck eller lyckan i att spurta i mål.


När jag var nio började jag tävla. Pappa hade orienterat när han var yngre och tog upp det igen i samband med att jag började. Broppan var med på knattenivå från bara nåt år efter att jag började. Mamma var OL-änka, en sån som stod redo med spaghetti och korv när vi kom hem. Det reflekterade man inte något särskilt över.


Jag var grym när jag var H10:a. Jag, Christian Alfredsson och Johan Darle var i nån slags särklass. Jag var oftast trea, men sällan sämre. När jag var tio bröt jag armen (under skolorientering, för övrigt) och tappade en halv säsong. Jag kom aldrig helt ikapp efter det. Tänk på mig som en tidig blomma, nypt av den sista frosten. Ack.


Skolorientering förresten. Jag är rätt övertygad om att sättet orientering hanteras i skolgymnastiken dödar intresset för sporten mer än nånting annat. Man kajkar runt på en femtusendel med kontroller som ligger i stigkorsningar och åkerhörn. Det är terränglöpning med lite irriterande rekvisita. Ingen går igenom kartläsning eller teknik med en. Jag förstår att folk tycker det är skittrist, och parat med att det är en usel TV-sport bäddar det för en rejäl töntstämpel.  För oss som höll på aktivt var skolorienteringen dock en sällsynt möjlighet att välja och vraka springpartner, oftast bland dom snygga tjejerna. Äh men jag springer med Karro idag.


Jag höll på med andra sporter också. Det är bisarrt att tänka tillbaka på hur jag, som inte var nån särskilt sportig typ, under uppväxten ändå hann beta av fotboll, bandy, karate och mountainbike (plus scouting och senare ett band). Livet före internet, pipel. TV-spel var nåt man hyrde dygnsvis på macken. Vi lekte med kottdjur och var lika glada för det! Men orientering var konstant. Trots att jag aldrig blev sådär jättebra på det. Undre halvan på nästan alla tävlingar. Jag tror det är den fria aspekten av orientering jag gillade. Ingen annan sport har så lite inramning och regler. Ta dig från punkt A till punkt B, resten är upp till dig. Det appellerade till samma del av mig som avskydde grupparbeten i skolan.


Det som också är speciellt med orientering är att det är en sån perfekt familjeidrott. Alla åldrar springer samma tävlingar, på samma karta. Många av dom stora budkavlarna bygger på att klubben bildar lag bestående av människor i alla åldrar. Jag, pappa och brorsan åkte på tävlingar varenda helg. Mamma stannade hemma och brassade korv och spaghetti.


Att vara aktiv orienterare innebär att du cirka sju månader om året kliver upp klockan sex på lördagsmorgonen, åker två timmar i bil till ett lergärde, väntar en dryg timme på att få starta, springer bort dig och vadar runt till armhålorna i blöt sly i ett kärr nånstans, tar dig i mål, duschar iskallt utomhus i vatten från en tankbil, väntar på att alla som ska med i bilen hem har kommit i mål och sen åker två timmar hem igen. Hur mycket tid tog det? Låt mig säga såhär: Jag har aldrig hört ett helt avsnitt av Tracks. Nånsin. I hela mitt liv.


Mitt i tonåren började den här ekvationen kännas mer än lovligt trång, särskilt som det var helgerna som rök. Och här nånstans blev familjesportaspekten besvärlig. Att åka på orienteringstävlingar var det mesta jag hade gemensamt med farsan under den här perioden, och för honom betydde orienteringen och klubben hur mycket som helst. Jag borde ha tagit en diskussion på djupet, sett till att tacka nej till ett alltför späckat schema när farsan ivrigt satt med säsongsprogrammet på vårkanten, men drog mig istället sakta, fegt och tyst ur. Jag började hoppa över tävlingar i sista sekunden, eller var ruggigt urvakad efter sena fredagar. Jag tränade mer och mer med Ola och mindre och mindre med klubben. Det var inget kul längre. Och ändå sa jag, rädd att göra pappa gruvligt besviken, aldrig det rent ut.


Sen kom TWAR och dödade halva Sverige-eliten. Alla som hade elitrankning fick träningsförbud en vår, och det hade jag - med nöd och näppe. Det löste knuten. Jag började med tobak istället, jag fick min första flickvän, jag pluggade och spelade punk och drog omkring. Jag ryckte in när klubben var folk kort på nån budkavle nån gång, men i allt väsentligt hade jag slutat.


 Pappa fortsatte tappert att betala medlemsavgift i orienteringsklubben tills jag var säkert tjugofem. Men jag har inte orienterat sen dess. Kvar finns bara mina knotiga knän.

ANNONS
Av Anders - 15 maj 2009 22:22

Jag hade minsann en söt liten pluttnäsa en gång i tiden, precis som Trollet. Föga anade min omgivning vad som genetiskt lurade därinne. Nu kan jag titta på min son och starkt misstänka att jodå, där finns en Hyckertsk kran i vardande. Det är med blandade känslor jag konstaterar det.


Jag är rätt säker på att om man vill beskriva hur jag ser ut för nån som inte kan placera mig, så kommer stor näsa högst upp på listan. Det enda som möjligen historiskt kunnat konkurrera är mitt stora krulliga hår, men det hålls ju åtminstone hyggligt kort numera. Min näsa är mitt signum, det är bara att konstatera.


Jag tror alla, mer eller mindre, har nån sån där kroppsdel som dom har brottats med. Det där fula. Skamfläcken. Om bara inte min X såg så jävlig ut så kanske... Jag vill nog bestämt hävda att min kroppsdel X är mer iögonenfallande än dom flestas. En stor, köttig, välvd båtköl mitt i ansiktet.

Jag har den efter min lappländska farmor. Den sitter i lite olika varianter också på min far, mina fastrar, min bror och åtminstone en av mina kusiner. Vi snackar genetisk dominans med en kniv.


Det var typiskt nog precis i början på puberteten kranen drog iväg. Jag hade flyttat från Hammarö till Åmål och därmed gjort en resa i den sociala hierarkin - nedåt. Från att i fyran ha varit en ledartyp som självklart frågade chans på tjejer och fick ja hamnade jag i femman i nya skolan strax under mitten. Inte utsatt. Inte ensam. Men fan inte boy friend material heller, direkt. När snoken började dra iväg var det nog det sista jag behövde.


Min skolbild i sjuan visar en yngling i collagetröja från typ Ellos, en töntig pikékrage som sticker upp, en fluffig frisyr...och en redan rejält rejäl näsa. Det står liksom får inte dansa så många tryckare, nä stämplat i pannan på den killen. Mitt amorösa självförtroende var nära noll (fast jag hade massor med tjejkompisar). Jag var missnöjd med massor av saker, men näsjäveln var top of the list.


Och det var inte som att jag inbillade mig att den drog blickarna till sig på fel sätt. Nädå. Den kommenterades. (Den kommenteras för övrigt fortfarande ibland.) Förslagsvis genom konstateranden av typen Fy fan vilken stor jävla näsa du har. Som om det vore nån slags nyhet för mig, kanske: Nämen vafan säger du!? Eller som om jag borde be om ursäkt: Förlåt, råkade jag slå till dig med den? Mamma försökte tappert kalla den för en snygg, rak, romersk näsa, men det var ju bullshit. Det är en klassisk kroknäsa jag har. Och den bara växte och växte och växte.



Jag la mig till med ovanan att hålla för den på olika sätt, något Loppan fortfarande kan komma på mig med att göra i sammanhang där jag känner mig obekväm. Jag ägnade mig frenetiskt åt att hålla den ren. Den var ju äcklig nog utan att den dessutom skulle vara pormaskig och finnig och fet.


Jag gick dessutom hårt in för devisen anfall är bästa försvar. Jag skojade vildsint om min fula jävla näsa. när vi skulle måla självporträtt på bilden hade mitt en näsa som täckte halva pappret. Jag pratade om att fylla den med blyhagel och slåss med den. Jag undertecknade med Duus med Näsan.


Jag vet inte riktigt när jag började känna mig okej med kranen. Det var rätt sent. Jag har fortfarande svårt att tro på folk som säger att dom gillar den. Jag tänker att det väl är nåt som bara säger, till och med Loppan.


Samtidigt känner jag starkt att den är en viktig del av mig och mitt utseende. Idag skulle jag inte vilja vara utan den. Den är kanske inte snygg men den är intressant. Stilren. Jag gillar också att den är hård. Näsbenet går ända ut. Det finns inget sladdrigt över den. Den går inte att trycka ihop. Den sticker ut som fan och skiter i vilket.


Fortfarande stöter jag på en och annan som känner nåt slags underligt behov att berätta för mig att den är jättestor (som om det vore något jag var ovetande om vid 34 års ålder). Jag får tämligen ofta frågan om jag är judisk (dagsens sanning). Jag har blivit kallad typisk kommunistjude av nynassar på en spårvagn i Göteborg. Och herregud, bara det är ju ett skäl att vara stolt över den.

Av Anders - 15 maj 2009 22:15

Eller motsvarande idag vete fan vad vi ska hitta på-kvällstidningsrubrik. Här är idén. Och här är den slutliga, av läsarna fastställda listan, i kronologisk ordning:


1. Näsa

2. Knäskålar

3. Polisonger

4. Hjärta

5. Navel

6. Tunga

7. Kuk

8. Rygg

9. Häck

10. Ankelknöl


En del av dom här kommer väl att bli aningens mera lättbloggade än andra, om man säger...

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4 5 6
7
8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20
21
22
23 24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2009
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Med en kniv! med Blogkeen
Följ Med en kniv! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se