När jag var liten gick min familj i kyrkan en gång om året. Det rörde sig, inte oväntat, om familjegudstjänsten på julafton. Mycket musik, krubbkonstruktion för dom små, och (det egentliga skälet) ihjälslåendet av ytterligare nån timme av årets längsta dag för två klapptarva ungar. Senare kom glappet mellan oss och den egentliga målgruppen (dom snoriga kaostrollen som vrålande jagade varann runt altarringen) att bli alltför stort för att bortse ifrån. Och när den bastanta sopran som av bror och mig kallades kalkontanten för sitt myckna halsfläsk slutade komma och sjunga Adams julsång samma år som en falsksjungande barnkör annekterade alla julsångerna (Kören sjunger verserna ett, två, tre, fem och sex. Församlingen får vara med på vers fyra och lite tyst på refrängen) avvecklades projektet. Familjen står än idag utan religiöst alibi. Men på den tiden vi faktiskt gick kunde jag på årlig basis bevittna hur prästen Rune faderligt kallade fram dom små för att bygga krubban. Det lästes ur evangeliet, och vid lämpliga tillfällen fick dom battingar som höll sig framme chansen att placera ut en jungfrumoder, en herde eller en kamel.

Saken var dock den att Rune hade en mycket klar uppfattning om vart saker och ting skulle stå, och varje försök till kreativ placering hejdades prompt. Här fanns ingen plats för änglar på stallets tak eller vise män hukande mystiskt under ett kaktusblad, inte. Vi ställer herdarna här borta, va? Och Josef ska stå till vänster om Maria. Värre ändå, även trägubbar placerade helt enligt konventionen fick alltid nån liten justering. Vinkeln var kanske fem grader fel eller så. Vi snackar skeninflytande med en kniv. I slutändan var det Runes krubba all the way.

Jag kommer att tänka på det när Trollet hjälper mig att tömma diskmaskinen. Koncentrerat pular han ner en av sina tallrikar bland visparna innan han klättrar upp i mitt knä för att nå att stoppa osthyvlarna och en stekspade i besticklådan. Och att jag kommer att tänka på Runes krubba gör att jag hejdar mig från att flytta sakerna dit dom hör hemma. För Trollet är så stolt över sig själv och sin alternativa ordning. Varför ska jag ta ifrån honom det?

Klart kung Melchior ska få ninjasmyga i skogen! Det ska fan bli min devis för barnuppfostran. Att jag sen kommer att hugga mig i fingret med en osthyvel när allt jag vill ha är en tesked är trots allt ett litet pris att betala för känslan av att hjälpa till och räknas.

Man vet säkert att man

sovit för lite när tandborsten inte hunnit

torka mellan kvälls- och morgonborstningen.

Det blev en fin helg i Göteborg på nästan alla sätt. Den slutade lite ledsamt, men det rådde ju ingen av våra underbara vänner för (och det är allt jag tänker blogga om det). Tack Doktor Uffejävel och (framförallt) Tessan för finfin fest på fredagskvällen. Tack Ola och Mia för värdskap, frullar, sällskap och skoj. Tack svärmor och svärfar för att ni satt barnvakt så Loppan och jag kunde gå på premiär bägge två. Tack Mixon och Anna för att ni dök upp och överraskade. Tack Lisa N för att du är så grym. Tack Linka för rödvin och eftersnack. Och tack Samboliten med familj för skönt barnkaosig lunch på söndag.

Jajaja, men hur var det då????

Jag, som aldrig bangat att klampa rakt i en kliché, brukar säga att en pjäs är som ens barn (det kändes lättare att säga det innan jag själv fick barn, inom parentes sagt). Man föder den, man pysslar om den, man lär den stå och gå och tala och dansa. Man bråkar med den när den är i trotsåldern och inte vil bli ett jävla skit. Och sen skickar man iväg den till skolan, kammad och fin, och hoppas att dom andra barnen ska vara snälla mot den.

Men i en sån analogi så skickas en pjäs som spelas för första gången till en skola med täta utvecklingssamtal, många föräldramöten och lärare som varit med sen dopet. En andrauppsättning däremot är mera som att skicka sitt barn till nån slags rävhård brittisk internatskola. En sån där där man lämnar honom med väska i hand framför elevhemmet och kör iväg, hejhej vi ses till jul, var duktig nu. Man utbyter möjligen kortare meddelanden med husfrun om att battingen reder sig väl och inte blivit alltför galgad under nollningsperioden. Och sen dyker man upp till julavslutningen och sätter sig med rynkad panna för att lyssna till latinska muntan. Och blir glad för att knodden, fast han ser annorlunda ut i håret och har lagt sig till med en del manér, tycks lycklig och oförvägen och populär bland sina kamrater.

Så kändes det på premiären i lördags. En väldigt annorlunda föreställning än Riksteaterns uruppsättning, men lika bra. Finfin ensemble med uppenbar värme för materialet, enkel och effektiv regi, ett plastigt rum som jag egentligen först i efterhand fattade hur bra det var. Och en pjäs som faktiskt hör till det mest spelbara jag har skrivit, tror jag.

(Sen är det dessutom en kioskvältare med hela spelperioden utsåld i förväg, OCH en fet kritikersuccé åtminstone såhär långt. Men det tänker jag inte hålla på och orda om. Skryt ligger inte för mig. Ni får väl googla.)

Finlirande, nyansrika, inget-jidder-Josefin Neldén som Dafne. (Bilden är en pressbild och tagen av Ulrich Hildebrand.)

Det slog mig imorse att

grå bildäckspressad snö är det fulaste jag

vet. Skönt att spika det.

Drar direkt från Bruket till tåget idag. (Nej ,det gör jag inte alls, för jag ska via dagis och hämts upp Trollet. Hade just sett snyggt ut att glömma det...) Vankas helg i Göteborg med Uffejävels disputationsfest ikväll, premiär på andrauppsättningen av min pjäs Apberget på Angeredsteatern imorgon, samt Hej och välkommen till världen-häng med Ruben på söndag.

Snorforsar, tungskalle och magknip får således fan ta och hålla sig på mattan. Jag har inte tid med sån skit!

Får se om det bloggas något litet Göteborgsstädes. Annars hörs vi på söndag. Ha fin helg!

Föga överraskande har dagisbacillerna krupit under skinnet även på mig, och lagom till att Trollet återvände till dagis idag, så började jag känna mig riktigt risig. Snorig, hängig, ont i huvet och dessutom med en begynnande magkatarr. Lägg till detta att jag fortfarande är långt ifrån okej med min nya kling-kling-klong-hör-klockans-sång-tillvaro där väckningen dånar igång vid kvart i sex, samt halvkris i en produktion som gjort att jag måste stuva om alla arbetsuppgifter på stört, så har ni utgångsläget klart för er.

Dagens clou i genren är emellertid utan konkurrens att jag, när jag skulle tassa upp med min VAB-rapport för attestering, lyckades snubbla i trappan och tappa min mobil över räcket. Den föll sex våningar. Det såg ut som en massaker i hårdplastlandet när jag väl kom ner till bottenplan. Batteriet var distinkt buckligt. Det var utan större entusiasm jag gjorde ett tappert försök att återmontera eländet medan det patetiska hoppets andar dansade mazurka omkring mig. Ehm nej, det funkade inte. Inte ens litegrann. Vi snackar teknikhaveri a la Frida.

Jobbmobilen får agera privatmobil, men alla nummer som inte satt i SIM-kortet utan i själva luren, dom är väck. Inte ens en haverikommission lär kunna gräva fram dom ur vraket.

Foppa, kan vi inte bara säga att du faktiskt lägger av den här gången? På riktigt? Jag tror jag talar för några av oss när jag säger att det var länge sen vi orkade uppbåda den där riktiga entusiasmen för dina comeback-er. Det finns en gräns för hur många gånger man kan gå sönder efter fjorton minuters spel och sen vara borta i nio månader och ändå kännas sådär superangelägen. Jag blir mest lite irriterad nu, och det känns tråkigt.

Henke, det gäller förresten dig också.

Med min febriga unge i

knäet gnager ett dåligt samvete i mig

för att jag inte jobbar.