Har varit eländig på att besöka och framför allt kommentera mina favoritbloggar det sista. Kvällarna är korta, tröttman (se där, Igeln!) svår. Dessutom pockar en elak hovnarr från fordom på min uppmärksamhet (i boken jag läser! Jag har inte tappat koncepten, tack för omtanken).

Jag vet vad blyfsen (som Huskorset, med sedvanlig feeling för effektiva om inte nödvändigtvis skönljudande nyord kallar det) kräver, och jag saknar verkligen mina bloggosfärens motsvarigheter till Cheers. Jag kommer snart och hänger, promiss!

Nöjer ni er med  några trötta slängkyssar sålänge?

Det blir inte bloggat nåt större ikväll. Kommentarer på kommentarer får också vänta tills imorgon. Snälla, gråt inte. Ni visste att det skulle komma sådana här dagar också.

Ni förstår, jag läser (i ordets absolut mest generösa betydelse) en 838 sidor tjock roman. Och senbloggare som jag är, blir jag i allmänhet helt hjälplös när jag väl kommer i säng. Jag slocknar. Kronblom och Gregor Samsa, Aesops hare och jag, ni minns. Således har jag efter en knapp månad kommit 32 sidor. Trea tvåa.

Det är lite bära eller brista-läge nu. Och jag har en känsla av att boken är bra och vill inte ge upp. Jag tänker göra ett försök att komma åtminstone tio sidor till ikväll, få nåt jävla hum om vad det handlar om och hur det är skrivet. Önska mig lycka till.

(Den överspände bokslyngeln i mig känner sig nödgad att göra tillägget att jag faktiskt också läst en annan bok parallellt. En lite mindre klossig, som varit lite lättare att läsa på tunnelbanan till och från jobbet. Och den har jag faktiskt läst ut under tiden, bara så ni vet piper han. Han är lite patetisk på det viset.)

Jodå, det VAB:as. Trollet har 39 graders feber (visst är väl det ett jävla konstigt uttryck egentligen? Borde han inte ha en kroppstemperatur på runt 76 grader i så fall??), och är en liten gnällig krabat idag. Och eftersom han inte brukar vara nån gnällis så ser han för säkerhets skull till att peka på lite olika kroppsdelar där det (möjligen bara för sympatins skull) gör ont. Handen. Magen. Huvet. Ögat. Han är klängig och rastlös, söt och irriterande. Nu har han precis somnat, och jag hoppas han får sova gott en stund.

Men nu var det ju inte det jag skulle blogga om! Jag och Huskorset bloggkavlade mer eller mindre om varann igår kväll. Jag skeppade över sjätte i sjätte-grejen till henne, hon slängde Välj dina tre bästa rubriker till mig. Och det gör jag ju så gärna! Fast helt enkelt är det inte - en bra rubrik kan ju vara på så olika sätt. Kort och kärnfull. Lång och märgfull. Lurig och svekfull. Konstig och skitfull. Till slut valde jag att gå på nån slags vag Vafan är det här-faktor; rubriker som i bästa fall väcker nyfikenhet. Tre var väldigt få, så jag gör precis som korset och slänger in några bubblare på slutet:

Mina tandborstskador som analogi för Världen (För att den är så ogenerat svullig.)

Doktorn, det svider när jag mailar (Om skammen att sprida datavirus, för att den till och med tilltalade en ordvitskonnässör som Julia.)

Kärlek i cool-erans tid (Är ju sprillans ny. Men har fått flera kommentatorer att pipa förtjust, och jag var väldigt nöjd när jag kom på den.)

Bubblare:

It's a love affair. Mainly Trollet and his pounding board (För att det är skönt att dunka in en semiobskyr musikalisk referens nån gång ibland.)

Något om att gå i läroverk under senmedeltiden (Inte minst för att den lett till att en och annan googlat sig hit av misstag.)

Revolutionen luktar hallonbåtar (Om kvasirevolutionär jargong hos utmanare i godishandeln. Känns snärtig, bara.)

Det här var en väldigt rolig utmaning, som jag gärna ger vidare till Tant Grön, Happy Sally och Julia Skott, som alla tenderar att sätta grymmers rubriker, på helt olika sätt.

Gäller för övrigt Huskorset själv i allra högsta grad. Ta till exempel en titt på det här inlägget från inatt....

Jag har blivit utmanad igen. Det är en gammal goding det här, som jag sett fladdra runt på bloggarna sen jag startade arla i urtid (eller jaja, den 22:e oktober ifjol, om vi nu ska vara plattrealister). Till mig kom utmaningen från alltid oberäkneliga Tant Grön, och instruktionerna lyder som följer:

- Gå in i mappen "mina bilder"

-Gå till den sjätte mappen och välj sedan den sjätte bilden i den aktuella mappen

-Släng upp bilden från mappen och skriv något om den

-Utmana sex andra personer och länka till dem.

Precis som för troligen alla andra blev det inte den bilden som kom att läggas upp nedan. Men inte för att den är ful, tråkig, naken eller pårökt utan för att den redan har visats här på bloggen. Sjätte bilden i sjätte mappen i "Mina bilder" är nämligen den här.

En mindre hederlig person hade nu istället fritt valt nån riktigt festlig bild och skrivit ett hejdundrande inlägg därom. Jag, rejäl på gränsen till vedartad, tog istället sjätte bilden i sjätte mappen på Picasa. Det är den här:

Pappa, Fanny, Trollet och jag. Bilden är från när vi besökte farsan i somras. Vi är på väg ut till yttersta jävla boden i naturreservatet Yttre Bodane. Det är fint där, knaggliga skoggstigar som avlöses av klippor längs Vänern, bronsåldersgravar, ängsull, skärgård. Det luktar sjö, vilket är som havet fast mera slam och mindre tång. Det finns örnar därute också, men dom jävlarna höll sig borta i vanlig ordning. Trollet åt sina första blåbär och vi invigde turryggsäcken. Jag är larvigt svettig på ryggen. Det var en fin dag.

Undrar just vilka som inte har gjort den här tidigare? Fast med lite tur har folk möblerat om i sina bildmappar eller bytt dator eller nåt och tänker att Jaaa! DET känns piggt och roligt! Jag prövar med:

Igeln

Frida

Mia

Huskorset

Grynnan (som jag passar på att slänga in i länklistan bara därför. Eller inte alls bara därför! Också för hans fina haikus om Tjärhovsplan och bitterljuva inlägg om trångboddhet. Bland annat)

och Brallan!

Gack nu ut, mine barn, och uppfyll jorden!

...så skulle en definition på Tappa hela jävla sugen kunna lyda såhär:

Den överväldigande känsla som tsunamilikt slår över dig när du skrivit ett långt och ohyggligt välformulerat inlägg om hur boken Svensk Maffia obehagligt nog slår an samma strängar hos dig som fick dig lära dig alla indianstammar och deras territorier som åttaåring, samt hur du tycker det är både obegripligt och (innerst inne) lite lite fränt att killen längst till vänster på omslaget faktiskt är nån du kände en gång, och sedan inser att sidan loggade ur dig på grund av inaktivitet redan när du åt middag - med följden att knapptryckningen "Skicka" skickar inlägget rätt ut i ingen-jävla-ting. Borta. Hejdå. Med en kniv.

Det blir ingen recension av Svensk Maffia här. Nånsin. Så det så. Världen är jättedum och nu går jag och lägger mig.

 Man har ju blitt med award igen, va...

Och efter att dom sista veckorna har varit elak mot såväl Bengt Ohlsson och stackars Teater Hermelinpenis som mig själv som femtonåring, så känns det som det är läge att spela det här kortet fortsomfan, innan det tas ifrån mig...

Det är Lastbilstanten som förärat mig utmärkelsen Gullig blogg. Hon hävdar själv att det kanske inte det epitet man i allra första hand skulle använda om Med en kniv! (där fattar jag inte riktigt hur hon menar). Men, skriver hon, det är ju himla gulligt att göra mig glad varje dag (och där fattar jag precis!). Tack!

Mitt i lyckan och den ödmjuka tacksamheten kan jag dock inte låta bli att undra över vilka det är som designar dom här blogg-utmärkelserna. Jag fattar tanken och mekanismen, och jag blir verkligen glad, men själva utseendet... Jag har hittills inte stött på nån som inte kräver ett par djupa andetag innan man biter ihop och laddar upp den (Narnigrin, som är doter till Lastbilstanten för er som av en händelse inte har örnkoll på mina kommentatorers genealogi, reagerade för övrigt på sin identiska award med ett Är jag alltså tänkt att dekalera min überstylish-a blogg med nåra jäkla hjärtan nu? Uhu.). Jag misstänker att dom som skapar dom är samma lirare som programmerar virus. Sen njuter dom av att se farsoten spridas över världen medan dom fnittrar i mjugg. 

Oh vänta vänta! I mitt scoutande efter den skojsiga prankster som gör sig till tolk för en fiktiv teatergrupp som jag varit väldigt dum mot här på bloggen får jag erkänna att jag primärt riktar min lilla ficklampa mot Peter Barlach.

Och i mitt lönlösa detektivande på hans finfina blogg kom jag på att det ju fanns ett inlägg jag hade tänkt länka till när jag pratade om att möta mitt femtonåriga, oliggbara jag häromdagen. Det är en intervju med honom själv som trettonåring, och den är jättefin. Fast sen glömde jag bort det. Och inte vill jag lägga in nån ny länk i ett gammalt inlägg heller - vem skulle se den där?

Således: Den felande länken är den här.

Okej, jag har nu prövat på några dagar som yrkesarbetande bloggare. Och bortsett från den uppenbara fokussplittring en vardag framför datorn innebär (samma mekanism som fick en att för sig själv hävda att facebook handlade om nätverkande under den där första förförelsefasen. Ni minns den ljuva tiden när man glatt la en timme om dagen på att ta reda på vilken massmördare eller grönsak man var), och bortsett från att det nu inte finns någon tid att skriva dom där mitt på dagen-inläggen, så infinner sig ytterligare ett problem.

När jag tidigare haft fler idéer till inlägg än jag hunnit blogga ur mig innan dom tappat spänsten, så är det nu lite tunt. Inte tomt, inte alls, men inget självklart överflöd av vinklar och episoder. Lite tunt, som sagt. Och ska vi vara ärliga så har ju inte inläggen som handlat om jobbet varit mina vassaste, precis.

Med andra ord är en pappaledigvardag med en knappt sjutton månader gammal batting intressantare än en position mitt i den kreativa smältdegel som är världens största teater.

Eller också är det bara jag som inte hittat ett sätt att blogga om månadsmöten, mailbombning från Teater MedEnDåresEnvishet eller tygprovsbesök från kontorsinredningsfirman, helt enkelt.

Herregud: Am I going Dilbert?