EFIT betyder Ett Foto I Timmen. Det är fullt möjligt att jag är den sista människan i norra hemisfären som får upp ögonen för detta (Hallå allihop, har ni sett den här ballongdansen-grejen? Det är ju sketakul ju!), men jag tyckte det verkade skoj. Min ingång till EFIT kom från tuffa Igeln. Spänn fast er. Nu blir det raffel.

Klockan är strax efter 7. Min mobil har just ringt efter första snoozen. Det är väldigt väldigt tidigt, på ett hemskt orättvist sätt.

Klockan 8 är frukosten aväten. Och nu, när pappaledigheten är över, så fattar man vilket privilegium det är att få läsa en bilderbok med sitt Troll. Hade jag varit äcklig hade jag troligen kallat detta "kvalitetstid".

Strax efter 9. Trollet lämnat på dagis med den äran - igen. Glad att se sina fröknar, vinkade och log när vi sa hejdå. Idag är det Loppan som jobbar hemma (den där "om det skulle va nåt"-jouren, för att det är Trollets första vecka), men jag ska iväg och föreläsa i eftermiddag och tar inte omvägen om teatern innan. Till morgonkaffet slår jag i mig dagens två första manus. (För övrigt är byggnaden som skymtar bakom den raka delen av stjälken på blomman till vänster Trollets dagis. Längre bort ligger det inte.)

Klockan 10. Kulturutredningen presenteras. Kultursverige stannar upp en timme. Important shit, this.

Tio över 11. Väntar på bussen som ska ta mig till pendeln som ska ta mig till Tumba. Där ska jag hålla föreställningsanalys tillsammans med en grupp åttor idag. Just passerat Trollets dagis på vägen och blivit lite längtig, därav muntergök-minen. I lurarna spelas nån skweee malplacerat. Det må svänga - jag gör det inte.

I Tumba blir jag pekad åt fel håll, och inser såsmåningom att jag måste åka buss till stället där föreställningen jag ska analysera spelas. Bussarna går skitsällan och är maximalt dåligt tajmade. Följden blir att jag äter denna patetiska lunch på busshållplatsen. Strax efter 12.

12.30 -14.30 Evärdeliga mängder strul med  lokal, dubbelbokningar och skit gör att jag till slut försöker hålla i en expressanalys på tjugo minuter i ett överbelamrat rum. Det är inte min flowigaste stund precis, och reslutatet blir rätt snuttifierat och styrt. Fjortisarna fattar förmodligen knappt vad det är som händer. Föreställningen - "Förödelsedagsbarnet" av Rasmus Lindberg - är dock alldeles bedårande. I såna här lägen blir man lite mallig att man jobbar på Riksteatern. (Bilden är en pressbild och tagen av Ylva Sundgren)

Klockan 3. En gnutta Berlin-känsla på pendeln in mot stan. Jag hinner läsa ett manus till, fast arbetsdagen egentligen är slut.

Ska vi vara ärliga kan det här mycket väl vara huvudanledningen till att jag EFIT-ar just idag. Jag menar, vem bangar möjligheten att få se såhär jävla filantropiskt redig ut på bild? Hej till personalen på Södertappen som fotade och noggrannt tog adressen hit. Och ännu en gång: GE BLOD. Det tar tjugo minuter var tredje månad. Dom har bra fika och snygga T-shirts (och det ska visst kunna rädda liv också, hör och häpna).

Dagens Storstadspuls och Vibrerande Neondjungel; Götgatan vid 5-hugget.

Och sånt här är det minsann inte pjåkigt att få komma hem till! Trollet är som sagt inne på bokstäver. Och STORA saker. Stora bokstäver är således the shit. Klockan är sex.

I vår jevvla förort har Tipp-Topp konkat. Nu pågår en extremt utdragen upp till 90%-rea, likt en strandad vals flappande med fenorna. Det innebär att det bara är PrisExtra och "Den där som ligger mittemot Konsum" kvar. Fruängen var uppenbarligen inte stort nog för tre butiker som säljer tysk hundmat, turkisk tandkräm, tre behåar för 59 kronor, schampoo i storpack, bisarra badrumsmattor, servietter med snuskiga tryck, lampor i form av piratskepp i formgjuten plast och taskigt målade leksaker som heter sånt som Action night rats eller Knights fighting beasts of evil. Men två butiker med ambitionen av vara nåt slags krajig variant av Harrods tycks det finnas kundunderlag för då eller?

Trollet har börjat lukta dagis. När vi kom hem efter att jag hämtat honom idag luktade han som nån som var på besök. Alltså inte illa eller konstigt! Bara en annan lukt i hans kläder. Jag har en son som är ifrån mig länge nog för att jag ska kunna känna att han luktar annorlunda. Så kan början på en frigörelseprocess också beskrivas.

Och så har centralfläkten, placerad på vinden rakt ovanför vår lägenhet börjat gnälla igen. Det bör vara nån slags rem som är lös eller av. Än så länge är det bara ett litet konstant wiwiwiwiwiwiwiwiwi som hörs tydligast på toaletten. Men vi är vid det här laget luttrade efter att ha att igenom det här minst två gånger förut. Nästa fas är ett flappande floflofloflofloflo innan det regelrätta dunkandet tar vid badump badump badump om nån vecka eller så. Vid det laget hörs det i hela trappuppgången, och samtliga hyresgäster höjer troligen blickarna mot taket och undrar vad i helvete dom där längst upp pysslar med. Nån afrikansk trumrit? Eller är det ungen deras som slutligen gått över gränsen med sin IKEA-bultbräda? Och innan ni undrar; johodå, vi SKA ringa det första vi gör imorgon bitti. Men vi hyser inget hopp om att Jarmo och hans lökiga crew ska få några som helst tummar ur något som helst rektum innan det har passerat gränsen till vad som är möjligt att somna till. En eller ett par muttrande Men detta är ju fan inte klokt med en kniv!-nätter lär det bli.

Imorgon blir det EFIT-blogg! Bilder, bilder, massor med bilder!

...så skulle en definition på Tappa hela jävla sugen kunna lyda såhär:

Den överväldigande känsla som tsunamilikt slår över dig när du skrivit ett långt och ohyggligt välformulerat inlägg om hur boken Svensk Maffia obehagligt nog slår an samma strängar hos dig som fick dig lära dig alla indianstammar och deras territorier som åttaåring, samt hur du tycker det är både obegripligt och (innerst inne) lite lite fränt att killen längst till vänster på omslaget faktiskt är nån du kände en gång, och sedan inser att sidan loggade ur dig på grund av inaktivitet redan när du åt middag - med följden att knapptryckningen "Skicka" skickar inlägget rätt ut i ingen-jävla-ting. Borta. Hejdå. Med en kniv.

Det blir ingen recension av Svensk Maffia här. Nånsin. Så det så. Världen är jättedum och nu går jag och lägger mig.

Skulle vara jordnära och snärtigt!

Ändå drar det mot stjärnögd poesi. Ligger

körsbärsblomjävlar implicit i formen eller?

Världen fryser för ett ögonblick

Nollställd ser han på mig, ansiktet outgrundligt

Så ler han brett: "Pappa."

Jag dricker mitt kaffe ur

en "Världens Bästa Pappa"-mugg idag. Det finns dagar då

det hade känts mindre passande.

 Man har ju blitt med award igen, va...

Och efter att dom sista veckorna har varit elak mot såväl Bengt Ohlsson och stackars Teater Hermelinpenis som mig själv som femtonåring, så känns det som det är läge att spela det här kortet fortsomfan, innan det tas ifrån mig...

Det är Lastbilstanten som förärat mig utmärkelsen Gullig blogg. Hon hävdar själv att det kanske inte det epitet man i allra första hand skulle använda om Med en kniv! (där fattar jag inte riktigt hur hon menar). Men, skriver hon, det är ju himla gulligt att göra mig glad varje dag (och där fattar jag precis!). Tack!

Mitt i lyckan och den ödmjuka tacksamheten kan jag dock inte låta bli att undra över vilka det är som designar dom här blogg-utmärkelserna. Jag fattar tanken och mekanismen, och jag blir verkligen glad, men själva utseendet... Jag har hittills inte stött på nån som inte kräver ett par djupa andetag innan man biter ihop och laddar upp den (Narnigrin, som är doter till Lastbilstanten för er som av en händelse inte har örnkoll på mina kommentatorers genealogi, reagerade för övrigt på sin identiska award med ett Är jag alltså tänkt att dekalera min überstylish-a blogg med nåra jäkla hjärtan nu? Uhu.). Jag misstänker att dom som skapar dom är samma lirare som programmerar virus. Sen njuter dom av att se farsoten spridas över världen medan dom fnittrar i mjugg. 

Fick kaffedarren på tunnelbanan på

hemvägen. Spyfärdig, kallsvettig, spattig, måste kliva av.

En bild av jobbåtervändarens orutin.