Det här är Elis. Han är ett och ett halvt år. Det här är hans magnetbokstäver.

Sen gick han och pusslade istället.

Jag och Trollet njöt en solig eftermiddag i parkleken igår. Trollet grävde sand med spadar i olika storlekar, åkte rutschkana helt själv och ritade med  pinnar i gruset. Min uppgift var framför allt att nån anstaka gång ta ett tag med spaden (innan han prompt ville ha den tillbaks) och säga ojojoj vad fint du gör. Samt njuta av sol på min ansenliga näsa.

Strax intill utspelade sig en rätt rolig episod med hög igenkänning. Bredvid småbarnsinhägnaden står nämligen en rätt avancerad slänggunga. Den består av två armar som bildar som ett uppochnervänt V på en central pelare, och är fäst så att den kan både snurra och röra sig i höjdled. Man måste vara två för att åka på den, på samma sätt som ett gungbräde, men får man spinn på det hela kan man lätt segla upp två och en halv meter i luften. Den verkar helt livsfarlig. Den är rätt poppis också bland kids som vuxit från sjävla lekplatsen.

Två tjejer i trettonårsåldern tog plats på slänggungan och började (med en hyggligt blasé air, men ändå med enstaka tjoanden) snurra runt. Dom småpratade samtidigt, och verkade ha kul. Tills en flock med killar anlände. Dom verkade vara något år yngre, vilket förmodligen väl innebär att dom var jämnåriga. Dom ställde sig och hängde mot staketet runt slänggungan och började ropa lättare (kontaktsökande) hånfullheter som Weee men shit vad det går då och Är det kul eller?

Vilket förstås satte tjejerna i en social rävsax. Dom kunde ju inte kliva av och gå därifrån och på så sätt erkänna att deras beteende faktiskt var barnsligt och pinsamt och låta killarna vinna. Men dom kunde förstås inte heller sitta kvar och ha kul, för lite tveksam var ju hela grejen trots allt.

Lösningen? Båda plockade prompt fram sina mobiltelefoner och låtsades att dom egentligen höll på med nåt heeeelt annat. Den ena ringde. Den andra sms:ade mycket koncentrerat. Och båda betedde sig som om det var en fullständig slump att dom råkade befinna sig på en stor snurrande träkonstruktion. Det såg helt jävla bisarrt ut.

Mobilen som social nödutgång förresten! Det är intressant. Vafan gjorde vi  innan möjligheten fanns att börja fippla med mobilen för att dölja att vi är socialt jätteobekväma? Är det nån som minns?

Förrförra inlägget är ju faktiskt larvigt långt. Särskilt om man betänker att det handlar om att det är svårt att välja sofftyg i grupp, inte klimatfrågan.

Vill man så går det alldeles utmärkt att hoppa in efter bilden på giraffen. (Lars Norén är visserligen med lite i det som står över giraffen, men bara i form av en överlastad bokhylla.)

Se här ett inlägg i värsta hakke-stil!

I det här inlägget sitter jag nöjt och dricker ur en Världens bästa pappa-mugg. Tant Grön frågar om muggen är på riktigt eller en symbol, och vad den i så fall kallas om den liksom bara är en bild av min nöjdhet över mig själv som förälder i det ögonblicket. Metafor försöker jag, men Tant Grön är inte nöjd. Och det fattar jag. För den bild hon får av en mugg som liksom materialiserar sig i mina pappanöjda händer är ju mera visuell än språklig.

Jag kommer att tänka på grepp ur tecknade serier och filmer. Ängeln och djävulen på axeln. Det dåliga samvetet som lämnar kroppen som en vikt med vingar. Åskmolnet som blixtrar över ens huvud. Glorian som markerar skenhelighet eller oskuld. Und so weiter.

Vad heter sånt? Som fenomen? Måste vi hitta på ett ord nu igen eller?

Det är trångt på Bruket. Huvudanledningen till att vi leker Hela Havet Stormar och byter kontor med varann sisådär en gång om året är för att se om det är möjligt att knö ihop oss liiiite till.

Dramaturgiatet består numera av två angränsande rum med en jobbig glasdörr (som alltid är öppen) emellan. Där sitter förutom Eder Farbro Kniven också Kollegiatet Gustav och Anna K samt korsningen mellan en spindel i ett nät, en klippa och en terrier: Mådan. Dessutom sedan nån månad tillbaka konstnärliga utvecklingsresurserna (japp, sådär pratar vi numera) Cecilia och Ulricha. Samt ett antal bastanta och välmatade bokhyllor fulla med Lars Noréns kvarlämnade bråte.

Vi är inflyttade i omgångar lite hipp som happ. Och eftersom arbetsbelastningen är hög så finns det ett tydligt element av vad jag skulle vilja kalla grundsunk i rummen som vi aldrig hinner göra nåt åt. Skit i hörnen. Osorterade bråtar. Överfyllda anslagstavlor. Samt pissgula gardiner och en estetisk nollvision till bredbandslösning med nätverkssladdarna hängande ner genom ett hål i en bullerplatta i taket. Det ska dock tas ett grepp på eländet nu. Vi behöver en soffa. Vi behöver vettiga skrivplatser åt nykomlingarna. Vi behöver ett draperi att kunna dra för när glasdörrjäveln äntligen försvinner. Och vi behöver täcka den hidösa strukturvita väggen bakom Mådan med nåt vafan som helst.

Min giraff. Mitt vikingaskepp. Min patetiska personliga touch på skrivbordet.

Vi är ett bra gäng, som sagt. Vi tar snabba och kloka beslut på daglig basis. Vi bollar idéer, ventilerar åsikter, motiverar refuseringar, bygger broar och är verserat konstruktiva utav helvete.

I alla fall så länge det handlar om teater. För när den tjusiga (i ålder fullständigt obestämbara! Trettiofem? Femti? Vem vet?) kvinnan från kontorinredningsfirman kommer, då förvandlas vi omedelbart till en flock tioåringar på disko. Vi står och hummar och pekar på tygprover och säger sånt som den här tycker jag är fin i alla fall, men alltså jag är inte beredd att dö för den om nån annan tycker nåt annat och Det är såklart skitviktigt att alla känner sig okej med vad vi nu beslutar. Och så backar vi och backar och backar tills vi ändå slutligen (fan vet hur) har bestämt oss för ett sofftyg och en matta och en placering av skrivplatser. Sen kommer dom två som inte var med på förra mötet med den tjusiga kvinnan frånkontorinredningsfirman och säger att jaha, fast jag hade nog inte tänkt mig ett riktigt så litet skrivbord och jaha men ska det inte vara lite färg på soffan i alla fall. Och vi andra backar och säger jo det förstås och när den tjusiga kvinnan från kontorinredningsfirman kommer tillbaka för att visa draperityger så är plötsligt ALLT som bestämdes förra gången upprivet och vi kanske skulle titta på det här med skrivborden en gång till. Hon ler tålmodigt och tillkämpat entusiastiskt och plockar fram tumstocken.

Allvarligt talat, vad är det som gör att det är så förbannat svårt att våga ta för sig när det gäller gruppbeslut i smakfrågor? Vilse i skogen? Inga problem, nån steppar upp och tar en ledarroll, greppar kartan och kompassen och pekar ut en riktning med hela handen. Det brinner? Nån kommer att ta tag i att fixa en preussisk kö vid nödutgången. Hela avstämningen med arrangörerna i fara i vårens förstudier? Dramaturgiatet tar på sig en överblickande funktion, sammanfattar alla projekt och skriver frågor för fokusgruppsarbete. Lugna puckar.

Men sätt en grupp på att planera en trerätters middag eller välja inredning till ett kontor och du kommer att hitta en flock människor som nervöst tassar runt allt som skulle kunna uppfattas som minsta avvisande av nån annans förslag. Det är uppenbarligen betydligt känsligare att ifrågasätta någons smak vad gäller mattmönster än deras professionella urskiljningsförmåga. Det säger, om inte annat, en del om hur nära en människas smak för inredning ligger hennes innersta jag.

(Sista gången den tjusiga kvinnan kom fick hon emellertid träffa dramaturgiatets No nonsense-trojka med blickarna fulla av Det här får fanimig få ett slut nu. Vi bestämde rubb och stubb på tjugo minuter. Det blir ett vinrött tema med femtiotals-stuk. Soffan i mullvad. Motställda skrivbord och hejdå Noréns hyllor. Skitsnyggt. Funktionellt. Slabang.)

Uppraddande av "bra saker"! Genomsnälla

vardagspremiärer! Helgutflykter!? Frukta ej. Det finns gränser

också för snödroppars humörhöjande förmåga.

I stort sett i en hel vecka har Trollet sovit hela nätterna i sin egen säng, utan att vakna till och flytta över till Loppan och mig. Det är väl för tidigt att dra alltför stora växlar på det, men det är rätt skönt att slippa sätta sig kapprak när babylarmet går igång vid fyrasnåret, för att sen halvvaken jingla bort till hans rum och hämta honom, krockande med ondsinta dörrkarmar och bokhyllor som anfaller från alla håll. (Jag måste dock erkänna att det känns lite lite tomt när jag vaknar i vår säng och han inte ligger och snusar intill).

Under den här veckan har han i allmänhet vaknat strax efter att jag klivit upp. Jag flyttar då över honom till Loppan, så får dom ligga och morna sig tillsammans medan jag duschar och äter frukost. Dom jävlarna.

Imorse när jag just klivit upp och kikade in i hans rum satte han sig upp, spottade ut nappen, log och sa Gomorron för allra första gången. Så jävla fint! Som bonus hörde Loppan det också, genom babylarmet.

Som om det inte vore nog med artigheter för en dag har han dessutom idag för första gången, och med oklar inspirationskälla, sagt prosit. Flera gånger, till såväl mig och Loppan som sig själv. En gång drog han till och med i med en liten fejkhostning bara för att käckt kunna önska sig själv god bättring. (Undrar förresten när man lär sig att man egentligen bara säger prosit efter nysningar, inte efter hostningar? Enligt vad jag har hört ska det ha att göra med att nysningar var ett tidigt symptom på pest. Men nog är det väl i så fall bisarrt att den rätt fina gränsdragningen lyckats hålla i sjuhundra jäkla år? Orala explosioner som orala explosioner, tycker man. Och ändå känns det så avigt att säga prosit till en hostare! Finns det för övrigt nån motsvarighet för hosta? Spontant känns det ju som att standardresponsen där snarast är Men usch vad du låter din stackare, typ. Näe hörni, nu är jag väl ändå lite apokryfisk, va? Vidare vidare!)

Jag kände imorse, i samband med att jag läste lilla artikeln i DN om Allbäck och Santos som Allsvenskans hetaste anfallspar, för första gången i år hur det liksom sög till i magen. Snart drar Allsvenskan igång och fy helvete vad roligt det ska bli! Sen att det inte ligger en enda sketen match i Stockholmsområdet förrän i höst för vår rödblåa del, det får vi väl leva med dårå.

Hade ett jäkligt bra möte med en dramatiker idag. En gammal räv, vilket brukar kunna innebära låsta positioner och massa prestige. Men idag blev det istället ett rikt samtal där jag lyckades framföra mina synpunkter på hans manus på ett sätt som han kunde ta in och förhålla sig till. Och bemöta på ett sätt som jag kunde ta in och förhålla mig till. Vi klickade, vi fattade varann, han gick hem skrivsugen och peppad. Nästa version av pjäsen kommer att vara dubbelt så bra, minst. Jag är faktiskt jävligt bra på vad jag gör.

Idag var också första gången på evinnerligheter som alla var på plats samtidigt på dramaturgiatet. Gustav, Mådan, Anna K och jag i samma rum! En lätt air av hjärntrust, kan jag meddela. Och mer än aning vibbar av tomtarnas verkstad ur Kalle Ankas julafton. Vi är ett bra gäng.

Och efter att ha stångats med Nicola Barker i nästan två månader har jag nu, som kontrast, slagit i mig en roman på två dagar. Det rör sig om Utslag av oro av Mark Haddon. Den är inte det originella mästerstycke Den besynnerliga händelsen med hunden om natten är, men slukig och sprudlig och öm och rolig. Jag gillar nog framförallt att den är så solidarisk med alla människorna den skildrar, även när dom är jävligt oense, eller inte alls förstår varann. Det är en bok som vägrar välja sida, eller som snarare väljer alla sidor, och det är djupt sympatiskt. Ikväll läser jag ut den. Mys.