Senaste inläggen

Av Anders - 30 mars 2009 22:38

På den lista jag i besk självinsikt kallar Mina goda föresatsers kyrkogård finns hela uppsjöar med tråkiga saker som jag i svaga ögonblick lovar mig själv och Loppan att ta tag i till helgen. Den är i stort sett oförändrad sedan jag sist skrev om den, i december. Men igår dunkade jag in stora skafferistädningen, komplett med genomgång av datummärkningar, urtrorkning och minutiös sortering. Nu är skafferiet, för att använda Olas uttryck, tammefan preussiskt ordnat. Och då får ni ändå tänka er en preussare med en kniv! (Är det nån som känner att dom behöver pärlsocker får ni för övrigt höra av er. Vi har ungefär hundra öppnade paket) Som om detta inte vore nog sprang jag som en Ratatosk med skolios fram och tillbaks till återvinningscentralen med allt som samlats i kassar, på balkongen och under diskbänken. Vår pappersinsamling består numera av dagens tidning. Punkt. Och! Som basker på tanten släpade jag dessutom iväg all pant till konsum, inklusive tombacken som stått på balkongen sen julen. Nänänä, inte julen som just gick. Julen nollsju.


Dom har sopat trottoarena rena från grus i vår förort. Det är och förblir bästa vårtecknet, snödropparna får ursäkta. Så snabb man känner sig. Så lätta stegen blir!


Och medan Loppan var på sitt livs första föräldramöte på dagis hade Trollet och jag en av våra finaste kvällar på länge. Pannkaksmiddag, lite Fem myror på DVD, lite högläsning. Och framförallt en komplicerad och mycket fysisk lek på stora sängen som inbegrep kastade bollar, brottning, låtsat ointresse, kittling och hängande uppåner och som fick Trollet att skratta sig fördärvad i en timme. Han slocknade som ett ljus när jag stoppade honom i säng, trots sommartidsomställningen. Jag dricker mitt kaffe ur Världens bästa pappa-muggen ikväll.

ANNONS
Av Anders - 30 mars 2009 22:30

Ärligt talat. Rubriken på förra inlägget är tamefan det sorgligaste jag har sett. "Tre ögonblicksbilder från Historiska Muséet"!? Det låter ju förihelvete som eder bloggare är en socialt handikappad fyrtiofemåring som bor med sin bittra och dominanta mor i sitt barndomshem, där idolbilderna på Thor Heyerdal och airfixmodellerna i taket hänger kvar i pojkrummet. Det skulle förstås ha stått Sen jik vi på myseum. Eller möjligen Tre (såvitt jag kan bedöma) orelaterade händelser. Men fan inte ögonblicksbilder och Historiska muséet i samma mening. Det knastrar mellan tänderna. Jag ber så mycket om ursäkt.



ANNONS
Av Anders - 30 mars 2009 00:10

Vi åkte till Naturhistoriska Muséet i lördags. Trollet skulle få titta på uppstoppade djur och dinosaurieben, och vi skulle vandra längs memory lane. Jag var där mycket när jag var liten, och minns oändliga salar med uppstoppade insekter i montrar. (Det har hänt en del med musée-pedagogiken sen dess, kan jag meddela) Loppan har varit där ett par tre gånger och har starka minnen.


Nu var vi inte ensamma om den här idén. Halva Ståkkålms småbarnsmaffia tyckte också att uppstoppade djur en regning lördag i mars var precis vad doktorn ordinerade. Liksom samtliga gruppboenden, och vad det verkade, ett par fritänkande socionomer inom missbruksenheten. Väntetiden till att komma fram till biljettkassan var över timmen.Tack och hej sa vi.


Och omlokaliserade till Historiska muséet istället, två tunnelbanestopp tillbaka in mot stan. Inte riktigt lika barnvänligt, men den där tunga ekkänslan jag minns från min barndoms besök var ändå betydligt uppluckrad. Vi hade en skitfin dag. (Trollets favorit var att springa upp och ner i en handikappramp, för övrigt. Det kunde han ha hållit på med ännu) Här är några fragment:


1) Caféet är knappt halvfullt, men dom tre jätteunga tjejerna som jobbar lyckas ändå vara sjukt stressade. Deras små handtextade skyltar framför bakverk och mackor står helt åt helvete och pekar åt alla möjliga håll. Dom glömmer beställningarna i samma ögonblick som dom tar emot dom. Dom säger saker som Din macka kommer alldeles strax, du kan gå nu utan att mena nåt illa. Kön är dubbelt så lång som antalet gäster i lokalen. Trion flaxar runt som yra höns bakom disken och krockar med varann.


2) I det gyllene overkill som är guldrummet (monter efter monter med glänsande skatter dom hittat i företrädesvis gotländska åkrar) möter jag en liten kille som går motsatt varv. Han tittar pliktskyldigt en millisekund i varje monter och muttrar entonigt guld guld guld guld. Jag förstår honom.


3) I foajéns lilla pysselhörna (Rita en viking!), precis innan kassan har en farsa i dyr rock parkerat sin son och hans kompis. Själv har han satt sig på hövdingatronen och tvärsomnat. Kanske är han sjukt bakfull. Kanske är han full. Kanske är han bara väldigt trött. I vilket fall som helst är han inte närvarande. Sonen försöker desperat hålla honom vaken med ideliga frågor, med nåt lätt gråtfärdigt i rösten. Pappan svarar först enstavigt, sen inte alls. Till slut ger pojken upp, ritar med sin kompis, kastar bara korta blickar åt sin sovande pappa emellanåt. Han rör sig inte. Det är rätt hjärtskärnade att se. Jag har ingen aning om dom ens har varit inne på muséet.

Av Anders - 29 mars 2009 23:45

Darkmans av Nicola Barker.


Jaha, och hur var det där då?

 Jag vet inte hur det är med er, men för mig hör det inte till vanligheterna att jag ger mig på romaner på över åttahundra sidor. Senast det hände var det strålande Blonde av Joyce Carol Oates, för drygt två år sen. Och innan dess den svullnaste och sämsta av Harry Potter-böckerna (den där som slutar med hundrafemtio sidor pang-pang med trollstavar i Gringotts källare).

 

Darkmans klockar in på 838. Och jag spenderade, som jag tidigare varit inne på, ungefär lika mycket tid på dom första trettio som dom resterande 808. Det har med den här bloggrackarn som äter av mina kvällar att göra, och mina tappra försök att komma till rätta med okristligt tidiga morgnar. Men också faktiskt en del med hur boken är skriven. För Nicola Barker har skrivit sin roman på ett sånt sätt att man som läsare får information när man behöver den och inte en jävla sekund tidigare.Vi snackar litteratur på lika strikt need to know-basis som det allra träskkrypigaste elitjägarförband. Glöm svepande introduktioner och korta exposéer över livssituationer.  Här kan det gå femhundra sidor innan du får veta vad en av huvudpersonerna jobbar med – fast han gått till jobbet åtskilliga gånger under tiden. Eller halva boken kan förflyta mellan Kanes besök hos förfalskarinnan Peta (som för övrigt låser fast honom i en medeltida skamstock på skoj) och en (möjlig) förklaring till vad han gjorde där. Väldigt mycket sägs inte alls, utan antyds vid ett par tre tillfällen jämnt utspritt över dom dryga åttahundra sidorna. Barker sätter en närmast enorm tilltro till läsarens förmåga att lägga ihop två och två och att hålla en uppsjö trådar i huvudet.

 

Det här gör att Darkmans är en bok som tar en bra stund att komma underfund med. Det gör också att det emellanåt är en bok som får en att känna sig ruskigt smart. Och emellanåt en bok som får en att känna sig jävligt korkad.

 

Till saken hör också att Darkmans väldigt länge lyckas dölja vad den är för sorts bok. För i sina enskildheter är den inte alls svår eller krånglig. Här vimlar av roliga och spännande episoder: en av dom bästa skildringarna av en sån där social katastrof till middagsbjudning där allt bara är pinsamt och tråkigt och fel som jag har läst. En kurdisk lättviktsmästare i boxning med svår fobi för sallad som försöker navigera i sitt lokala snabbköp. En ärkekorrupt byggherre som försöker engagera en kund i det orättvisa i att hans byggfirma AAA Constructions ligger efter huvudkonkurrenten A priori Constructions i telefonkatalogen bara för att den jävlen har namn på latin. Och så den spökhistoria som går som en röd tråd genom hela berättelsen, med den ondskefulla medeltida narren John Scogin som besätter stackars tyske säkerhetsvakten Isidore och använder honom som ett redskap för att...tja. Fan vet varför, faktiskt. 

 

Och gudarna ska veta att jag läst min beskärda del av surrealistiska och skruvade böcker. Men Darkmans får mig –lite för länge- att tro att den faktiskt är en slags förhöjt realistisk historia, en berättelse med en början en mitt och slut. En sån där saker och ting faller på plats (om ”saker och ting” än innebär en ond narr som saboterar motorvägsbyggen, en åttaårig pojke som bygger en detaljerad modell av en medeltida sydfransk stad där han aldrig varit i tändstickor eller husdjur som mystiskt dyker upp och försvinner i olika hem, gärna med en bjällra runt halsen) och får en förklaring som kanske inte är logisk, men tillfredsställande i sin kontext. Det är först när det bara är runt trettio sidor kvar som jag inser att Barker inte tänker göra ens minsta lilla jävla ansats att samla ihop trådarna. För Darkmans luras som sagt. Den mörkar vad den är är – en trasig och splittrad och rätt paranoid historia, en samling anekdotiska berättelser, ett utsnitt av tid ur en handfull märkliga liv – genom att se ut som en i nån mening klassisk, god brittisk litteratur med klarhet i språk och situation.

 

Jag känner mig lite lurad, således. Men inte besviken. För det finns tillräckligt med enskilda episoder som jag kommer att bära med mig länge, tillräckligt med kusliga stämningar och oroväckande situationer, tillräckligt med skratt. Och mer än tillräckligt med frågetecken att gå runt och vända och vrida på. Är du en sån som är okej med att en bok lämnar oceaner av ovisshet efter sig, så kan jag absolut rekommendera Darkmans. Behöver du få veta vem mördaren är i sista kapitlet, då ska du läsa nåt helt annat.


Av Anders - 28 mars 2009 21:56

Vi hann precis få Trollet i säng innan vi släckte allting. Var rätt skönt att slippa göra sista blöjbytet och tandborstningen i stearinljussken. (Trollets lilla nattlampa fick förresten vara tänd, så det inte skulle vara kolsvart i hans rum.)

Som vanligt när det gäller såna här manifestationer är det lite för många som ger fan i hela grejen för att det ska kännas sådär supermäktigt att titta ut. Att Stockholms Stad bestämt sig för att inte släcka alls spelade också roll. Åt andra hållet syntes det således ingen skillnad alls över huvud taget med lampraden över gångbron och ljuset över motorvägen.

Och sen blev det, föga överraskande för dom som känner oss, te och bokläsning. Skönt, tyst och svårt mysigt. Hade det inte varit match ikväll så hade vi nog låtit lampor, TV och dator fortsatt vara släckta. Nu besegrade dock fotbollsvurmen läs - och myslusten. Loppan sitter i soffan och ger ifrån sig sammanbitna "oofff!" as we speak. Låter som portugiserna trycker på. Således: hej så länge.







Av Anders - 26 mars 2009 22:28

Har åkt fram och tillbaks till Göteborg för en föreställningsanalys idag. Det är vår därborta på framsidan, kan jag meddela my fellow östkustråttor. Men nu var det inte det jag skulle prata om. Utan:


Strax före nio imorse glömde jag mina vantar och mössa på en bänk i stora hallen på Stockholms central. Jag upptäckte det först på tåget, och då var det ju så dags. Mössan är min tredje för i år, men vantarna var fina - ordentliga, stickade, fodrade tumvarianter som jag faktiskt lyckats behålla i flera år.


Tolv timmar senare återvände jag till Stockholms central, och tog mest för formens skull omvägen om stora hallen. Mössan var borta. Vantarna låg kvar! Tittade fram under rumpan på en turist med fint leende. Jag undrar hur många tusen människor som idag har suttit på eller passerat den där bänken.


Det här bevisar en av två saker. Antingen är Stockholm en redigt rejäl stad full av hederliga människor. Eller så är mina vantar betydligt ruttnare än jag vill inbilla mig.


Jag väljer å det bestämdaste att gå på den första linjen. Men så har jag ju sett krokus idag också. Sånt skänker som bekant hopp om livet i allmänhet.

Av Anders - 25 mars 2009 22:59

Hade idag för första gången sen jag kom tillbaks efter pappaledigheten en dag delad mellan Brukets två kontor. På morgonen en idépresentation inne på Södra teatern, på eftermiddagen en reading med efterföljande konstnärlig och rafflande nog etisk diskussion ute i Hallundahuset. (Det slår mig plötsligt som underligt att vi inte har nåt vedertaget namn för såna här dagar på Bruket, för dom är inte helt ovanliga. Rikshoppning? Pingisdag? Internpendling?)


Vad det här innebär rent praktiskt är att jag får en drygt fyrtio minuter lång tunnelbaneresa från Slussen till Hallunda mitt i min arbetsdag. Som förstås ska användas. Se här lite tricks of the trade:


-Du hinner med att läsa en kortare pjäs under resans gång. Undvik tvåaktare - läsrytmen kommer att brytas, du är troligen en bit in på andra akten när du kommer fram och får således bryta mitt i ett skeende. Tänk på att det kan dröja flera dagar innan du hittar tiden att plocka upp tråden igen.

-Har du flera pjäser att välja på med ungefär samma grad av brådska, välj alltid den med stadigast bindning. Det suger att jaga papper på blöta tunnelbanegolv.

-Har du inte hittat nåt du går igång på i pjäsen i höjd med Mälarhöjden är det en tydlig varningsklocka.

-Har du fortfarande inte gått igång på en enda cylinder vid Skärholmen kan du sluta läsa om det inte finns särskilda skäl däremot. Gör dock inte misstaget att istället ringa jobbsamtal, om dom inte är så korta att du hinner avsluta dem innan Vårby Gård. Täckningen suger i tunnlarna mellan Masmo och Alby.

-Missar du att titta upp och ta in Albysjön i alla sin glans för att du är så inne i pjäsen så är det ett mycket gott tecken.

-Formulera stolpar till ett konstruktivt omdöme under promenaden från tunnelbanan till teatern.



Av Anders - 24 mars 2009 23:55

Soundtrack of our lives på

Leno. En hårboll i kaftan: så kan

nationalistisk stolthet också se ut!

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4 5 6
7
8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20
21
22
23 24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2009
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Med en kniv! med Blogkeen
Följ Med en kniv! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se