Lite så känns det i magen idag.

För Trollets första egna dagisdag landade, med fröken K:s ord, på Han har varit glad. Inte tapper, inte uthärdande, inte stoisk, inte ens helt okej. GLAD.

Nej nej, inte hela tiden riktigt. Han var lite ledsen precis när mamman gick. Och sen var det inte askul att halka runt på gården när man drattat på arslet för femtonde gången på en timme i slasket. Men annars har han varit glad. Och när Loppan kom för att hämta kastade han en boll till henne, bjöd in henne i leken, log. Hej, kommer du nu? Roligt! snarare än Rädda mig från det här straffet, nu nu nuuuu!

Glad. Jag är så lättad och stolt att jag inte vet vad jag ska ta vägen. Sen har han inte sovit en minut idag heller och var trött så han vinglade här i eftermiddags. Och imorgon är en ny dag med andra vibbar, jag vet det, och kanske blir det lesset då. Men idag, på riktiga premiärdagen, så visade han för oss att han inte känner sig sviken och övergiven och bortglömd. Att han litar på att vi kommer och hämtar honom. Och att han trivs.

Det är som en present.

I en blandning av frejdigt familjemys och paniskt klamrande vid Trollet inför hans första riktiga vecka på dagis bestämde vi oss idag för att plocka upp den tråd som klipptes när dom stängde simhallen i Aspudden och babysimmet drog hela vägen till Solna. Eller kortare sagt: idag skulle vi gå och bada.

Det var vi inte ensamma om, precis. Byst med folk. En ström av ungar, penschisar, högljudda kids i spastiska flockar och trötta morsor som desperat försökte låtsas som att simhallen i Västertorp är ett spa åtminstone litegrann. En trio slickade tjugoåringar i kassan. Trollet gick gratis, men vi hade å andra sidan som alltid glömt att ta med några jävla hänglås. Två nya måste inköpas (att addera till drivan i städskåpet) och notan stannade på hundra buck.

Ombytta och duschade sammanstrålade makarna och gossen i själva simhallen, och hörde i öronvrån att i stora bassängen var det "extra kallt" idag. Det var väl en lustig policy, log vi, men är det miljötider så är det och lite kallbad piggar väl upp, och oss berör det såviså inte. Nej vi ska plaska och sprattla och reperera dykteknik i ljumma barnbassängen vi!

I barnbassängen möttes vi av håglösa ungar som satt på kanten och sparkade, förutom några blåläppade fakirbattingar som skuttade runt en luftmadrass med klapprande tänder. Alla vuxna med någonsånär självbevarelsedrift stod på behörigt avstånd, beredda med gigantiska badlakan. Någon upplyste oss om att hallen haft strömavbrott igår, och att bassängerna inte hunnit värmas upp riktigt. No shit.

Vi gjorde ett tappert försök att kliva i trots allt. Varken Loppan eller jag kände minsta lust att doppa oss ens för att föregå med gott exempel, och Trollet sa Nähä med Nu skojar ni väl för fan i alla fall??-tonfallet och drog upp benen så att tårna dinglade strax över ögonbrynen på honom. Till och med lilla plaskpoolen (där några håglösa battingar under ledning av en storasyster tränade bröstsim i teorin) var kall så tårna krullade sig. Alltihopa kändes mera psykvård på artonhundratalet än familjeutflykt. Vi gav upp tämligen omgående.

Trollet och jag busade i duschen så gott det gick, för att försöka skapa nåt slags mervärde. Och det var ju kul att skvätta vatten och gå i och ur en varm stråle - men känslan av antiklimax var svår att skaka av sig. Jaa, Trollet då var vi badhuset i tio minuter då. Var det roligt? Då ska vi ta och klä på dig igen.

Och sen var det två djupa andetag och stolpa fram till kassan och kräva pengarna tillbaka. Och det fick vi, utan bekymmer eller diskussion. Dom såg lite pressade ut, tjugoåringarna. Vi var väl inte dom första.

Och jag kan inte låta bli att undra om det inte hade varit väldigt mycket enklare att säga nåt till oss innan vi gick in istället? Öhm, ni där med den sjuttonmånaders knatten. Som läget är just idag kan han nog inte vara i mer än...tja, nån minut eller så. Ville bara kolla så ni är okej med det. Eller vänta - här är en vild idé! En skylt i dörren kanske? FÖR KÄNNEDOM: DET ÄR HJÄRTSNÖRP-ANDNÖD-PUNGEN-KRYPER-UPP-I-BÄCKENET-KALLT IDAG.

(Fast dom där outgrundliga tanterna i valrossklass med den rynkade badmössan käckt på svaj, dom som alltid ligger och simmar behagfullt bröstsim längs nån kant - dom tyckte säkert bara det var härligt.)

Oh vänta vänta! I mitt scoutande efter den skojsiga prankster som gör sig till tolk för en fiktiv teatergrupp som jag varit väldigt dum mot här på bloggen får jag erkänna att jag primärt riktar min lilla ficklampa mot Peter Barlach.

Och i mitt lönlösa detektivande på hans finfina blogg kom jag på att det ju fanns ett inlägg jag hade tänkt länka till när jag pratade om att möta mitt femtonåriga, oliggbara jag häromdagen. Det är en intervju med honom själv som trettonåring, och den är jättefin. Fast sen glömde jag bort det. Och inte vill jag lägga in nån ny länk i ett gammalt inlägg heller - vem skulle se den där?

Således: Den felande länken är den här.

Trollet har egenhändigt dekorerat sin första bilderbok. Det är baksidan på fina pop-up-boken med polarmotiv som med emfas attackerats med vaxkritor i grönt, rött och rosa. Attentatet var, som skräckfilmerna om kvävning på BVC brukar säga, ett ögonblicks verk. Jag satt i telefon med gossens farmor, Loppan dukade undan frukost. Trollet handlade. När han någon minut sedan upptäcktes stod han för övrigt och måttade för sin första muralmålning. Den kulturkonservativa censuren hann dock slå till innan.

Jag sitter för första gången och lite halvångrar ett inlägg. Det är gnällinlägget om mail på jobbet strax härnedan det rör sig om. För visserligen är det en slags parodi, och visserligen hänger jag inte verkligen ut någon faktisk teatergrupp. Men det är ändå ett inlägg som helt klart sparkar nedåt, och det känns inte riktigt okej. Det är frustrerande att gång på gång behöva bemöta amatörer med storhetsvansinne och förfrågningar från folk som inte tagit sig tiden att sätta sig in i hur Riksteatern fungerar ens litegrann. Men samtidigt vill jag absolut inte raljera över ideellt arbete, engagemang, ambition och att med minimala resurser försöka berätta nåt man uppfattar som viktigt. Jag sitter på en del makt, och det har jag lätt att glömma. Det är en såpass ny position för mig.

Så. Vad tycker ni? Övertramp eller rått men hjärtligt?

Kan det vara nåt renoveringsarbete?

Tröskeln ut räcker honom ju till armhålorna!

Aha. Vankas löprunda i slaskhelvetet.

Hej,

på lördag spelar vi i Teater Hermelinpenis vår sista föreställning av "Hedersvåld i Tomteskogen" på Kulturhuset Räklanda.

Det är en väldigt angelägen och aktuell pjäs för högstadiet, där vi pekar på sånt som är problem i samhället. Vi tycker att vi har fått väldigt bra respons från elever som har varit och sett föreställningen. En del grät. Bifogat är en jätte fin förhandsartikel från Räklandaposten.

Vi känner verkligen inte att vi har spelat färdigt. Därför vill vi åka på turné med er senare i vår. Vi vill dock bara turnera i Sörmland och Uppland. (Vi har tre egna tekniker också, förutom ensemblen på sex personer).

Vi har skrivit en gång förut till er för en vecka sedan, men fick då bara ett mail om att ni hade tagit emot vårt förslag. Sen har vi inte hört nåt mer! Nu på lördag klockan 18 spelar vi alltså sista föreställningen, och vi tycker faktiskt att ni har ett ansvar som institution att vara öppna och nyfikna. Räklanda ligger bara trekvart från Stockholm med pendeltåg. Vi kan lägga undan en fribiljett om ni vill.

Hör av er snarast!

Okej, jag har nu prövat på några dagar som yrkesarbetande bloggare. Och bortsett från den uppenbara fokussplittring en vardag framför datorn innebär (samma mekanism som fick en att för sig själv hävda att facebook handlade om nätverkande under den där första förförelsefasen. Ni minns den ljuva tiden när man glatt la en timme om dagen på att ta reda på vilken massmördare eller grönsak man var), och bortsett från att det nu inte finns någon tid att skriva dom där mitt på dagen-inläggen, så infinner sig ytterligare ett problem.

När jag tidigare haft fler idéer till inlägg än jag hunnit blogga ur mig innan dom tappat spänsten, så är det nu lite tunt. Inte tomt, inte alls, men inget självklart överflöd av vinklar och episoder. Lite tunt, som sagt. Och ska vi vara ärliga så har ju inte inläggen som handlat om jobbet varit mina vassaste, precis.

Med andra ord är en pappaledigvardag med en knappt sjutton månader gammal batting intressantare än en position mitt i den kreativa smältdegel som är världens största teater.

Eller också är det bara jag som inte hittat ett sätt att blogga om månadsmöten, mailbombning från Teater MedEnDåresEnvishet eller tygprovsbesök från kontorsinredningsfirman, helt enkelt.

Herregud: Am I going Dilbert?

Och så riktar vi ett tack till Johan, för vänligheten att fortsätta skicka bilder på den töntiga femtonåring jag var en gång.

Här ser vi den allvarliga missuppfattningen "Anders, han var allt en redig ladykiller han" (vad är det för jävla uttryck förresten? Tjejtjusare heter det väl, ussare kvanting!) i sin prydno. Vi ser också en tydlig påminnelse om att en kvinnlig åttitalsgarderob är inte så jävla kul den heller.

Till vänster om mig står en tjej som kallades för Campari. Ingen aning längre om vad hon hette egentligen. Hon var en av språkresegruppens kvartett av ledartjejer (dom där som man knappt såg till, eftersom dom dejtade tjugotvååriga engelsmän som jobbade på bank hela helgerna) och kunde vara rätt snipig, but I was on her good side.

Till höger står en av typ tre Annor. Hon var simmare och hade rätt imponerande armar som jag minns det. Snäll och rar, men inte sådär superfartig. Hon försökte faktiskt böja brevväxla med mig, slår det mig nu. Det gick inget vidare - jag är och förblir värdelös på sånt. Nej, hon var inte kär i mig, det kan jag verkligen inte tro. Eller? Nej. Eller?

Ju mer jag tänker på det, ju tydligare känner jag att den där resan var jävligt viktig. Jag var nån annan där, nån lite snyggare och ballare än jag var hemma i Åmål. För första gången sen fjärde klass en plats mitt i smeten, som inte var en ren kompiskilleposition (Anders du är så bra att prata med). Ett andningshål i allt det trånga och oförlösta som var högstadiet. Jag tror det gav en hel del självförtroende.

Maria, som var föremål för kyssen, är för övrigt inte på den här konfirmationen. Hon gick i Göteborgsgruppen.

Så. Ska vi ta och låta freakshowen tuffa vidare till nästa state fair nu?