Tack snälla alla ni som varit inne och stöttat och peppat på dom föregående inläggen! Att bli berövad på en obruten natts sömn är inget en småbarnspappa tar lättvindigt på (även om det såhär i backspegeln kanske inte var en riktigt så himlaskriande katastrof som det kändes där klockan fem på morgonen).

Notera också ödets grymma ironi; första posten i På väg upp i Tendens-inlägget...

Jag antar att inte någon blev sådär jätteöverraskad över att jag inte bloggade igår. Var i säng till halv elva, slocknade som ett ljus och sov i åtta timmar. Utan dåligt samvete! Nu, med en hälsosam distans till denna min fasanfulla, virvlande, närmast Lovecraftianska natt är jag redo att ge er resten av bilden.

Jag gjorde två utflykter ut i hotellet under timmen mellan fyra och fem. Under den första bankade jag patetiskt på dörren till rummet ifråga, letade febrilt och lönlöst efter nånting som var möjligt att sova på. Sofforna i konferensavdelningen var fjärran så nära bakom sina låsta glasdörrar. I "receptionen" fanns två ynkliga fåtöljer för pygméer. Det närmaste jag kom en själens sårlega var en stoppad bänk utanför hissarna på andra våning. Den mätte cirka trettiofem gånger hundratjugo centimeter. Det gick bara inte.

Andra utflykten bankade jag hysteriskt på disken nere i receptionen i förhoppningen att någon trots allt låg och hade sovjour därbakom. Nähädu, personalen på det här luggslitna familjehotellet med en osund monopolställning i stan, dom låg allt hemma och gonade sig. Dom jävlarna.

Jag tog mig ut på nätet inte främst för att dela min misär med er (även om det kändes trösterikt), utan för att på hotellets hemsida se om det fanns nåt alternativt nummer att ringa (nej). Jag övervägde också att jaga fatt på väktarfirmor (fast vad hade dom kunnat göra?) samt att ringa polis och/eller brandkår (saker och ting får som bekant lite konstiga proportioner vid den tiden på dygnet).

Vid varje kvart höll jag andan för att fanskapet skulle ge sig. Min förtvivlan när skrällandet inte slutade efter en timme (standard för väckarklockor väl, förHELVETE?) visste inga gränser. Till slut kröp jag ihop i sängen med papper i öronen, mössan på och båda kuddarna över huvudet, räknande svordomar. Jag måste ha somnat till sist och när min väckarklocka ringde (en vänlig melodi på min mobil, mild och god) hade klockhelvetet slutligen lagt av.

Jorå, jag sa till vid utcheckningen. Nu var det ju dock, som Linus påpekade härunder, inte jag som betalade notan, och det kändes bökigt att stå och kärva pengarna tillbaka för nån annan. Dessutom hade jag lite bråttom, eftersom jag hade snoozat så länge det överhuvud taget var möjligt. Men jag fick förklarat situationen i sammanbitna ordalag, och tillade att Om det var jag som hade betalt, så hade jag bråkat rätt mycket just nu. Är väl synd att påstå att tantan bakom disken var sådär hejdlöst medkännande. Hon sa Jahamen ojdå, det ska jag se till att nån tittar på. Typ. Jag var lite sugen på att öppna dörren ut och kasta nyckeln så långt jag orkade, men bestämde mig för att det kändes lite barnsligt. Jag sa dock till dom som hade bokat mig som föreläsare att dom hade all anledning att härja med hotellet om dom pallade. Mitt förslag var att dom skulle ryta Föreläsaren var ju så satans trött att han inte kunde formulera en begriplig mening. Får väl se hur dom gör.

Nu blev det en tappert skojig anekdot i början av föreläsningen istället. Medkännande skratt. Sämre starter kan man få. Höll två föreläsningar á en timme och en kvart och fick fin respons. Inte alls samma känsla som sist. Fast dom där två pjäserna jag skulle läsa på tåget hem, dom blev det inte så mycket med.

 

Översättarhelena

18 mars 2009 22:48

Nu tycker jag nog allt att du var lite för snäll! Även om det inte var du som betalade så kunde du väl krävt något slags kompensation, till exempel i form av sprit? Eller nåt?

http://oversattarbloggen.blogspot.com

 

Anders

18 mars 2009 23:18

I know. Jag är en jävla mes. Jag försöker gömma mig bakom att jag hade bråttom. Om nattliga tankar kunde döda, emellertid...

http://medenkniv.bloggagratis.se

 

Ola

19 mars 2009 07:23

Jag har för mig att du, jag och Samuel är med i en klubb som startades av Göran för många år sedan och heter "Ta ingen skit". Tanken var att man ska stå upp för sin sak när man känner sig illa behandlad, rapportera situationen till de andra medlemmarna och sedan få beröm. I det här fallet ger jag dig tveksamt godkänt ;)

 

Anders

19 mars 2009 07:59

Ola - nä, det blir ju ingen guldmedalj direkt. Så jävla mesig man är.

http://medenkniv.bloggagratis.se

 

ullrika

20 mars 2009 11:11

jag blir en smula mordisk. vilket hotell var det? om jag av en händelse skulle råka slå upp det numret och ringa dom menar jag? [ehum. jo, jag antar det finns fler än ett hotell i hultsfred]

http://akirllu.blogg.se

 

Anders

23 mars 2009 00:35

Ullrika - Nä, tydligen gör det egentligen inte det. När jag berättade om min misär-natt för folk dagen därpå var det flera som hade historier om taskigt bemötande, och det fanns en slags samsyn kring att "Dom har i stort sett monopol, så dom kan bete sig hur som helst". Hulingen heter plejset för övrigt - om mordlusten skulle bestå såhär tre dagar senare.

http://medenkniv.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

På sista tiden har flera av mina inlägg lett till att folk jag bryr mig om har missförstått och tagit illa upp. Vilket känns fruktansvärt jobbigt. Jag är inte Alex Schulman och den här bloggen har verkligen aldrig avsett att provocera eller göra folk...

Och jag kröp till kojs vid midnatt, redig som få, Bäst att vara utvilad inför att jag ska köra så långt imorgon, och jojomen, somnade nästan med boken på näsan, men hann släcka och ta av mig glasögonen.   Vid tio i ett vaknade Trollet, snorig, hostig...

Sitter på övervåningen till ett litet hus på Koön-sidan av Marstrand. Loppan, svärmor och svärfar är på bröllop i Göteborg, en barndomskompis till Loppan som gifter sig idag. (Jodå, jag var också bjuden. Men OSA:t var för länge sen, innan Trollet ens...

Jag har för första gången kört finfina Röda Sonja från kust till kust. Som ett spjut gick hon! Ändå tog det sju timmar från södraste Ståkkålm till Marstrand där svärföräldrarna bor. Kön mellan Kungens Kurva och Södertälje är ju som alla vet i stort s...

För att ängsligt manifestera att Nä, idé med Mina bästa kroppsdelar är inte att skriva dom längsta inläggen i mannaminne kommer del tre omedelbart: Polisonger. Översättarhelena önskade.   Här är han. Amos i Hem till gården. Förutom bilden på en slåt...