Senaste inläggen

Av Anders - 8 mars 2009 13:38

Jag valde bort bloggen högst medvetet i fredags, för att istället ligga med huvudet på Loppans höft och kolla på film. Som alla småbarnsföräldrar vet är det ett smärre helvete att jonglera jag-tid och vi-tid när battingen väl somnat. Alltför mycket ska hinnas med på några få korta timmar. Och i aggressiv och lätt läppdarrande självbevarelsedrift är det lätt att alltid prioritera jag. Skönt därför att se varandra i ögonen och säga Hej. Ikväll vill jag vara VI med dig. Aktivt, tydligt, nära. Ända fram till läggdags and beyond. Bra grejer, let me tell you.


Igår däremot hade jag inlägg att haspla ur mig i såväl parti som minut. Men något alldeles oväntat, närmast osannolikt inträffade istället. Vi satt vid frukost och pratade om Fan vad länge sen det var vi såg Linda och Henrik och lilla Siri nu och längtade lite efter att göra just det. Och slängde iväg ett sms med en middagsinbjudan till samma kväll. Va? Nej nej NEJ inte på fullt allvar naturligtvis, herregud, för sånt förekommer ju inte i Ståkkålm. Men som ett sätt att säga Hej vi tänker på er. En aldrig så liten möjlighet att få napp fanns ju naturligtvis, men den var närmast teoretisk.


Sen fick vi ett sms som sa Fan vad kul. Hur dags?


Jag vet inte hur det är i era liv, men här styrs inte upp några spontana middagar på sju timmars varsel. Det förekommer helt enkelt inte. Middagsplaner är nåt som smids för nästnästa helg. Eller nästnästnästa. Eller midsommar eller så. Så det här var närmast chockartat. Och underbart. Som nåt från en helt annan tid.


Vi svängde ihop laxknyten med parmesangratinerade svartrötter. Fort och enkelt (och det säger jag inte för att kokettera. Går att preppa och är färdiglagat på tjugofem) och vi hann till och med baka en kaka och göra en gungutflykt till parkleken innan gästerna kom. Siri hade blivit jättestor sen vi såg henne sist, pigg och vaken och klok. Trollet körde blygrejset första tio, men räknade sen glatt in alla i hemmalaget, sprang omkring med bollar och bilderböcker och hade det underbart. Och vi åt och drack och barnen somnade och vi pratade och drack lite till. Jäveltrevligt med en kniv. Precis lika trevligt som om det hade varit en middag som bokats för en månad sen.


Om jag finge önska en sak i mitt liv så är det lite mera sånt här. Goda vänner med snabba puckar ibland. Noll-varsel. Vi tänkte göra lite pasta bara, har ni lust att komma över? För nu hade Linda och Henrik egentligen andra planer igår, som hade fallit igenom. Det var ett fall av sällsynt god tajming som gjorde att detta märkvärdiga faktiskt blev av. Men det visar också att det är möjligt. Och rätta mig om jag har fel, men visst är det väl så att vi allihopa oftast sitter och hänger framför TV:n på helgkvällarna?


Det var så snabbt och spontant igår att ingen ens kom på att plocka fram nån kamera. Istället bjussar vi idag på en göölig bild av Trollet i pappas brillor.



Av Anders - 8 mars 2009 13:10

Jag såg det inte själv, men hos Skavlan senast satt visst den amerikanske psykoterapeuten Brad Blanton och pratade om sin Radical Honesty Theory. Den går i korthet ut på att total ärlighet är medicinen för att skapa fungerande relationer. Och då räcker det inte att svara ärligt på frågor ens partner kan tänkas vilja ställa. Nä, för Tystnaden är den värsta sortens lögn enligt Blanton. Man ska således volontera svaren själv. Allt ska upp på bordet. Öhm, älskling, det är en grej, jag har gått och tittat på en tjej på jobbet som jag verkligen är jättetänd på, till exempel.


Elin, med bloggen Saker under huden, (som jag hämtat ovanstående sammanfattning hos, i det här inlägget. Felaktigheter och missuppfattningar får stå för mig) applåderar. "Jag har börjat praktisera ärlighet och rakhet istället för att ligga vaken på nätterna och grubbla över mina relationer. Det har lett till en jävla massa jobbigheter och krashade kärleksrelationer. Men fan vad jag i alla fall har sovit gott." skriver hon.


Jag tycker att hon och Blanton är ute och cyklar, och skrev en lång kommentar på inlägget jag länkar till ovan. Och precis som Huskorset fick jag sen känslan att kommentaren faktiskt var ett inlägg i sig. Så efter denna jävlellånga ingress:


Jag tycker i stort sett precis tvärtom. Jag skulle vilja hävda att ärlighet är världens absolut mest överskattade egenskap, ett ihjälkramat begrepp som helt saknar värde i sig. För mig ligger ärligheten väldigt ofta snubblande nära egoismen och hänsynslösheten. Jag tycker till att börja med att det finns en social relevans i att ljuga i många vardagssituationer. Personen som frågar vad jag tycker om hans tröja kan vilja ha ett ärligt svar av mig, men kan precis lika gärna vara i behov av en enkel bekräftelse. Som vän är det, som jag ser det, min uppgift att förstå den skillnaden. Men vad Elin och Blanton verkar hävda är emellertid inte bara att jag ska tala om för min vän att hans tröja är ful som svar på en fråga – jag ska dessutom kasta fram den åsikten så fort jag ser honom, vare sig han vill eller ej. Och den typen av egoism upphöjd till moral gör mig uppriktigt sagt vansinnig.

 

För det är en egoism det handlar om. Det handlar om min bild av mig själv och vem jag är. I fallet där jag talar om för min vän att hans tröja är ful utan att han bett mig om det så har jag helt enkelt beslutat att min bild av mig själv som en ärlig person är viktigare än vår relation. Jag tycker det är värt att min vän känner sig sårad och ful för att kunna se mig själv i spegeln och vara nöjd med min högstående moral. Jag har bestämt mig för att mitt sätt att se på saken är det allenarådande, utan att upprätta ett socialt kontrakt rörande det med min vän. Eftersom ärlighet ju är något så förbannat vackert.

 

Tröjexemplet är givetvis väldigt oskyldigt, men detsamma gäller vid till exempel otroheten som Elin tar upp. Ponera att jag hoppar över skaklarna i min relation och hamnar i säng med någon. Ponera vidare att det är en engångshändelse som inte har någon betydelse bortom sig själv. (Till skillnad från Huskorset, med vilken jag är överens i stort sett allting annat, tror jag inte att det i sig behöver tyda på att nåt är dåligt i min relation. Om jag däremot upprepade gånger prasslar med personen och otroheten börjar få en betydelse som förhållande för mig, så är det förstås en helt annan sak) Och ponera att jag mår dåligt över det. Om jag då frivilligt och oombett berättar det här för min partner så hamnar hon i ett läge där hon plötsligt mår dåligt över nånting som egentligen inte hade förändrat hennes situation om det hade förblivit en hemlighet. Medan jag självgott kan gömma mig bakom att jag i alla fall har tagit ansvar för det jag har gjort. Let the healing begin – för mig vill säga. För min partner börjar istället ett fullständigt onödigt ältande och en massa onödig smärta, eftersom hon hamnat i en position väldigt mycket deppigare än där hon befann sig från början. För att jag har bedömt att det var viktigt och för att jag mår bättre av det.

 

Jag säger inte att total ärlighet är en oframkomlig väg att gå. Men det är bara ett av alla tänkbara sociala kontrakt som kan upprättas i relationer. Kom för fan inte och hävda att det skulle vara extra bra bara för att det är ärligt. Och kom framför allt inte och påstå att ärlighet är så tjusigt att det automatiskt annullerar alla andra typer av överenskommelser bara därför. Har du inte bett om min ärlighet har jag ingen som helst rätt att hänsynslöst förutsätta att den är efterfrågad. Oavsett hur gott jag sover på nätterna.

 

”Dom vi älskar förtjänar våra vackraste lögner” skrev Djuna Barnes. Jag tror att hon har rätt.


Av Anders - 5 mars 2009 22:40

Studiesociala kommittén slår glatt spikar

i kistan för både tvärvetenskap och riktningsbyten.

Inte en endaste kravall härutanför.

Av Anders - 5 mars 2009 21:54

OJ, vad Trollet tycker han är frän när han dricker ur sin mugg utan att spilla en droppe! Vi snackar belåtet leende med en inte så liten dos av självgodhet. Mallig med en kniv, knatten.


Ikväll fick vi dock anledning att rannsaka oss lite kring hur vi berömmer honom. Både Loppan och jag har länge utan att närmare tänka på det använt utropet Vilken kille! när han gjort nåt bra. Kille har då förstås utgjort en neutral del av utsagan, på samma sätt som unge i Vilken unge! eller en i Vilken en! Det är ju snarare vilken som är det positivt laddade ordet här, det som signalerar att här pratar vi om nån som är speciell inom sin kategori!


Fast när Trollet ikväll plötsligt själv tar sig an uttrycket, sätter ner muggen med ett flin och belåtet suckar Kille! så uppstår en betydelseförskjutning. Eller, inte än så länge. Än så länge är det ju mest sjukt gulligt, för i hans värld betecknar kille förmodligen någon som är en jävel på att dricka ur muggar. Men när kille i en framtid får nån betydelse ur en ren könsaspekt för knodden, så kan det förstås inte användas i ett uttryck där det kan uppfattas som ett entydigt positivt berömord i sig självt. Det vore en rätt dålig start. Vi biter oss således lite i tungan.


Detta med uppfostran och värdegrund - det är en del att tänka på, folkens.

Av Anders - 4 mars 2009 23:04

Det blir inte bloggat nåt större ikväll. Kommentarer på kommentarer får också vänta tills imorgon. Snälla, gråt inte. Ni visste att det skulle komma sådana här dagar också.


Ni förstår, jag läser (i ordets absolut mest generösa betydelse) en 838 sidor tjock roman. Och senbloggare som jag är, blir jag i allmänhet helt hjälplös när jag väl kommer i säng. Jag slocknar. Kronblom och Gregor Samsa, Aesops hare och jag, ni minns. Således har jag efter en knapp månad kommit 32 sidor. Trea tvåa.


Det är lite bära eller brista-läge nu. Och jag har en känsla av att boken är bra och vill inte ge upp. Jag tänker göra ett försök att komma åtminstone tio sidor till ikväll, få nåt jävla hum om vad det handlar om och hur det är skrivet. Önska mig lycka till.


(Den överspände bokslyngeln i mig känner sig nödgad att göra tillägget att jag faktiskt också läst en annan bok parallellt. En lite mindre klossig, som varit lite lättare att läsa på tunnelbanan till och från jobbet. Och den har jag faktiskt läst ut under tiden, bara så ni vet piper han. Han är lite patetisk på det viset.)

Av Anders - 3 mars 2009 21:36

Trollet fortsätter att äta bra. Positionerna är framflyttade. Ganska hyfsat betyder nåt annat än för ett par veckor sen. Och med smörklick i vällingen och en kaka i farten då och då ovanpå det vore det väl fan om han inte ska ha lagt på sig lite tills den där artonmånaderskontrollen nästnästa vecka.


På vardagspremiärsidan haglar det av nya ord (bara språkcentrum måste bränna en tredjedel av vad kantten får i sig, för helvete vad det går undan. Fortfarande!). Nytillskott dom sista dagarna är bland annat tjock, smal, ensam, spola (om toaletten, nytt favortipyssel), svart, randig och mycket. Men sånt där är vi så blasé med nu, så det blir inga inlägg i sig inte. Idag knäckte han däremot hur han skulle dricka ur en mugg (alltså en med dubbla öron, men utan pip) utan att spilla. Och det var inget snack om att det var en milstolpe i hans värld (våra förtjusta hejarop hjälpte säkert till en del också). Mejja, mejja och dricka upp under stor koncentration och sen mejja igen. Hävdar jag att han balade i sig en liter till middagen så överdriver jag, men beydligt mindre än man kan tro...


Jag har spenderat dagen sittande på kuddar på golvet i en lokal kallad Infernot och diskuterat hur projekt- och effektmålen i en förstudie av ett projekt syftande till att på lång sikt underlätta för volontärarbete inom vår teater kan presenteras i form av ett visusaliserat arbetsstrukturschema. Jorå, jag går mitt livs första projektutbildning. Och det är faktiskt helt okej, inte minst när jag inser att jag faktiskt sitter på överraskande bra kunskaper och överblick om hur den här stora kolossen till teater faktiskt fungerar och vart den är på väg. Jag är nog rentav Nån Man Kan Vända Sig Till, fan. Vem hade trott det?

Av Anders - 2 mars 2009 23:27

Igår formulerade jag för mig själv nåt som jag faktiskt tror är ett genuint attitydproblem, eller nån slags störning: Jag tycker sömn är slöseri med tid. Alltså inte som en pose, nämen jag behöver nästan ingen sömn faktiskt, par timmar och en kopp kaffe och jag är good to go bah, utan på ett mycket djupare plan. Innerst inne ser jag sömn bara som ett nödvändigt ont.


Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att få lätt ångest av att sova för länge på morgonen. Även under mina allra partajigaste tidiga tjugoår gick en gräns vid tolv. Vaknade jag senare än så kändes det som att dagen hade glidit mig ur händerna, omöjlig att komma ikapp, vilket gjorde mig sjukt stressad. Enda undantaget var om jag verkligen, uttalat hade gett mig själv tillåtelse att sova längre än till tolv. Och då menar jag verkligen ha stirrat mig själv i batikögonen i badrumsspegeln vid halv sju på morgonen och högt sagt: Imorgon, eller ja, idag om man ska vara ärlig, då är det okej om du sover lite längre än till tolv, grabben. Då blev det uthärdligt, även om det inte kändes helt bra. (Numera är sovmorgnar på det sättet nånting helt teoretiskt, naturligtvis.)


Skräcken för den bortsovna morgonen har förstås också en hel del med Luthersk arbetsmoral och Bondesverige och grejer att göra. Men min sömnaversion gäller i precis lika hög grad i andra änden. Jag får nämligen också dåligt samvete om jag går och lägger mig tidigt. Alltid, men särskilt om Loppan sitter uppe. Förlåt älskling, men jag tror jag måste gå och lägga mig. Som om jag sviker både henne och mig själv genom att inte vara vaken lika länge som hon. Som om jag inte tar tillvara på dom rika möjligheter småtimmarna innebär. Så jag sitter nästan alltid uppe längre än jag egentligen orkar istället, bloggar eller läser eller mailar eller ser på TV, väl medveten om att jag kommer att vara så sjukt jävla trött imorgon.


 

Trött? Jag!? AB-SO-LUT inte! Pigg piggelin pigg pigg! Festen är inte över!



När jag nån gång ändå pratar om att krypa till kojs tidigt, så är det aldrig sömnen jag menar. Jag ser istället framför mig hur jag ska ligga och läsa i flera timmar. Och jag blir sjukt besviken och arg på mig själv när jag somnat från boken när jag nu hade tid att läsa för en gångs skull. Detsamma gäller också till exempel tupplurar på tåg (när det är så mysigt att läsa eller lösa ett korsord!) eller eftermiddagslurar i soffan (det blir man bara tröttare av ändå).


När jag tänker närmare på saken så är nog ett av huvudskälen till att jag förde noggrann drömbok under många år just att kunna känna att den där tiden då jag måste sova ändå togs tillvara på nåt sätt. Att det fanns nåt kvar, att den inte bara var förslösad.


Jag har inget emot sömnen som sådan. Jag sover oftast gott, har lätt att både somna och somna om. Det är skönt att vara utsövd. Jag önskar bara att det var nåt jag kunde njuta av utan dåligt samvete och som jag kunde unna mig i den utsträckning jag faktiskt behöver det. För nu är det som att jag har bestämt att det där, det är inte så jävla noga, det tar vi i sista hand. Och ärligt talat, det kan väl inte vara riktigt normalt eller? Finns det nåt namn för sånt här? Är jag narkorektiker?

Av Anders - 2 mars 2009 21:40

Loppan: Trollet, vad är det du tuggar på nu?

Trollet (lyckligt): Skräp!

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4 5 6
7
8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20
21
22
23 24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2009
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards