Notera tiden.

Den på alla sömnbristgränser dansande småbarnsfadern hade tänkt sig en hotellnatts sömn (föregående inlägg var naturligtvis ett skämt), helt obruten av vaknande Troll. Sex och en halv timme var skissen. Så mycket har jag inte sovit på flera veckor.

Tji i helvete fick jag.

Klockan fyra började klockradion i det tomma rummet intill vråla. Väggarna är papperstunna. Femtiofem minuter senare vrålar den fortfarande. Personalen har gått hem. Finns inte ens en jävla soffa på bygget som jag kommer åt. Slutar weepweepweep:et inte klockan fem, när det har gått en timme, så tar jag livet av mig. Eller nån annan.

Jag sitter med papper i öronen och mössan på. Väggarna skallrar. Det här är inte rättvist. Det här är faktiskt inte RÄTTVIST.

Ala som vill är bjudna på fest på mitt hotellrum i Hultsfred! Det finns rakvatten och...tja, rakvatten. Köp med er folkisar! Och chips! Jag har musik på min pådd, vi kan dansa till Leila K hela natten om vi vill. C'MON NOW!

Någon? Ingen?

Jag går väl och lägger mig jag, då.

Sittande på ett slitet och personlighetsbefriat hotellrum i Hultsfred till vilket jag anlände två timmar senare än beräknat på grund av att jag missat att mitt tåg hade tidigarelagts och därmed blivit frånåkt, är det lätt att känna att generalindex pekar neråt. Här finns tammefan inte ens en liten Ramlösa att trösta mig med, stoppningen tittar fram i fåtöljen och TV:n är en sån där som fick färg för att dom spände en nylonstrumpa över skärmen. Jag har ettan, tvåan, en skakig fyra och en sportkanal som visar wrestling. Ikväll är jag fan barnkulturens Willy Loman. Tack och lov finns också balanserande faktorer, om i nuläget geografiskt avlägsna. Flukteringar på själens finansmarknad är ju bevars en vetenskap, inte bara nåt jädrans tuggande på ögonblicken.

PÅ VÄG UPP:

-Min sömnskuld (närmar sig nu den ekonomiska diton hos nåt riktigt misskött mellanafrikanskt land)

-Läslust (Som alltid när jag fastnar i nåt riktigt slukigt börjar jag planera vad jag ska läsa...tja, resten av livet)

-Dramaturgiatet. (Vi funkar, fan. Det är inte allt man kan säga det om på Bruket i nuläget)

-Min koll. (Se ovan)

-Jobbstress (Lugn och fin nu. Det blir aldrig bättre än såhär, som teaterråttan Emma sa.)

-Bloggstress (Sedärja, där kom den! Känns inget bra alls att jag missat så många dagar den här månaden.)

-Snarstuckenhet och irritation. Dessvärre.

-Den överväldigande kärleken till min son (Jag tror inte det finns nåt tak. Allvarligt talat)

-Middagar på kort varsel. (Julia igår till exempel. Fem dagars startsträcka, och då dunkade vi ändå in rådjurssadel och tigerkaka. Slabang!)

-Pusslet. (Som i livs-. Är det meningen att man ska gå runt och känna sig som om man stjäl sin frus arbetstid varje dag?)

OFÖRÄNDRAT:

-Framsteg i pjäser under arbete (Fortsatt noll. Fast nu kliar det!)

-Träningsuppehåll (Förkylningarna avlöser varann här. Det ska visst bli bättre om några år, säger dom)

-Den flagranta oförmågan att samla matkvitton en månad för att få koll på hur mycket vi spenderar (Vi har försökt fem gånger säkert. Det går fan inte! Efter tre veckor tappar nån kollen och så får vi börja om. Jag har således inte ens ett litet litet jävla hum om hur stor en av våra stora utgifter är...)

-Min kompletta kallsinnighet inför Lotta Lotass.

-Känslan att jag alltid glömmer ett antal givna poster när jag skriver ett sånt här inlägg.

PÅ VÄG NER:

-Min kondis. (Nollpunkten närmar sig)

-DVD-kvällarna med Loppan. (Viktiga! Inte bra!)

-Vår tvättmaskin (Låter och hoppar numera som en arg Jabba the Hutt)

-Min vinterrock. (Tack och jävla lov att det snart är dags att byta till nåt vårligt. Annars hade folk börjar kasta småpengar på mig i tunnelbanan)

-Peppen på att flaxa och fara på det här viset.

-Ruschen som Skuggutredningen gav. (Och nu då?)

-Min besöksstatistik.

Osäkerhetsfaktor:

Planen att jobba lite på tåget tycks vara själva sinnebilden av hit and miss. Tydligen så är täckningen för mobilt bredband ungefär som täckningen för mobiltelefoni längs med spåren. Är det här nåt som alla visste utom jag?

Jorå, Trollet passerade allt sin artonmånaders med flygande fanor. Stapla tre klossar löd till exempel en uppgift. Trollet berättade vilken färg det var på klossrackarna och sa torn innan han staplade sta. Guldstjärna, någon?

Det enda han var fullständigt ointresserad av var att peka ut kroppsdelar.

-Trollet, kan du peka på mammas näsa?

-Nä.

Åtminstone tills han fick en krita i näven och uppgiften omformulerades till buset att rita på mammas näsa. Då ville han å andra sidan inte lägga av. Halsen! pep han. Hakan! Magen!

Nu var vi ju bevars inte särskilt oroliga för gossens mentala håvor. Vi har fått tillräckligt med kvitton på att han kan vad han ska (och lite till) från såväl dagishåll som vänner och släktingar. Desto mera spända var vi inför den rena vägnings- och mätningsproceduren. Som en boxningspromotor vankade jag runt i Eskilstuna och väntade besked från Invägningen. Och lättanden när Loppan ringde och meddelade en viktökning på åttahundra jävla gram på tre veckor var större än jag trodde. Där har suttit en liten oro och gnagt, det var tydligt. Och vi har fått ett kvitto på att vi vi faktiskt hittat rutiner runt maten som fungerar för oss allihop och som låter Trollet få i sig vad han ska. Brallans smörklubbor läggs således i reservlådan tills vidare.

Broppan mellanlandade här på väg till fjällen igår. Trollet var salig. Han har inte sett sin farbror sen i julas, men att den mannen har en särskild plats i knattens hjärta, det är ställt bortom allt tvivel. Inte ett spår av blygsel, inte skuggan av startsträcka - han tog emot alldeles själv ute på trappavsatsen med det bredaste leendet. Göjan! (Och min bror konstaterade belåtet att Trollet faktiskt behärskar hans namn bättre än hela jävla engelska folket.)

Loppan och jag var faktiskt rörda på riktigt över att se Trollets gränslösa beundran för sin farbror. Vi stod och snyftade fånigt i köket medan dom kaosade runt med bollar i Trollets rum. Och Trollet mindes lekar som Broppan hittade på i julas och som han inte lekt sen dess, visade alla sina konster, showade, charmade, sprallig i hela kroppen, bubblig av skratt. Det var En Gosse Och Hans Idol, inget snack. Världens coolaste person forskar om ansvar och retributivism utanför Birmingham och spelar i ett brögäng till skitbasketlag, ifall ni undrade.

Jag undrar vem som var min idol när jag var sådär liten. För jag misstänker att jag hade någon som jag tittade på som Trollet kollar på sin farbror. Nån som stod för nånting annat än föräldratryggheten, den där som man liksom tar för självklart. 

Och jag kommer på mig själv med att undra när jag slutade ha idoler på det där distanslösa kan inte göra fel-sättet. När börjar man betrakta sina hjältar med lite överseende och bjussighet? När slutar man ha nacken böjd i vinkel för att dom tornar upp sig så högt över en (bildligt talat menar jag nu)? När börjar man tänka på dom som en slags jämlikar fast som råkar vara bättre på just det där?

Fast inte alltid. Jag minns fjortisfnisset som drabbade mig när jag fick fota mig med Die Hacke från Einstürzende Neubauten i Arvika 1993. Jag har möjligen aldrig lett så brett som på den bilden där han står och drar i mitt ena Che Guevara-hängsle. Ser ut som om mitt huvud är på väg att delas på mitten. Jag minns muntorrheten och pulsen som bankade när The Residents äntrade scenen i Oslo och jag äntligen skulle få se dom live. Jag minns den stammande jakten på nåt intressant att säga när jag presenterades för min favoritdramatiker Caryl Churchill (det är till hennes pjäser jag återvänder när jag glömmer varför jag vill skriva dramatik. Sen minns jag) i Royal Court Theatres lunchrestaurang.

Och jag minns hur jag fick en liten, gråhårig kvinna utpekad för mig i det opretentiösa premiärminglet efter en liten barnmusikal baserad på en bilderbok. Och hur det liksom brusade i huvudet. Där är hon. Eva Lindström. Som med sin milt vansinniga understatement-humor följt mig genom nästan hela mitt liv. Som genom sina serier i KP och Galago myntat uttryck som är helt inkorporerade i min och Broppans jargong, såväl som i min och Loppans. Det ser fint ut moset, ta lite till hörru. Detta är meningsfullt. Det är tammefan vår, jag såg en stor jävla tussilago vid avfarten i Rotebro. Extra-pextra-bonus-ponus. Och som jag nu i vuxen ålder återupptäckt ännu en gång, som bilderboksförfattare.

Jag fick framstammat nånting som nog lät lätt hjärndött. I bästa fall, i värsta fall lät jag kanske fixerad på ett osunt vis. Men hon blev glad, tror jag. Hade jag varit Trollet hade jag ogenerat sprungit och hämtat en boll och propsat på full uppmärksamhet. Jag undrar när man tappar det modet?

Har ni idoler?

Oförvägen, äventyrlig, som Sven Hedin

(fast utan nazistsympatier) bryter jag ny mark!

Jungfruresa till Eskilstuna imorgon minsann.

Det är nästan två månader sen jag körde ett uppsamlingsheat med inlägg som fått extra grymmers eller många kommentarer. Hög tid således att hommagera världens bästa blogg-posse återigen. Man kan, om man vill vara cynisk, också se det som rent fjäsk. Jag har tappat runt trettio läsare om dagen jämfört med för två-tre veckor sen, och kanske är en glödande charmoffensiv precis vad dom som tycker att det här börjar bli väl lömigt och magstarkt jag-starkt i smyg går och önskar sig? Men då får man, som sagt, vara rätt så jävlans cynisk.

Sant är dock att det var längesen jag hörde från ett helt gäng av mina charmantaste kommentatorer. Jag hoppas från tårna att ni trots allt smyger runt här i kulisserna. Då vill jag att ni ska veta att ni är saknade.

Madeleine-kaka revisited leder till allra första kommentaren från Narnigrin, en filosofisk undran om okunskap är vackert. Dessutom minns Fetkatt sin Bengtsforspark och Ullrika och jag har gått och kväljt på samma Segeltorpsluft, visar det sig!

Jag jobbade idag. Det var sådär handlar om ett halvsugigt föredrag hållet av yours truly. Sympatier från alla håll. Artemis drömmer om att vråla Jaha, vad tänker ni nu när det går åt helvete härframme? Bror introducerar den demoniska stilen. Sen övergår alltihop i ett hjärtevärmande Hallå är du där? efter att mitt sugiga bredband kollapsat.

I Kniven goes inredningsblogg (del 1 och 2) infrias ett löfte till Tant Grön. Och föga överraskande dominerar hon kommentarsfältet och är sådär underbart MOAHAHA!-galen som bara Tant Grön kan vara. Dessutom fnular Linus på skillnaden mellan skälmsk och pårökt. Bara en sån sak.

575-blogg är det historiska inlägg där blaikun skapas. Den får sitt namn i Huskorsets kommentar, som också innehåller en ljuvlig blaiku. Brallan ställer spydiga frågor på ett roligt vis, såsom hon plägar. Miss Gilette myntar frasen lingvistisk bondage. Översättarhelena och Det Sociala Frispelet utbildar mig i slagverksinstrument, och Hakke dunkar föga överraskande in sin första blaiku med den äran. Metanivå och grejer.

Hej länsfascist är ett slags svar på en dryg krönika av Bengt Ohlsson. Maria pekar ut stjärnorna, och det räcker liksom. Peter Barlach kallar mig bitter. Fetkatt och Broppan hakar dock på och alltihop blir en intressant diskussion om metronormativitet och nedlåtenhet.

Tacktal är ett enda stort kramkalas. Och lite lite ordmärkar-boxning mellan Narnigrin och mig på skoj.

Under Vardagspremiärer 3:e februari 09 hittar vi en felläsning av Ola som är alldeles fantastisk.

Jag, en lättölsalkis handlar om lättare shopaholism. Tant Grön stöttar - föga överraskande. Frida drar en ohelig parallell till Angelina Jolie och Lotta berättar den ytterligt bisarra historien om lord Palumbo.

1990 var det fortfarande 80-tal handlar helt om ett foto från min konfirmation, vänligt (eller nåja) tillhandhållet av Johan. Monica kallar min frisyr fårpäls, Kommunist-Johanna är rar men dessvärre tio år för ung, Bror och mamma debatterar den infamösa ”bufsningen” av hår och Öhrn avslöjar att det tydligen finns ett beryktat Duus-krus en gång i världen.

OS-guld, VM-guld, Nobelpris, kanonisering och första människan på Mars handlar om Trollets första riktiga dag på dagis. Sofia har sett för många inslag om bränder i Australien, Tripletmama får hjärtsnörp och morsan dunkar in en snygg blaiku i lätt Edda-stil.

Ett litet utsnitt ur dramaturgens glamourösa vardag är min första EFIT-bloggning, inspirerad av Igeln. Folk går igång till höger och vänster. Sofia berättar om sin enda blodgivning och varför dom aldrig ringde tillbaka. Ullrika visar sig vara en jävel på hemelektronik och är lite hemlig kring det.

Bara en sak jag behöver få ur mig behandlar min förvirring över att alla mina vänner pötsligt följer Melodifestivalen. Översättarhelena snabbspolar förbi allt utom sin dotters uppträdande om fläskkarré. Radarminnet-Martin gör en solid framtidsförutsägelse. Och Jakob kommenterar så sent som igår, förfärad över sin gamle hårdrockskumpan Olas lätt positiva ståndpunkt kring spektaklet.

Kärlek i cool-erans tid följs av nåt så ovanligt som en debatt om liggbarhets eventuella oföränderligthet. Bland mycket annat. Väldigt mycket.

Under Klart Kung Melchior ninjasmyger i skogen! finns bland annat Brors undran om när alternativ ordning övergår i att göra fel, Miss Gilettes jakt på balans mellan intention och pragmatism, Hakkes exempel om att kamma sig med en osthyvel och Fetkatts pedantsambo.

Man ska inte måla fan på väggen handlar om Trollets obefintliga viktökning. Vi får massor av råd och tips av alla er fina. Brallans "smörklubba" etsar sig fast i minnet för evigt. (Imorgon ska Trollet för övrigt på 18-månaderskontroll. Vi tror verkligen han har ökat i vikt. Imorgon får vi facit.)

Under Aah, eff it! Tonight I’ll just go with an EFIT visar det sig sjukt nog att Grynnan bott i lägenheten intill för tjugofem år sen. Han bjussar på en fin liten tidsresa till det tidiga åttiotalet. Det pratas dessutom lite om muminmuggar som kulturell medelklass-signal.

Back off mister Sandman, and keep that bag where I can see it handlar om min insikt att jag tycker sömn är töntigt. Johan pekar på prestigefaktorn, Mia har motsatt problem från mig (och är på vippen att kommentera just det klockan fyra på morgonen), Bloggblad är hedonistisk i största allmänhet och Huskorset utfärdar en varning.

Ärlighet är den självgodaste huvudkudden är ett spinoff-inlägg till en debatt hos Elin, och blir minsann en debatt här också. Det är häftigt att ens lilla blogg faktiskt kan bli ett forum för såhär genomtänkta och kloka kommentarer.

Under Sånt som inte ska kunna hända hittar man massor av längtan efter spontanumgänge och en hel del frustration. Lastbilstanten propagerar för det enklaste möjliga, Mia pratar om den korta inbjudan som nästan ett övertramp, Julia slår ett slag för att däcka i soffan hos folk och M vet aldrig hur många hon ska ha vid bordet.

Pust. Det blev ett stort svep, med en kniv. Tack för alla kommentarer! Utan dom hade det inte varit hälften så kul att sitta och kasta facklor ut i cyberrymden. Puss och godnatt!

På sista bilden i den fina bilderboken där man räknar djur i polartrakterna finns en igloo. Man kan dra i en flik, och då tittar en liten inuitpojke fram och säger Hej! Eller Tittut! lite beroende på dagsform. Idag pratar vi dock om själva igloon. Den pedagogiskt käcke fadern frågar:

-Och titta på det här huset då! Vad är det byggt av, tror du?

Trollet tittar koncentrerat på dom bleka fyrkanterna som utgör byggstenar. Tills han plötsligt känner igen dom.

-Melon!