Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Anders - 26 februari 2009 21:39


(Närå, det är ingen som hotar med stryk. Trollet gör bara sin patenterade specialmin...)


Vårt förra BVC-besök för en månad sen lämnade en lite besk eftersmak. Idag var det dags igen. En dryg månad har gått, och det var inbokat ett kontrollbesök för att kolla så att Trollet börjat klättra på längd- och viktkurvorna som han ska igen.


Det har han inte.


Ungen har inte ökat i vikt på fyra månader nu, till och med gått ner lite lite för varje kontroll. Och den sista dryga månaden har han inte växt på nån ledd alls - inte vikten, inte längden, inte huvudomfånget. Hans kurva har förbytts i ett rakt horisontellt streck som ser lite läskigt ut. Han har att ta av, och det är verkligen ingen katastrof i sig, än så länge är han bara strax under normalkurvan. Men det är förstås inte riktigt bra det här.


Den här gången var det vår BVC-syrra, inte lo and behold, it's called leverpastej-tanten från senast. Och det var skönt med nån som faktiskt ville lyssna på vad jag hade att säga (Så gott det nu gick att lyssna eller säga, med ett Troll i show-mode som högljutt gafflade ut alla bokstäver han såg i rummet. Hon trodde mig för övrigt inte när jag berättade om bokstävlarna, det syntes i ögonen. Sen blev hon övertygad. Dagens slabang var Trollets högljutt utropade N, som följdes av att han la huvudet på sned och lika högljutt tjöt Z...). Att det känns som att han aldrig äter så mycket som vi tror att han nog borde. Att det inte finns några mönster - det som funkar en dag är blä nästa, inga säkra kort är säkra. Att det känns lite obehagligt att i och med dagis ha tappat kollen på två mål om dagen precis nu när han krånglat med maten så länge. Att vi har hittat en harmonisk måltidssituation, men att den bygger på att vi till största delen matar honom igen. Att få lov att vara orolig och bekymrad och erkänna att vi faktiskt har ett problem här som vi, fast vi hela tiden försöker, har svårt att få nån riktig ordning på. För visst har han varit sjuk i omgångar. Ont i halsen, blåsor i munnen, ont i magen, diarré, tandsprickning, you name it. Men grundproblemen kvarstår.


Han är helt enkelt inte särskilt intresserad av mat. Vad vi klassat som att han ätit ganska hyfsat är uppenbarligen inte tillräckligt. Och vi har absolut tenderat att övervärdera dom mål då han faktiskt ätit bra på riktigt. Ett stort mål var tredje-fjärde dag räcker givetvis inte om han petar i maten övrig tid.


Så det är inget att be för. Vi måste få i honom mer mat, punkt och slut. Vill säga mer än vad han själv spontant vill ha. Vill säga trugande och tjatande och (absolut inte) mortelstöt i halsen. Och därmed befinner vi oss på den för småbarnsföräldern så välbekanta rakbladseggen där man ska försöka flytta fram positionerna utan att rasera det man har byggt upp. Det är svårt. Och att råka ladda måltidssituationen negativt i nuläget vore en katastrof.


Har han inte börjat öka i vikt på artonmånaderskontrollen om drygt två veckor så blir vi skickade till en läkare. För det kan ju också vara något medicinskt, förstås. Glutenallergi ligger i så fall närmast till hands.


Jag är lite rädd. Inte jätterädd, men lite. Ni kan väl hålla en tumme för oss?

ANNONS
Av Anders - 25 februari 2009 23:15

Ikväll måste vi försöka komma i säng i vettig tid.

Flera timmar senare följt av:

NU går vi och lägger oss.

Följt av ytterligare nån timmes lökande vid datorer och televisioner. Följt av:

Alltså imorgon MÅSTE vi komma i säng i någorlunda tid.


Jag vet redan att jag kommer att tycka gränslöst synd om mig själv när klockan ringer kvart i sex imorgon. Jag undrar om Loppan och jag nånsin kommer att få ordning på det här med tidiga kvällar.

ANNONS
Av Anders - 24 februari 2009 22:05

När jag var liten gick min familj i kyrkan en gång om året. Det rörde sig, inte oväntat, om familjegudstjänsten på julafton. Mycket musik, krubbkonstruktion för dom små, och (det egentliga skälet) ihjälslåendet av ytterligare nån timme av årets längsta dag för två klapptarva ungar. Senare kom glappet mellan oss och den egentliga målgruppen (dom snoriga kaostrollen som vrålande jagade varann runt altarringen) att bli alltför stort för att bortse ifrån. Och när den bastanta sopran som av bror och mig kallades kalkontanten för sitt myckna halsfläsk slutade komma och sjunga Adams julsång samma år som en falsksjungande barnkör annekterade alla julsångerna (Kören sjunger verserna ett, två, tre, fem och sex. Församlingen får vara med på vers fyra och lite tyst på refrängen) avvecklades projektet. Familjen står än idag utan religiöst alibi. Men på den tiden vi faktiskt gick kunde jag på årlig basis bevittna hur prästen Rune faderligt kallade fram dom små för att bygga krubban. Det lästes ur evangeliet, och vid lämpliga tillfällen fick dom battingar som höll sig framme chansen att placera ut en jungfrumoder, en herde eller en kamel.

 

Saken var dock den att Rune hade en mycket klar uppfattning om vart saker och ting skulle stå, och varje försök till kreativ placering hejdades prompt. Här fanns ingen plats för änglar på stallets tak eller vise män hukande mystiskt under ett kaktusblad, inte. Vi ställer herdarna här borta, va? Och Josef ska stå till vänster om Maria. Värre ändå, även trägubbar placerade helt enligt konventionen fick alltid nån liten justering. Vinkeln var kanske fem grader fel eller så. Vi snackar skeninflytande med en kniv. I slutändan var det Runes krubba all the way.


Jag kommer att tänka på det när Trollet hjälper mig att tömma diskmaskinen. Koncentrerat pular han ner en av sina tallrikar bland visparna innan han klättrar upp i mitt knä för att nå att stoppa osthyvlarna och en stekspade i besticklådan. Och att jag kommer att tänka på Runes krubba gör att jag hejdar mig från att flytta sakerna dit dom hör hemma. För Trollet är så stolt över sig själv och sin alternativa ordning. Varför ska jag ta ifrån honom det?


Klart kung Melchior ska få ninjasmyga i skogen! Det ska fan bli min devis för barnuppfostran. Att jag sen kommer att hugga mig i fingret med en osthyvel när allt jag vill ha är en tesked är trots allt ett litet pris att betala för känslan av att hjälpa till och räknas.

Av Anders - 20 februari 2009 12:10

Drar direkt från Bruket till tåget idag. (Nej ,det gör jag inte alls, för jag ska via dagis och hämts upp Trollet. Hade just sett snyggt ut att glömma det...) Vankas helg i Göteborg med Uffejävels disputationsfest ikväll, premiär på andrauppsättningen av min pjäs Apberget på Angeredsteatern imorgon, samt Hej och välkommen till världen-häng med Ruben på söndag.


Snorforsar, tungskalle och magknip får således fan ta och hålla sig på mattan. Jag har inte tid med sån skit!


Får se om det bloggas något litet Göteborgsstädes. Annars hörs vi på söndag. Ha fin helg!

Av Anders - 19 februari 2009 00:05

Foppa, kan vi inte bara säga att du faktiskt lägger av den här gången? På riktigt? Jag tror jag talar för några av oss när jag säger att det var länge sen vi orkade uppbåda den där riktiga entusiasmen för dina comeback-er. Det finns en gräns för hur många gånger man kan gå sönder efter fjorton minuters spel och sen vara borta i nio månader och ändå kännas sådär superangelägen. Jag blir mest lite irriterad nu, och det känns tråkigt.


Henke, det gäller förresten dig också.

Av Anders - 17 februari 2009 22:47

Wiwiwiwiwiwiwiwiwi. Hela tiden. Dygnet runt. Fortfarande. Torsdag säger dom. Tidigast torsdag, vill säga.

Av Anders - 14 februari 2009 21:49

Öhm, när exakt var det melodifestivalen övergick från att vara arrangemang vi (på det där jobbiga sättet vi hade ett tag) förhöll oss ironiskt till, eller bara inte brydde oss om, till att bli ett socialt måste?


När slutade det här vara ett program för några andra? När började alla ni andra tydligen plötsligt följa den här tävlingen på allvar? När började ni ingående diskutera om Alcazar vore värdiga representanter att skicka till Ryssland? När blev det här nåt man ägnade helsidor åt i kulturbilagan?


Jag är inte sarkastisk eller elitistisk här. Jag är bara en stackars jävel som inte ens visste att andra deltävlingen gick idag förrän i morse (vadå, är det deltävlingar VARJE vecka? Brukar det inte vara en gång i månaden eller nåt?), som inte vet vilken tid det börjar, som inte fattar vilka premisser jag ska bedöma musiken efter, som inte riktigt har koll på vilka som gick vidare förra veckan. Jag är en tomte som är ute och cyklar, kort sagt.


Jag känner mig som dom där stackarna som hade kristna föräldrar och inte fick se V måste känt sig på skolgården dagen efter.

Av Anders - 9 februari 2009 17:39

Lite så känns det i magen idag.


För Trollets första egna dagisdag landade, med fröken K:s ord, på Han har varit glad. Inte tapper, inte uthärdande, inte stoisk, inte ens helt okej. GLAD.


Nej nej, inte hela tiden riktigt. Han var lite ledsen precis när mamman gick. Och sen var det inte askul att halka runt på gården när man drattat på arslet för femtonde gången på en timme i slasket. Men annars har han varit glad. Och när Loppan kom för att hämta kastade han en boll till henne, bjöd in henne i leken, log. Hej, kommer du nu? Roligt! snarare än Rädda mig från det här straffet, nu nu nuuuu!


Glad. Jag är så lättad och stolt att jag inte vet vad jag ska ta vägen. Sen har han inte sovit en minut idag heller och var trött så han vinglade här i eftermiddags. Och imorgon är en ny dag med andra vibbar, jag vet det, och kanske blir det lesset då. Men idag, på riktiga premiärdagen, så visade han för oss att han inte känner sig sviken och övergiven och bortglömd. Att han litar på att vi kommer och hämtar honom. Och att han trivs.


Det är som en present.


Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4 5 6
7
8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20
21
22
23 24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2009
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Med en kniv! med Blogkeen
Följ Med en kniv! med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se